Vem är tankarna till?

Varför tror du att det finns någon som tänker tanken? Det kan lika gärna vara så att tanken kommer från singulariteten, eller dylik, och råkar uppenbara sig i ditt medvetande.

Allt är jag från respektive referenspunkt.

Det har du rätt i. För att uttrycka mig mer korrekt: uppmärksamma jag-tanken. Med träning så imploderar jag-tanken och bara jag-jag finns kvar. Det vill säga, enligt t.ex advaita, brahman. Läs annars på Wikipedia om self-enquiry. Det är en intressant teknik som tåls att diskuteras!

Som du säger så pånyttföds jaget hela tiden. Men jag undrar, pekar inte det på att det finns något permanent som finns i bakgrunden? En vägg som tapetseras varje sekund. Vad är denna vägg?

Jag kan inte svara på den frågan. Det är ett antagande att jaget bidrar till förbättrande i tillvaron. Varför skulle det krävs en illusion för att förbättra situationen?

Vad grundar du det på? Vad är det en ska åstadkomma? Vad för mål?

Beror på vad du menar med tänker. Jag säger att det finns mönster.
Mellan jag och singulariteten rinner floder, mönster.
Det kan vara så att mönsterna kommer ur singulariteten för att sedan falla/rinna tillbaka.
Så jag kan vara singulariteten.
Jag tror dock att jag är utanför den singularitet jag ser.
Så länge mönster existerar.

Min premiss är grundad i min perception av att det existerar en upplevelse om att det finns ett 'jag', som är någorlunda bestående över tid. Premissen gör alltså anspråk på att en viss upplevelse existerar, om den är illusorisk eller ej, spelar ingen roll för förnimmelsen som sådan. Existerar det inte hos dig en känsla av att finnas till?


Antingen en vägg som tapetseras om; eller en ny vägg varje ögonblick, som är bedrägligt lik den föregående väggen.


Evolutionära mekanismer skulle mycket väl kunna gynna organismer med en jag-upplevelse; eftersom att dessa har förmåga att skilja på jag och icke-jag och därmed kan avgöra vad som är gynnsamt för den egna personen, och vad som inte är det. Jag talar inte om något särskilt "mål" utan om naturligt urval.

Varför göra allt så svårt?

Antag att du heter Martin. Du sitter på en stol i ett i övrigt tomt rum. Jag kommer in i rummet och säger "tjena Martin". Du har då inga problem med att förstå att med "Martin" menar jag dig. Eftersom du är den person som lystrar till namnet Martin. Det behövs inget genomautistiskt tragglande för att förstå detta utan det sker omedelbart.

Är det samma sak att förstå att "det här är en sten" eller att "du är Martin" som att "jag är jag"? Jag menar att det är mer problematiskt att tala om identiteten hos någonting med självupplevd enhetlig existens över tid; som gör anspråk på att behålla samma identitet, även om konfigurationen av atomer som utgör objektet (i detta fall människokroppen) har förändrats.

En sten som grusas sönder kommer inte att fundera över om den förlorat sin tidigare identitet eller inte. Stenen har ingen möjlighet att avgränsa sin existens från övrig kringliggande materia.

Varför tror du att du är utanför singulariteten? Det är dualism vilket jag anser är felaktigt. Tankarna är en produkt av intryck. Det vill säga att tankarna måste ha något att referera till för att existera i det objektiva. Så tanke och objekt är samma sak om båda existerar.

Vad menar du med mönster? Är mönster tankar?

Gräs har inte medvetande. Det bara växer. Trots det så sprider sig gräs snabbt. Det krävs alltså inget jag av ett grässtrå för att överleva/utvecklas. Jaget tycks enbart krävas när organismen når en viss komplexitet. Innan dess så överlever/utvecklas organismen utan jaget.

Vad är det som är svårt?

Det är bara ett inlärt beteende att reagera på Martin. Namnet kunde lika gärna vara Svante eller Patrik. Vem är det som reagerar på Martin?

Självupplevd existens? Du är ju egentligen den som definieras utifrån. Du kanske upplever dig själv som något annat "egentligen", men det är ju ett högmodets bländverk; du är endast din fysiska existens och inget annat.

Att Martin har en möjlighet att begrunda sin egen existens gör varken till eller från, just eftersom den möjligheten är en del av hans (rent fysiska) existens.

Det svåra är tydligen att klargöra vem som reagerar på "Martin". Det är Martin som reagerar på "Martin". Ja, det är ett inlärt beteende, men det spelar ingen roll: Definitionen av Martin är ju "den person som reagerar på 'Martin'". Då reduceras argumentet att den reaktionen är inlärd bara till att Martin är den som genom sina erfarenheter lärt sig vara Martin. Han agerar, tänker, osv. som Martin för att han är Martin. Detta är trivialt.

Att tänka att man är speciell bara för att man inte är Martin (eller Svante, eller Patrik, osv...) är en helt annan sak, men jag tror att vi är överens om att så inte är fallet. Säg till om du inte håller med.

Om jag förstår, i detalj, hur en fladdermushjärna fungerar, vet jag då hur det är att vara en fladdermus? Jag vill mena att det finns en skillnad mellan inre och yttre data; mellan hjärna och mentala tillstånd; även om det ena ger upphov till det andra.

Jag tror att jag, här vid datorn, är en del av singulariteten, inte hela singulariteten.
Utanför huvudpoolen så att säga.
Jag ser tankar som formad fantasi. Mönster.
Vi kan bygga nya, blanda gamla eller förstöra existerande mönster.
Precis som tanken tar form utanför mig, tar jag form utanför singulariteten.

Problematiken var att du skrev "om vi låtsas att jag inte finns" och sen lät bli att låtsas att 'jag' inte finns. Att du har 'jag' som premiss i vanliga fall är väl en annan sak!
Hos vem? Blir det någon egentlig skillnad i frågan om du tar bort det fetmarkerade?