Not-Self - närvaron och varandet innan, mellan och efter tanken

Skrev ju det

Perfekt, då är vi på samma spår.

Ja, fast som sagt olika metodik för att dekonstruera det så kallade Jaget.

Ja det är det som nästan alltid kommer att tära sig olika, för detta icke-jag och jag är någonting vi bara kan använda våra ord för att beskriva, när jag pratar med människor om detta så tänker vi oftast samma sak, men använder andra ord och meningar för att förklara det.

Det är därför det finns så sjukt många olika grenar och skolor inom buddhism, just för att detta icke-jag går inte egentligen att beskriva med ord. Det går enbart att uppleva som en närvaro eller en medvetenhet. Det enda man kan göra är att peka på dörren så att andra kan gå igenom den.

Typ som morpheus kända citat i matrix: "I can only show you the door, you are the one that has to walk through it"

Du tycks jämställa jaget med tänkande. Har jag fattat rätt?

Betyder det i så fall att du helt förlorar en jag-uppfattning då du uppnår ett icke-tänkande tillstånd?

Mja, inte bara tänkande, det är ju även minnen, sysslor, jobbtitlar, personnummer, namn m.m. Typ jag är en ingenjör eller jag är en människa, jag är en nationalitet.


Ja i princip, när jag inte tänker att jag är en ingenjör, att jag är en människa, att jag är en svensk...så finns ju inget utav dessa egentligen. Vad är "jag" då när jag inte tänker att jag är alla dessa saker? Då är jag ingenting.

Mycket intressant! Kan du berätta lite om vilka metoder du använder för att uppnå dessa tillstånd? Fungerar det med någon form av djup meditation?

"Jag" (hehe) är faktiskt i ett sådant tillstånd nästan hela tiden, förutom nu när jag skriver texterna i tråden. Jag vandrar lite i mellan ett icke-jag och ett jag beroende på vad för något jag gör.

Kommer du till mig och frågar mig vem jag är, då måste jag ju självklart svara "jag är 'mitt namn'", hade jag sagt till dig att "jag är ingen", då hade du ju tyckt jag hade varit helt knasig i bollen, "någon måste du väl vara?" hade du nog sagt.

Nu i detta digitala samtal så är "jag" ju particulum1 till exempel, ett digitalt jag.

Jag har egentligen bara sysslat med en typ av meditationsteknik, det är att få tanketystnad. Och ju mer jag har gjort detta, ju mer har jag fört över denna tanketystnad när jag inte mediterar.

När jag började meditera så märkte jag ganska omgående att jag var väldigt upptagen med att tänka på olika saker hela tiden, detta var väldigt frustrerade för jag ville helt enkelt att det skulle vara tyst i mitt huvud, och ju mer jag mediterade och fokuserade på att inte tänka, ju mer märkte jag att i min alldagliga vardag bland mina vardagliga sysslor att mitt tänkande dämpades, nästan försvann faktiskt, och att jag kunde aktivera tänkande när jag behövde, jag vart inte ockuperad av tänkande hela tiden utan spenderade mer närvaro i detta "icke-jag". Sitter jag bara i min fotfölj och slappnar av, så behöver jag faktiskt inte tänka någonting överhuvudtaget, det krävs liksom inget tänkande för att sitta och ta det lugnt.

Döm mig inte för hårt; jag anser ingen person som "knasig" i första taget. Du är hittills långt från ett sådant omdöme.

Jag undrar hur detta påverkar din uppfattning av omvärlden. Kan det kännas obehagligt? Eller är det mer en lugn, harmonisk känsla? Är du någonsin orolig över dessa upplevelser?

Nu är du particulum1. Jag uppfattar ditt nick som en önskan att vara, existera.

Notera: Jag är inte psykologiserande i syfte att driva någon tes rörande detta, bara väldigt intresserad.

Jojo det förstår jag, men normalt så hade det nog uppfattats som lite udda om du hade frågat mig: "Vem är du?" och jag hade svarat "jag är ingen"

Ganska skönt faktiskt, jag har vant mig nu. Det har dock tagit mig väldigt lång tid att finna ro i detta icke-varande, jag fick faktiskt en ganska tung period av depression i början när jag kom till denna förståelse om mig själv, jag upplevde mig då vara väldigt beroende av att tänka på olika saker hela tiden, det var det enda sinnestillstånd jag kände till. Då när jag hamnade i ett sinnestillstånd där jag inte tänkte mer än vad jag tänkte så vart det jobbigt, men med tiden och med mer mediterade så vande jag mig och depressions-tankar samt känslor försvann.

Jag fick typ tankar som "jag måste ju vara någon" eller "jag vill vara någon"...men sen kom jag till förståelse att jag faktiskt inte behöver vara någon egentligen, det är bara mitt ego som vill vara någon hela tiden. Jag släppte taget helt enkelt att försöka vara någon eller något.

Ja typ, mitt ego finns ju fortfarande kvar. Jag behöver fortfarande mitt ego i många situationer, skulle jag inte ha mitt ego och mitt tänkande så skulle jag inte kunna arbeta eller överleva och tjäna pengar för att kunna betala räkningar eller köpa mat.

Det ”sanna jaget” är också falskt och skapat av tänkandet, för om man inte tänker så har man inget sätt att identifiera någon ”tystnad” eller något annat. Allt man har gjort är att byta ett ego mot ett annat. Om Buddha hade vågat gå hela vägen hade han blivit chockad.