Fobi mot fasta kostnader?

Känner att jag har utvecklat någon slags fobi mot fasta kostnader vilket kanske till en viss del är sunt men samtidigt känner jag kan vara hämmande. Jag har god ekonomi men får enorm ångest över att tänka på fasta kostnader, mitt bredband kostar 199 kr i månaden och jag får ångest av att tänka på det. Nu är ju bredband och telefoni etc bara en fast kostnad under en tid då man kan säga upp det.

Mest ångest har jag över bilar, jag har absolut inga dyra bilar men stör mig ändå på att jag betalar försäkring och skatt för att det "ligger och tickar". Många verkar ha ett väldigt enkelt förhållande till såna här saker, de säger "Kostar ju bara 500 kr i månaden och jag tjänar XXX, det är lungt". Jag känner tvärt om "Kostar ju bara 500 kr i månaden och jag tjänar XXX, det är lungt nu men samtidigt låser jag upp mig till att jobba" typ, eller även om jag tjänar bra nu vad är det som garanterar att jag alltid kommer att göra det.

Någon som känner likadant eller osm har kommit över detta på något vis?

Fobi? Nej, du har ett sunt sinne för ekonomi.

Det är skillnad på att vara snål och sparsam.

Jag känner lite som du. Men som du är inne på så finns det ju olika fasta kostnader. De där man är bunden och inte. Exempel på bundet är billån där bilen typ faller lika stort som lånen, mobil/bredband där man bundit sig i upp till två år. Undviker dessa dumheter.

Sund inställning tycker jag bara! Bredbandet var ju rätt lågt o det kan du ju förmodligen säga upp vid akut behov? Mobilabb är numera så billiga att man kan leva med dem, under 200kr/månad är ju lätt att hitta.


Har du bolån?

Jag känner så för hyran!
Bor i ett skithus (lägenhet) som den privata värden skiter i + dyr hyra.
Har skulder hos fogden pga diverse anledningar som dras varje månad men dessa känns befriande att betala.

Elen känns bra att betala har en bil som känns ok att betala..

Det är bara hyran som svider!

Vad jag menar med fobi är att det är inte kostnaden som är det stora hela utan det är just att den är fast, den löper hela tiden. Om jag köper en bil skulle jag hellre vilja att man betalade mer och så var det typ "Skatten är nu betald livet ut" istället för att den ska betalas varje år, jag ser lixom inte kostnaden som 1 000 kr om året eller något sånt utan jag ser det som kostnaden för om jag skulle köpa bilen nu och aldrig sälja den och ha med mig den in till graven, så om jag lever i 75 år till ser jag kostnaden som 75 000 ungefär...

Det som är lustigt är att folk verkar se på sakerna tvärt om, snarare att folk har fobi mot att betala för saker direkt utan hellre vill skjuta på det.

Har inte bolån längre, hade det innan och det kostade mig ca 1 500 i månaden (i ränta efter avdrag) och det var en enorm ångest. Saken är den att jag pysslar mycket med investeringar och jag avkastade bättre på det kapitalbeloppet än vad lånet kostade så med svart på vitt fick jag att det faktiskt var rationellt rent ekonomiskt att ha lånet men ändå valde jag att amortera av allting i ett svep trots att jag åkte på en uppsägningsavgift för jag löste lånet i förtid.

Jag har också liknande känslor för kostnader som bara tickar varje månad, speciellt kostnader där jag inte på ett enkelt sätt kan se exakt vad jag får för pengarna. El och bredband är bra exempel på dessa, jag tänker hela tiden att sådana här saker borde vara billigare men jag kan aldrig sätta fingret på hur eller varför.

Däremot när det gäller t.ex. avgiften till min BRF där jag har god insikt i hur pengarna fördelas känns det lugnt. Detsamma gäller kostnaden för mitt bolån, jag vet att lånet krymper sakta men säkert allteftersom jag amorterar. Att betala ränta på lånet är mindre kul, men den känslan rationaliserar jag bort genom att tänka på att jag måste bo någonstans och att jag hellre betalar avdragsgill ränta istället för att betala ungefär samma pengar i hyra.

Jag förstår dig helt och hållet. Dock har jag kommit till att acceptera att hyran/el/försäkringar inte är något som jag kommer ifrån utan det får jag helt enkelt acceptera. Jag har det senaste året utvecklat ett annat tänkande, typ, jag betalar facket och a-kassa på 552 kr i månaden. Varje gång jag ser den räkningen tänker jag bara "jaha, då får jag jobba en halv dag "gratis" för att betala av detta".

För ett år sedan hade jag hur många fasta räkningar som helst. Ett annat tänk gör att jag i dagsläget har kanske 6-7 st. Hyra/El/Försäkringar/Bil/Bredband/Facket/Canal Digital. De 4 sista tittar jag på varje månad och känner bara meh, behöver jag verkligen dessa?

Gillar hur du tänker med att du räknar om kostnader till arbetsinsats, jag gör likadant. Det roliga är att jag blir galen om jag inte jobbar, gillar mitt jobb etc men har ändå bilden i huvudet av att jobb är någonting negativt.

Kostnader där man har en insikt är ju annorlunda och sär man själv kan påverka, den värsta kostnaden in detta fall är ju skatt. Skatt är min absolut största kostnad, spenderar mer på skatt än vad jag gör på mat, drivmedel etc och känner inte att jag har något sätt att påverka. Det känns som att man ska ta massa lån och konsumera rot och rut men jag hade så mycket hellre tagit lägre skatt. Inkomstskatten är ju dock bra att den kopplas mot inkomst så det är inte en tickande inkomst som bilskatt.

Jag har haft samma 'problematik'. Då jag dessutom är en frihetstörstande människa som vill resa lätt i livet så har jag alltid stört mig på fasta kostnader.
Vissa människor verkar älska att ha hela sin ekonomi inlindad i fasta avgifter, prenumerationer, avbetalningar och skit. För mig skulle en sån situation kännas som att jag har trasslat in mig i ett stort spindelnät.

Ni må tro glädjen när jag köpte en lägenhet där både el och internet ingår i avgiften

Nu har jag:
Mobil
Avgift br
Amortering/räntekostnad
Försäkringar (a-kasa, vespa, bostad, tandvård)

Dom som går betalar jag en gång per år i en klumpsumma så slipper jag påminnas om dom resten av året.

Låter underbart =) Min grundtanke är lixom att om jag vaknar en dag och inte äter, bara sitter på en stol som jag äger ska det inte kosta mig någonting extra att leva just denna dag på jorden. Det är en frihetskänsla, även om jag tjänar 50 000 i månaden och har 5000 kr i fasta utgifter berövar det min frihetskänsla något enormt.

Jag känner verkligen igen mig! Skönt att höra att det finns fler.
Har tänkt många gånger att jag skulle vilja betala saker och ting i förskott, för att täcka resten av livet. T.ex. hyra, el etc.
Nu fungerar det ju såklart inte eftersom man flyttar och allt vad det är.

Men däremot betalar jag så mycket jag kan i förskott:

• Betalar alla räkningar så fort de kommer
• Betalar alltid direkt med kort istället för på faktura
• Måste jag låna pengar av någon får den oftast tillbaka det så fort det bara går
• Väljer alltid årsvis betalning på försäkringar o dyl.

Dessutom räknar jag alltid väldigt negativt när jag ser över mina tillgångar.
”Sen ska jag säkert köpa det och det om en månad, då blir det minus 5000 kr” och liknande.


Det intressanta är väl varför man är så här, när ”alla” (nåja, bevisligen inte) andra gillar att vänta till sista minuten med räkningarna och köpa på avbetalning.

En förutsättning som gäller för mig är att jag ganska länge har haft ett kapital och pengar över. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att om jag skulle leva mer ”på gränsen” varje månad, skulle det vara lättare att betala lite i taget, i efterskott etc om det är något man vill ha.


En hypotes skulle väl vara att det rör sig om någon form av kontrollbehov. Jag vill gärna veta exakt hur mycket pengar jag har, och inte behöva tänka i förväg att det minskar lite här och där, då och då. Även om det är regelbundet och jag vet ungefär hur mycket det är. Kanske är jag lite över-ekonomiskt sinnad, vilket i kombination med att man alltid kan kolla internetbanken gör att det går åt en massa energi till att hålla koll.

Eller är det kanske rädslan för att stå i skuld. Har man betalt i förväg har man ju inget som kan bita en i nacken. Man har garderat på ett sätt.

Vore kanske något för psykologi-delen det här