Hur ska jag ta mig ur skiten som jag sitter i?

Jo, jag håller med om att det skulle ge en vuxnare image att byta avatarbild, ska fundera över en ny.

Fast signaturen är ju inte precis drogromantisk, det är ju en dikt för någon som är död, så långt från romantisk man kan komma i min mening, snarare tvärtom, en påminnelse om att droger inte bara är roligt och spännande, utan det är mycket skit med det också!

Jag hade nästan börjat tycka att du verkade vettig tills jag såg det här inlägget! Vad är det för fel på dig??? Varför skulle man inte respektera narkomaner??? Och tiggare och alla bärplockare? Alla människor förtjänar väl samma respekt, eller är vissa inte värda din respekt? Och då menar jag givetvis inte att man ska repektera knarket, utan människan bakom! Särskilt dom som vill bli drogfria!''

Och vad är det för skitsnack om att "djävulen" framträder när folk blir drogfria? Det är precis tvärtom, en påverkad människa är inte särskilt trevlig och ingen som normala människor vill vara nära, men det är ju för att droger gör människor till monster. När man sen blir drogfri däremot, då märker man att det egentigen är schyssta vanliga människor bakom drogerna. Det är då den sanna personligheten träder fram! Givetvis blir folk inte normala på droger, man blir normal utan droger!

Och en gång för alla. Jag är inte drogromantiker. Längre. Jag har definitivt drogromantiserat mycket i mina dar, jag förnekar inte att jag verkligen har älskat droger. Men newsflash, man kan ändras! Det kallas att man blir vuxen och får mer insikt ju äldre man blir och ju längre tid man har drogat. Det är givetvis skillnad på vad jag tyckte om heroin när jag var 20 och hur jag ser på heroin nu...

Och att folk misslyckas beror inte på att dom är misslyckade utan på att det är så inihelvete svårt att sluta, både fysiskt och psykiskt. Man ska genomlida en helvetisk abstinens, och sen har man kanske ingenting att komma tillbaka till ändå efter det då man har knarkat bort allt, hem, familj, vänner, pengar, hälsa... jag allt. Att folk trots detta vill bli drogfria och kämpar vidare säger mycket om hur stark viljan är! Och vet du inte hur svårt det är, så säg ingenting om det, du har ingen aning om hur hemskt det är, hur dåligt man mår och hur det känns att förlora precis allt, från saker och personer till sitt värde som människa. Dom som klarar det, dom är sanna hjältar, för att vara heroinist och sen bli drogfri, det kräver mer än du någonsin kan ana.

För att göra en lång historia kort så står det mig upp i halsen med allt vad knark heter numera och jag är så grymt sugen på att lägga av. Har ett hyfsat långvarigt missbruk bakom mig då jag har använt någon drog/droger i princip konstant sedan femtonårsåldern, allt från alkohol/hasch till heroin och allt däremmellan. När jag var 25 blev det tillslut ohållbart och jag hade ingen annan utväg än att börja med metadon då jag testat allt mellan himmel och jord i behandlingsväg och inte lyckats slut. Så de senaste åren har jag gått på metadon.

Mitt största problem har alltid varit opiater, även om andra droger gett mig sin beskärda del av problem och helvete. Mest pga den fysiska abstinensen som gör att man inte kan sluta hur gärna man än vill och hur trött man än är på drogen. Givetvis tänkte jag mig inte att jag skulle fastna så här hårt på heroin första gången jag testade det utan var bara nyfiken på ruset som jag såg min dåvarande pojkvän uppleva och ville testa det, bara en enda gång givetvis. Men så blev det ju (naturligtvis) inte. Inte heller tänkte jag mig att fastna i metadonprogrammet i en massa år utan tanken var bara att bli stabil och att sen trappa ut mig efter ett tag. Men så blev det ju inte (heller).

Nu är jag 30 och har använt droger i ganska exakt halva mitt liv (snart går antalet år med droger tom om antalet drogfria år, och det känns ju mindre proffsigt...), och efter att ha gått på metadon i mer än fyra år nu så känner jag mig väldigt väldigt färdig med det kapitlet... Man vill ju trots allt gå vidare i livet och göra nåt vettigt av tiden, som att jobba, skaffa familj och sånt där som ger livet mening. Det känns bara så otroligt hopplöst att ändå vara så pass ung och ändå känna sig så gammal, sliten och "förtappad". Som att det är kört nu, och att jag kommer vara fast där jag är nu resten av livet. Ett liv som jag aldrig riktigt ens hann börja med.

Vill så förbannat gärna, men är skitskraj inför tanken på att sluta med metadon. Man hör ju att metadon ska vara den absolut värsta av alla droger att sluta med. Förutom möjligen Lyrica då. Vilket jag för övrigt också är beroende av, sedan sju år tillbaka till råga på allt. Jag går även på antidepressiva (närmare bestämt Effexor, vilka även dom har typ sämst rykte av alla antidepp när det gäller att lyckas kicka dom).

Sammantaget så känns det som att jag sitter ungefär så hårt fast i beroende som man bara kan göra, verkar ju ha lyckats pricka in typ allt det som är som "det värsta" att kicka. Varför göra nåt halvhjärtat liksom, när man kan gå all in... Kasst utgångsläge med andra ord, men jag vill bara inte gå med på att jag skulle ha typ noll chans att lyckas bli drogfri. Lite i taget, en sak åt gången måste det väl fan gå!? På något sätt. I alla fall, så tänkte jag börja med att forska lite runt att sluta med metadon. Hur är det med uttrappning av metadon, är det möjligt utan svåra lidanden, hur svårt är det egentligen, finns det ens någon som har lyckats med det? Hur gjorde personen ifråga isåfall? Kan det vara ett bättre alternativ att byta till subutex och sen trappa ner det istället, eller är det same same, same shit? Likaså Lyrica, hur klarar ni andra det? jag undrar väl kort och gott hur man tar sig upp när man sitter i skiten och vill ha ett "på riktigt" liv?

Nej jag är fullt seriös. Jo precis, dessa "tiggare" i Sverige som kör med alla fulknep som finns tillgängliga för att blåsa naiva gamla pensionärer på den lilla pengen många har. Dessa hittar man någon gata bort med andra kläder och iPhones i handen. Det kallas organiserad brottslighet, att du är för trög för att förstå det är inget som förvånar mig dock. Skära halsen på nyfödda barn gör jag redan. Missbrukare föredrar oftast annan typ av verksamhet. Prostitution, stöld, droglangning och annat som berikar oss hör till många missbrukares leverbröd.

Ni som sitter och "hackar" som på t.ex heroinister: ni skulle inte klara en vecka i det träsket, jävligt lätt att fördöma och kolla dem/oss svaga (går inte på heroin längre) men ni har ingen aning.

OnT:
Jag sänkte mig från 110 mg (som jag tagit i fyra år) till 90 mg förra veckan och efter en vecka på den lägre dosen så känner jag ingen skillnad direkt än så länge. Men det beror såklart på att 90 fortfarande är en ganska hög dos. I vart fall så sänker jag ytterligare till 70 mg imorgon och stannar där en vecka. förväntar mig inte att känna av det allt för mycket, möjligen att jag kommer känna mig lite abstinent på morgonen innan jag tar dosen då det börjar bli för liten dos för att täcka 24 timmar.

Planen är sen att sänka vidare till 50 mg nästa vecka igen och efter det 30 mg. Sen följer tre dygn utan något alls och efter det ska jag byta till subutex och trappa ner på det.

Jag har bestämt mig för att klippa metadon först och behålla lyrican tills vidare då jag tror att lyrican kan hjälpa mig att klara av abstinensen från metadonet. Förhoppningen är dock att trappa ut lyrican också i framtiden och bara behålla antideppressiva.

För att göra en lång historia kort så står det mig upp i halsen med allt vad knark heter numera och jag är så grymt sugen på att lägga av. Har ett hyfsat långvarigt missbruk bakom mig då jag har använt någon drog/droger i princip konstant sedan femtonårsåldern, allt från alkohol/hasch till heroin och allt däremmellan. När jag var 25 blev det tillslut ohållbart och jag hade ingen annan utväg än att börja med metadon då jag testat allt mellan himmel och jord i behandlingsväg och inte lyckats slut. Så de senaste åren har jag gått på metadon.

Mitt största problem har alltid varit opiater, även om andra droger gett mig sin beskärda del av problem och helvete. Mest pga den fysiska abstinensen som gör att man inte kan sluta hur gärna man än vill och hur trött man än är på drogen. Givetvis tänkte jag mig inte att jag skulle fastna så här hårt på heroin första gången jag testade det utan var bara nyfiken på ruset som jag såg min dåvarande pojkvän uppleva och ville testa det, bara en enda gång givetvis. Men så blev det ju (naturligtvis) inte. Inte heller tänkte jag mig att fastna i metadonprogrammet i en massa år utan tanken var bara att bli stabil och att sen trappa ut mig efter ett tag. Men så blev det ju inte (heller).

Nu är jag 30 och har använt droger i ganska exakt halva mitt liv (snart går antalet år med droger tom om antalet drogfria år, och det känns ju mindre proffsigt...), och efter att ha gått på metadon i mer än fyra år nu så känner jag mig väldigt väldigt färdig med det kapitlet... Man vill ju trots allt gå vidare i livet och göra nåt vettigt av tiden, som att jobba, skaffa familj och sånt där som ger livet mening. Det känns bara så otroligt hopplöst att ändå vara så pass ung och ändå känna sig så gammal, sliten och "förtappad". Som att det är kört nu, och att jag kommer vara fast där jag är nu resten av livet. Ett liv som jag aldrig riktigt ens hann börja med.

Vill så förbannat gärna, men är skitskraj inför tanken på att sluta med metadon. Man hör ju att metadon ska vara den absolut värsta av alla droger att sluta med. Förutom möjligen Lyrica då. Vilket jag för övrigt också är beroende av, sedan sju år tillbaka till råga på allt. Jag går även på antidepressiva (närmare bestämt Effexor, vilka även dom har typ sämst rykte av alla antidepp när det gäller att lyckas kicka dom).

Sammantaget så känns det som att jag sitter ungefär så hårt fast i beroende som man bara kan göra, verkar ju ha lyckats pricka in typ allt det som är som "det värsta" att kicka. Varför göra nåt halvhjärtat liksom, när man kan gå all in... Kasst utgångsläge med andra ord, men jag vill bara inte gå med på att jag skulle ha typ noll chans att lyckas bli drogfri. Lite i taget, en sak åt gången måste det väl fan gå!? På något sätt. I alla fall, så tänkte jag börja med att forska lite runt att sluta med metadon. Hur är det med uttrappning av metadon, är det möjligt utan svåra lidanden, hur svårt är det egentligen, finns det ens någon som har lyckats med det? Hur gjorde personen ifråga isåfall? Kan det vara ett bättre alternativ att byta till subutex och sen trappa ner det istället, eller är det same same, same shit? Likaså Lyrica, hur klarar ni andra det? jag undrar väl kort och gott hur man tar sig upp när man sitter i skiten och vill ha ett "på riktigt" liv?

Känner en hel del drogfria heroinister i övre medelåldern, de är väl inte lika hårda i tonen som mig men har nästan exakt samma resonemang och lösning på problemet. How come? Jag skäms extremt mycket när jag tittar tillbaka på mig själv som missbrukare, vilket otroligt gnälligt fuckup man var, man insåg inte att man själv var den största idioten. Man har själv sått och planterat fröet. Men jag vet inte, morsan din kanske sydde igen munnen på dig och far gav dig kuk varje natt, vad vet jag. Det är väl en okej ursäkt för att pissa bort livet.

Jag har inte haft samma problematik som du men jag tror anda att jag med lugnt samvete kan rekommender yoga. Borja med yoga som bygger pa avslappning och kroppskannedom! Genom yogan kan du upptacka annan problematik. Alltsa mer djupgaende problem som har legat som grund till de nuvarande symtomatiska. Lycka till!

P.S Ja just det. Jag kan rekommendera sivandana yoga.

Mina svar har raderats ser jag som väntat & att "FB" skyddar as är ingen nyhet, tänk på vad du skriver mer i framtiden......pissråtta.