Vem är tankarna till?

"jag är så värdelös". Vem är tanken till? Vem är detta jag?

Ställ frågan, nästa gång du har en negativ tanke, "vem är tanken till?". Du får inget svar. Ändå är det någon som kan observera tanken. Är tanken till observatören? Vem är i så fall observatören?

Varför måste tanken vara till någon? Blåser vinden för någon? Växer gräset för någon?
Tankar kommer från det undermedvetna och växer upp till det medvetna, ungefär som gräset växer upp ur jorden till ytan. Det bara händer.
Observatören är det medium tanken utspelar sig i, alltså medvetandet. Beroende på förståelse kan man kalla detta medvetande "jag" och begränsa det till en personlighet, eller så kan "man" observera tanken utifrån ett opersonligt perspektiv.
Fast det här vet du ju redan

Även om jag inte kan redogöra för jaget vet jag att smärta smärtar mig. Hur än jag påpekar för mig själv att: "medvetandet är ett samröre av neuroner utan fast identitet och i ständig förändring" (eller liknande), så förblir känslan att vara en enhetlig individ intakt.

Vilket kanske borde aktualisera frågan om medvetandet verkligen är samspelet mellan neuroner?

Intressant.
Jag upplever heller inte att ett sådant påstående leder till mer tankar.
utan att dessa trillar in i singularitet av något slag.

Fenomenologi och neurovetenskap är två olika beskrivningsmodeller till samma fenomen; ett fenomen med två identiteter; sin inre, personliga existens, och den yttre, fysiska existensen, tillgänglig för andra att observera. Min förhoppning är att dessa discipliner en dag ska kunna mötas: men visst finns en möjlighet att vi får hitta förklaringar annorstädes.

Tanken behöver inte vara till någon. Men det motsäger inte att det finns en tanke som säger att tanken är till någon. Alltså; tanken säger att tanken är till någon. Vem är denna någon tanken syftar på? Den är den illusionistiska aspekten som jag funderar över. Varför finns den?

Jag ser tankar som en del av en rinnande flod. Inser man att fötterna aldrig doppas i samma flod så går det anta att det inte heller finns ett permanent jag då jag är en bunt tankar som rinner längs floden. Varför rinner just dessa tankar förbi och varför tycks just dessa tankar hamna i dammar och stanna?


Jag vill bara se ur andra synvinklar och förstå hur andra tänker och tycker.

Det är trots allt en erkänd teknik som kallas self-enquiry. Bland annat föreslog den indiske gurun Ramana Maharshi denna teknik. Meningen är att hålla fast vid jag-tanken, tanken som tror sig styra alla andra tankar. Efter gedigen träning, antar jag, så kan du hålla dig fast vid denna singularitet.

Tänk dig varande där du är.
Framför dig är en singularitet.

När du tänker en tanke så rör den sig ur dig, genom rummet mellan dig och singulariteten,
för att sedan landa och försvinna in i singulariteten.

Man kan se tankarna som färgade mönster som sprakar förbi.
Dom är till för dig och singulariteten.
Mellan er skapar ni mönster.
Snygga, fula, alla sorter.
Vilka vill du se?

Bara en fundering. "Jag" är en upplevelse, menar du att "andra" är nåt annat?
Om Maharshi pratar om non-dual awareness, vilket är troligt, så handlar det inte om att söka efter något att fästa sig vid.

Om vi föreställer oss att den inte skulle finnas; hade då jaget, som pånyttföds varje kvantifierbar tidsenhet, eftersträvat att förbättra sin position i tillvaron? Utan ett "jag", finns det inte ett "någon" att kämpa för, och motivationen att åstadkomma någonting sänks kraftigt. Jag gillar att förklara fenomen med att de är evolutionärt gynnsamma!

Allt det du skriver efter "om vi föreställer oss att den inte skulle finnas" förutsätter att den finns så du följer inte din egen premiss