Carina Rydberg - vår enda kvinnliga beat-författare?

För att kunna skriva den stora generationsromanen om arbetslinjen och prekariatet.
Hildén gick väl Biskops Arnö också. Kan ha fått hjälp att skriva sin roman där. Inte läst den men den fick rätt ljumma recensioner. Hur som är ju anmärkningarna på språket i Rydbergs bok pinsamma. Det är inga språkfel. Språkfel gör han själv.
Lite extra elakt att kritisera Rydbergs redaktörer på Bonniers, som att antyda att hon inte har koll på texten själv och att den inte borde blivit utgiven. Skämmes, snorvalp. Carina Rydberg fick oturen att bli sågad av två sura kulturbarn som haft gräddfil in i kulturvärlden. Även DN:s trista Åsa Beckman.

Har inte läst boken (ännu) men tycker det är kul att Sveriges enda beat-författare, som nog aldrig gått någon skrivarskola, kommer med en ny bok. Tror inte den kommer lämna mig likgiltig. Gillar korta böcker också, orkar inte ta mig igenom de här kilometerlånga autofiktionluntorna. Knausgård 1 Knausgård 2 Knausgård 3 Knausgård 4 Norén 1 Norén 2 Norén 3 Norén 4 Lundell 1 Lundell 2 Lundell 3 osv osv osv

En annan tossig grej är detta:

”Överlag lyckas inte riktigt barndomsskildringen gripa tag. ”Det var så det var på den tiden”, lyder en typisk formulering som ska fånga den hårda uppväxtmiljön. Men om man tillåts vara så pass svepande: barndomar är ganska lika varandra, till och med oberoende av tid och klass. Osäkerheten, viljan att passa in och göra sig till lags, känslan av att tumla runt i något obegripligt. Att tro att Bowies Life on Mars handlar om en själv är inte ”storhetsvansinne” – det är en nästan obligatorisk del av puberteten, något miljontals ungdomar har känt och fortsätter känna.”

Jag har läst boken, och mig veterligen skriver Rydberg inget om att just hennes barndom och ungdom skulle vara unikare än någon annans. Inte heller att den skulle ha varit hård.

Kul av Hilden att kritisera Rydberg för det motsatta vad hon faktiskt skildrar.

Ta exemplet med Bowie. Var i skildringen där säger Rydberg i att hon var unik i sitt ”storhetsvansinne”? Hon skildrar ju just en typisk ungdomlig episod. Rätt fucking uppenbart att Rydberg är ute efter att väcka identifikation hos läsaren, inte liksom framhålla sig själv som om hon var någon slags exceptionell särling. Sedan kan man uppleva sig som en särling i tonåren, och det är det Rydberg skildrar och Hilden tar det för att hon menar att hon var någon slags exceptionell särling.

Och sedan det där att det inte är ”storhetsvansinne” att som tonåring tro att Life on Mars är personligen skriven för en. Jag vet inte, även om miljoner ungdomar upplevt det så är det väl fortfarande ett visst mått att storhetsvansinne i det.

Ungdomligt ”storhetsvansinne” är i litteraturen ett vanligt tema. Rätt jävla mycket ungdomsskildringar som borde diskvalificera sig som svepande smörja om man gick efter Hildens kritik. Man kan väl säga att som recensent är Hilden förvuxet ungdomlig och icke särdeles intagande storhetsvansinnig.

Blir ju också rätt fånigt när Carina Rydbergs bok ska recenseras av en betydligt yngre person.

”Det är sexton år sedan Carina Rydberg släppte en bok. Den som vässar vargens tänder kom ut 2006 och innebar en återgång till fiktionen efter genombrottet med Den högsta kasten och efterföljande Djävulsformeln. Vitt slödder är i sin tur en återgång till det självbiografiska, en biografi med ett par tydliga kärnämnen.”

https://www.aftonbladet.se/kultur/bo...carina-rydberg

Jack Hildén var ca 15 år när Rydbergs ”vargbok” kom ut och han har knappast någon större personlig insikt om debatten kring Rydbergs ”Den högsta kasten”.

Kan tyckas respektlöst mot ett så stort och mångårigt författarskap som Carina Rydberg att låta en sådan pojkvasker recensera. Eller är han litteraturvetare också utöver skrivarkurserna? Om en författare ska recensera andra författare - vars mer framgångsrika litterära karriär han kan vara avundsjuk på - så bör det krävas att man har rejält på fötterna.

Men kanske har han vänt sig till sin pappa Bengt Ohlson för att få veta mer? Eller till pappa Bengts flickvän Åsa Linderborg - som passande nog även skriver för Aftonbladet Kultur.

Det fetade är inte riktigt sant heller, barndomar kan skilja sig rätt mycket åt. Har man en ensamstående förälder som är psykiskt sjuk blir barndomen rejält annorlunda än om man växer upp i en hyfsat trygg familj med 2 föräldrar. Eller om man växte upp som bondson på 1600-talet, är det inte så säkert att man tumlade runt och kände sig osäker på sin identitet.
Nä, tycker Rydberg är värd mer respekt än att man lägger ut hennes bok på en spoling.

Ska bli spännande att läsa.

Ja, han avslöjar sig direkt som okunnig om Rydbergs författarskap i citatet du anger. Apropå det han verkar tycka om Rydbergs bok så är det genomgående på sin höjd svepande ordalag i hans recension, och han ger allt annat än sken av att vara insatt i Rydbergs bibliografi.

Gick han möjligen projicerande in för att hitta fel i hennes roman därför att han själv led komplex av att själv inte ha koll på det han satts att recensera? Skita i att läsa på inför en tentamen och sedan anmärka att det är fel på tentamen, ja, så lat, arrogant och raljerande framstår han.

Brukar dela in litteraturkritiker i litteraturkritiker och bokrecensenter. De förstnämnda är de som verkligen har förmågan att tränga in ett verk och de sistnämnda är de som tillfredsställande snuddar vid detsamma.

Hilden kan med sin insats i det här fallet inte ens kallas bokrecensent. Han verkar mer fastnat i någon slags intellektuell lekstuga. Han har ett hedrande uppdrag men väljer att förvalta det ytterst dåligt. To much to soon, Hilden!

Hilden får mig faktiskt att tänka på en av karaktärerna i Vitt slödder, nämligen den där dråpliga figuren som huvudpersonen förlorar oskulden med - en jävligt vass skildring av en pojkspoling med kulturellt och socialt kapital men med föga självinsikt och ack själv så kreativt handfallen. Antar att den skildringen gick Hilden helt osynligt förbi.

Hur i helvete kan ni prisa boken Den som vässar vargars tänder? Det är utan tvekan den sinnessjukaste boken jag någonsin läst.

Och ja, CR är en sorglig person som tror hon ska få kredd av att namedroppa några personer som 99,5% aldrig hört talas om, och att hon låg med en indier som "LIKNADE" Lenny Kravitz.
Jösses.

Ja du hajar ju inte grejen så det är väl bättre att du läser nåt annat För det är ju ett stort misstförstånd att tro att CR tror att hon ska få kredd av att namedroppa att hon legat med den och den.
Hon har självdistans och beskriver snarast sig själv som lite tragisk. Det är inte viktigt att man hört talas om dem hon "namedroppar".
Jag tror du missar självdistansen helt. CR är en person som inte framställer sig som en idealperson. Därför blir sån där kritik du kommer med som att sparka in öppna dörrar.

"Sinnessjuka" böcker kan vara hur bra litteratur som helst. Nu gillade inte jag Den som vässar vargars tänder särskilt mycket eftersom den inte kändes mer djuplodande än en skräckserie på Netflix. Skulle säga att det är hennes minst intressanta bok. Den mest intressanta är kanske Nattens amnesti.

Ja, alltså han kritiserar Rydberg för att vara svepande när det är han själv som är just det. Eller svepande, arrogant är vad han är! Mycket bisarrt, som om han bara var tvungen att hitta fel. ”Felen” som han ger exempel på lyser starkt av hans eget komplex som kritiker.

Handfallenheten i hans text är komisk. Sorgligt dock om yngre litteraturälskare går på hans intellektuella ohederliga charader. Kids, Hilden är en naken kejsare!

Hoppas Rydberg har mer på lager att ge ut. Tycker det är dags för en andra våg av Rydbergs författarskap att skölja över den svenska litterära ankdammen.

Skriver man böcker för att tillfredsställa 99,5 % procent av befolkning blir det svårt att verka för vilken författare som helst. Vilken rent ut sagt helt omöjlig situation det vore. Har du exempel på de obskyra personer hon namedroppar? Antar att det inte är Lasse Berghagen eller Pernilla Wahlgren, men du får gärna vara mer specifik.

Delar du in litteratur i sinnessjuk och icke sinnessjuk så undrar man ju vad för slags böcker du läser egentligen. Säger som drottning Kristina: Det är inte litteraturen som förstör oss, det är vi som förstör litteraturen. Sug på den!

Vad man än tycker om just den romanen så är det helt ok att skriva ”sinnessjuka” böcker. Romankonsten är fiktion, där typ allt kan rymmas.

Och vad man än tycker om just CR så är väl en författares verk det viktigaste. (Förutom möjligen då för Läckberg, Martina Haag och andra kändispellejönsar som skriver dåligt och kompenserar detta med att vara med i lekprogram på TV).

De flesta bryr sig mer om böckerna än författarna. Tack och lov är inte all litteraturen värdegrundssmittad (än).

Även Jack H. - som recenserade Rydbergs senaste - har kommit med en ny bok:

”Frank är runt 30, en smått apatisk och halvlyckad författare som älskar AIK och Norra stå. Varje hemmamatch tar han tunnelbanan norrut från Rågsved och får några timmars respit från tillvarons grå gegga.

Varför han älskar just AIK minns han inte riktigt, eller ens hur det kommer sig att han ser matcherna tillsammans med Jon, Wille och Agri – människor han som författare och aspirerande kulturpersonlighet har mycket lite gemensamt med.”

[...]

”Bränning är en roman som tar för givet att läsaren associerar en nyckelknippa med kokain, samtidigt som den är full av utförliga beskrivningar om fenomen som alla som intresserar sig för herrallsvenskan redan känner till.
Frank brister ideligen ut i docerande utläggningar om allt från villkorstrappan och marknadens makt över fotbollen – till bristen på damtoaletter på Råsunda och forskningsläget om hur polisen bäst bör hantera folkmassor.

Som sedelärande saga är Bränning lite för spretig, både övertydlig och dunkelt gestaltad.”

https://www.aftonbladet.se/kultur/bo...ldens-branning

Vad skönt att man inte är bokrecensent och tvingas läsa en massa böcker man inte riktigt gillar.

Fenomenet med att författare recenserar andra författares verk blir väl lite halvkonstigt i ett litet land som Sverige? De konkurrerar på sätt och vis om läsare, även om de flesta romanläsare nog läser mer än en roman på ett år. Men en författare kan alltså ge en författarkollega en dålig recension. Händer det aldrig att de slår varandra på käften på någon blöt förlagsfest? (Eller att någon får ligga tack vare en bra recension).

Stina Oscarson har skrivit en positiv och välformulerad recension i SvD.

Ett utdrag:

Bitvis är det också vansinnigt roligt i den nattsvarta nästan Beckettska komik som uppstår när man vågar se livet så som det är. Att väldigt mycket har dåligt tajming. Att man inte alltid lär av sina misstag. Och att allt inte har en mening. Som när hon och hennes mor ska försöka finna lämpliga ord till en dödsannons efter faderns brutala självmord. Det är en bedrift att lyckas skriva en sådan scen utan att göra sig till offer.

För det gör hon aldrig. Hon gör sig varken offer eller hjälte i sin egen berättelse. Det skulle också gå på tvärs mot den djupt, jag skulle vilja kalla den liberalhumanistiska människosyn som hon, utan att skriva oss i ansiktet, genom allt ändå låter skina igenom.

Och ett faktum kvarstår. Hon kan verkligen skriva. Med en otvungen prestigelöshet och exakthet i detaljerna som är få förunnad att vässa fram.

Det där sista tycker jag är mitt i prick!

https://www.svd.se/a/Bj7nog/oscarson...-som-forvantas