Not-Self - närvaron och varandet innan, mellan och efter tanken

Jag skulle vilja diskutera konceptet Anatta, eller också kallat "not-self", i.e. not "I" or "mine". Detta är generellt en term som kretsar kring buddhistiska läror och Guatama Buddhas Dharma. För att kunna förstå denna typ av närvaro, verklighet, tystnad eller möjligtvis även dimension så måste jag försöka förklara när och hur du kan uppleva detta.

När du läser denna text som jag skriver så vill jag hoppas att du kan komma överens med mig om att det är din egna röst du hör i ditt huvud när du läser, för det kan ju omöjligt vara min röst du hör när du läser denna text, du vet ju inte hur min röst låter...så det torde vara naturligast att du hör din egna röst?

Din egen röst som du hör när du läser är ditt falska "jag", ditt ego, för att kunna uppleva det som kallas "not-self" så måste du få denna röst, din egen röst alltså, att upphöra att läsa. När denna text som du läser är slut så upphör en tystnad, försök fokusera på denna tystnad i några sekunder, denna tystnad eller närvaro är det jag kallar "not-self", detta är ditt sanna jag.

För att du ska kunna förstå vad jag menar så kommer jag nu avsluta denna text i detta inlägg, det jag vill att du gör när denna text slutar är att försöka fokusera några sekunder (eller längre om du kan) på tystnaden och sedan skriva ett inlägg i tråden om du upplevde denna tystnad. Nu avslutar jag texten....

Det var ett bra experiment. Det finns många sätt att uttrycka det du är ute efter inom Buddhismen. Som en 'philosophy of mind' tycker jag att de grenar inom buddhismen som sysslar med sådana saker är bland det mest intressanta som finns. Men jag vet ärligen inte hur man ska gå vidare och diskutera saken i denna tråd.

Kanske genom att peka på vad Thomas Metzinger säger i The Ego Tunnel? Där har vi alltså något som en modern filosof intresserad av neurofysiologi är inne på, och som iallafall tangerar vad buddhismen har att säga om jaget.
"What is this mysterious first person? What does the word “I” refer to? If not simply to the speaker, does it refer to anything in the known world at all? Is the existence of an experiencing self a necessary component of consciousness? I don’t think it is—for one thing, because there seem to be “self-less” forms of conscious experience."

"In evolution, this process started physically, with the development of cell membranes and an immune system to define which cells in one’s body were to be treated as one’s own and which were intruders.19 Billions of years later, nervous systems were able to represent this self/world distinction on a higher level—for instance, as body boundaries delineated by an integrated but as yet unconscious body schema. Conscious experience then elevated this fundamental strategy of partitioning reality to a previously unknown level of complexity and intelligence. The phenomenal self was born, and the conscious experience of being someone gradually emerged. A self-model, an inner image of the organism as a whole, was built into the world-model, and this is how the consciously experienced first-person perspective developed."

Ja det var faktiskt exakt det som vart mitt problem, hur fasiken ska man diskutera konceptet i efterhand, men jag tänkte kanske att bara man får observatören att förstå konceptet så kanske frågor uppkommer av någon naturlig nyfikenhet.

Ja det är intressant faktiskt, du som verkade greppa detta ganska snabbt, skulle du säga att du spenderar en "vaken" närvaro mer i detta "icke-jag" än vad du gör i ditt "jag"/ego?

Normalt så spenderar nog de flesta sin medvetna närvaro i sitt falska jag/sitt ego, jag har fått meditera väldigt mycket för att kunna medvetet spendera min vakna närvaro i detta "not-self"-varande mer än vad jag spenderar i mitt jag/ego-varande.

Annars kan jag kanske också förklara det såhär möjligtvis:

När jag tänker är jag mitt falska jag (ego-jag)
När jag inte tänker är jag mitt sanna jag (icke-jag)

Om man med egot menar 'the ego tunnel', alltså upplevelsen av att vara en varelse i en verklighet, så är den nästan alltid närvarande för mig. Men då är det viktigt att förstå, att om allt detta är en modell, en virtuell verklighet, i hjärnan, så är världen lika mycket en del av denna virtuella verklighet som 'egot'.

Men om man med egot menar den där speciella personen som är jag, med sin historia, sina egenheter, sina brister, så finner jag denna 'modell' av en person som ytlig, tillfällig, tröttande och ointressant.

Jag har inte haft några större framsteg med meditation, och sysslar sällan med det, om det är vad du frågade efter.

Men det låter ju lite motsägelsefullt att säga att icke-jaget är det sanna jaget. Hur kan något som inte finns vara sant?

Jaget finns i egot. Det är den självrefererande och individualiserade delen av medvetandet. För att referera till något måste det som refereras till vara specifikt och avgränsat och skilja sig från allt annat. Egot är jag till skillnad från du.
Medvetandet i sig är obegränsat och kan inte referera tills sig själv i andra former än ren existens.
När vi är i det "icke-tänkande tillståndet" har vi inga referensramar, där finns ingen ålder, inget kön, ingen historia, ingen framtid. Inget jag, bara opersonlig upplevelse.

Så inget av de här jagen finns egentligen.

Ett misstag som begås av de som ger sig i kast med att försöka upplösa, tysta eller dekonstruera det så kallade Jaget är att de, så som du vittnar om i din text, istället fokuserar på det, ty varje sådan mental övning blir per automatik ett fokus på det egna mentala systemet. Om man vill upplösa det så kallade Jaget (om det nu öht existerar) så ska man i stället hänge sig åt sådant som upptar uppmärksamhet, engagemang och tillvaro mer än de interna rekursiva tankarna. Att t ex förlora uppmärksamheten i något som fångar känslorna och de mentala aktiviteterna mer än de Jag-konstruerande tankarna blir då, per definition, en ren upplösning av det så kallade Jaget. Observera att det i realiteten enkom är vid väldigt få tillfällen som man egentligen har ett Jag och det är vid de tillfällen man tänker sig att man har det. Jaget är således inte mer än en sorts tanke/känsla eller idé/upplevelse precis som alla andra tankar, känslor eller idéer. Exempelvis känner man sig ju inte arg hela tiden och kan därmed inte prata om ens Arg eller ens Glad. De finns bara när man är Arg eller Glad. Samma sak för en tanke. Tanken att Just nu sitta på månen kan infinna sig som ett mentalt objekt, men det betyder inte att man är ett Sitta på månen. Idén och känslan om ett Jag är precis samma sak. Det finns inget konstant Jag hela tiden, men när känslan eller tanken dyker upp - vilket det kan göra i allt från sociala sammanhang till olika känslotillstånd - så konstrueras bilden av ett Jag i den mentala tillvaron. Detta kan sedan ytterligare förstärkas av sådant som t ex speglar, fotografier, videofilmer, individualistiska kulturer etc. För att inte tala om vårt språkbruk - som ofta spelar oss ett spratt. Exempelvis, nu när denna text skrevs, existerade det inte någon Jag:het, utan dök upp nu när Jag kom på att så var fallet.

Finns gör det ju, icke-jaget finns ju när du inte tänker. Det är ett annat sinnestillstånd, när jag tänker är jag i ett tänkande sinnestillstånd, när jag inte tänker är jag i ett tyst sinnestillstånd.


Precis, detta är vad buddhister och hinduer kallar emptiness, voidness, openness, spaciousness (icke-jaget). Jaget finns ju bara när jag kan tänka "jag", tänker jag inte så finns inget jag, alltså inget ord bestående av bokstäver exempelvis.

Ja jag säger inte att 'ego-jaget' är mindre verkligt än 'icke-jaget', båda är självfallet lika "verkliga" i vad som uppfattas vara verkligt. Det jag menar är bara att min medvetenhet eller närvaro i relation till tid, spenderas mer i sinnestillståndet icke-jag än i ego-jag.


Ok, ja jag har haft stor framgång med att tysta ner mina tankar. Ju mer jag har gjort detta ju mer har jag märkt att jag spenderar en närvaro i ett icke-jag sinnestillstånd, alltså i ett icke-tänkande sinnestillstånd.

All denna text i denna tråd "jag" har skrivit är producerat av mitt ego-jag eftersom jag använder tankar för att producera texten, men så fort jag inte producerar någon text och slutar tänka, så hamnar jag i mitt icke-jag sinnestillstånd igen.

Och vad är ditt Ego-Jag för något förutom ett begrepp i det svenska språket? En definition vore passande.

Mina tankar vill jag föreslå, en samling av idéer om vem jag är, vad jag är och hur jag är.