Tinder-appen

Jag jobbar på den, jag har så lätt att få en kvinna för kvällen men så fort någon pratar om mer känslor så drar jag mig undan. Exakt hur jag ska gå vidare vet jag inte men jag går i terapi angående mitt mående så på sikt kanske det kan lösa sig. Men nu, då har jag ingen lösning.

Är du rädd för att bli dumpad av någon du gillar? Tänkte om det är därför du drar dig undan för att inte fördjupa nåt... Man hade kunnat tro att någon som har det lätt med kvinnor skulle få bra självförtroende men tydligen inte. Är inte psykolog så vet inte hur det där kan fungera.

Absolut livrädd att bli dumpad. Jag hade ju ett förhållande/äktenskap på över 20 år. Hon är fortfarande mitt livs kärlek även om det inte blir vi igen. Jag har två personligheter, en där jag pratar med kvinnor, då är jag "kung" för att överdriva, sen har jag en vardagsroll där jag mår psykiskt skit och inte tycker att jag duger till något.

Håller på att flytta nu så jag drar mig tillbaka ett tag. Tittar in ibland.

Jag vet inte. Gemensamma nämnaren för de män jag träffat har varit svagare begåvning och de är ofta lite omtalade för det. Eftersom jag ligger högre än den normala spannen märker jag ärligt talat inte så jättestor skillnad först när det gäller relationsproblem. Jag har testat de senaste killarna som ställt upp på att göra test och accepterat de resultat som kommit eftersom jag inte värderar dem lägre och även tycker att det är riktigt tufft och modigt. Men det ger en bra hint om hur svårt jag får det eftersom jag inte är perfekt själv. Det är svårare för män om de inte förstår basala saker som hör relationer och samspel till. Men jag pratar då om dem jag dejtat vidare. Jag har inte så mycket till övers för det tråkiga dejtinglandskapet och gissar på att majoriteten snittar lågt som jag träffat. Såklart har väl jag lärt känna mer intelligenta då Mensa eller forskarjobb funnits med bland alla de de mängder män jag pratat med och lärt känna under åren. Generellt tycker jag att det är trist och att den som inledningsvis inte får situationer att fungera inte kommer klara av det sedan heller.

Hur kommer man ens på tanken att gå på dejt med någon som är lite omtalad för svagare begåvning? Men du menar kanske att du inte märker det i initialskedet?

Jag vet inte om begåvning (i betydelsen intelligens) spelar så stor roll för hur väl en relation fungerar. Visst, väger man in IQ och sociala färdigheter (EQ) så är det givetvis så. Men annars så tänker jag att lika barn leka bäst. Två sopprötter kan alldeles säkert ha en relation båda två är nöjda med och tycker är välfungerande.

Och jag vet inte, men kemi och hur man zoomar in på samma nivå är the shit när vi snackar relationer. Att man förstår varandra. Med en del funkar det, med andra inte. Funkar det inte kan man sällan skylla den ena parten för det, man är inte kompatibla helt enkelt.

Det är dessutom skillnad på att vara smart (tänka bra) och att vara påläst. Det bästa är givetvis en kombo av de tu. Jag känner en del personer som är smarta i den meningen att de kan se sammanhang och mönster men som har stora kunskapsluckor vilket gör att deras resonemang blir ganska ointressanta.

Om vi ska hålla oss till Tinder så träffade jag bara de vars profiler tilltalade mig. Bra utseende, bra bilder (välkomponerade, väl valda motiv) och bra bios och där sedan snacket flöt från första stund. Inga stolpiga artighetsfrågor och intervjuartade situationer. Män som liksom har game i skrift och vars sätt att kommunicera funkar med mitt. Det var min sållningsmekanism. Snabba och roliga repliker och förmåga att föra en bra dialog utan att behöva ställa direkta frågor. Det tilltalar mig. Och de flesta som är bra på det är brighta.

Jag pratar om normalbegåvade men vi kan säga omkring nittio i IQ. De är rätt många faktiskt. Sedan tror jag inte att man märker på samma vis online som när du lär känna människor ute i livet. Man ska se på mina relationer som egentligen arrangemang från min sida. Dvs jag har väl valt ut någon ibland och bestämt mig för att satsa på den. Jag har aldrig träffat någon från nätet och direkt känt någon kemi. De påstår allihop att kemin finns. Från deras sida kanske. Jag vill såklart inte ha vem som helst och tar inte vem som helst. Det är väl något som klickar men jag vet inte riktigt vad. Inte attraktion iallafall. Nu vill någon träffa mig igen men eftersom jag aldrig kände kemi upplever jag att allt han gjort varit negativt och killen försökte dessutom spela mig sannolikt övertygad om att han hade något övertag. Mitt ex sa att jag var den som kände minst när vi var tillsammans och jag vet inte men jag börjar undra om det nog kanske alltid varit så men att jag inte velat tro på det.

Jag har inte någon app nu. På Tinder fanns första gången en himla massa killar jag träffat irl som aldrig blivit något så appen höll jag mig ifrån sen. Provade den och var väldigt dissar på en tid då jag normalt fick många killar. Provade den igen kanske förra året och hade några matchningar men upplevde killarna som inte så intresserade av att skriva och tog bort appen.

Är jag den enda som blir uttråkad efter några dagar med en app?

Alla säger att jag är social. Jag fick höra senast idag av ett barn att jag har lättare än barnet för att prata med andra barn. Men jag är egentligen introvert och socialt kan det bli jobbigt paradoxalt nog. Normalt tror jag folk märker på mitt ansikte att jag är trött men avläser det fel, efter en tids pratande. Det gäller inte män i dejtinsammanhang. De verkar helt sakna förmåga till att analysera känsloläget.

Jag tycker att det låter väldigt märkligt att du beskriver dig själv som intelligent men samtidigt har svårt för att känna igen intelligens hos andra när ni konverserar genom text. Vad får du ens ut av en dejt, än mindre en relation med en person med ett lägre intellekt. Väcker det dina moderliga känslor, eller får det dig att känna dig intellektuellt överlägsen?

Jag tycker att det är märkligt att du ifrågasätter min intelligens utan att känna till vare sig den eller mig och sedan gör antaganden om att jag inte märker att majoriteten av människor har lägre intelligens än vad jag har eller att jag inte märker av det överlag. Jag upplever mig inte överlägsen men jag har absolut i hela mitt liv blivit uttråkad och anpassats efter andra. Såpass mycket att jag tror att jag gick miste om en ordentlig del som hade varit min naturliga utveckling. Så jag är otroligt anpassad till en nivå långt under mig i så pass hög grad att du inte märker någon skillnad på mig och "normala".

Irriterar mig att du hittar på som ni alla gör, sammanhang som inte finns. Ligger jag ett par poäng under Mensa, märker jag väl av problem med majoriteten när jag försöker uttrycka saker de inte förstår samtidigt som det sociala knappast kräver IQ som gör någon skillnad på er som har 90, 100, 110

Det kanske kan tyckas okänsligt av mig att - genom provokativa insinuationer - ifrågasätta dig. Men jag tycker ändå att det finns något i min fråga och din, ovanstående, text som hålls obesvarad. Vad hindrar dig från att söka dig till män med ett högre intellekt, och varför väljer du att anpassa dig till en intellektuellt lägre nivå än din faktiska?

Det sa jag? Jag har träffat män med högre IQ än vad jag har. Sedan så har jag träffat dem med mycket lägre och överlag tycker jag inte IQ är ett skydd mot att det inte är tråkigt. Jag kan åtminstone förklara svårigheter med dem av lägre. Sedan så upplever jag att jag även skrivit att jag inte väljer män efter poäng IQ?! Tog ett utropstecken för att nej, jag känner mig inte provocerad.
Du tror inte att mer begåvade män och med samtidig social kompetens oftare hittar någon under exempelvis studietiden och sedan i nätverket omkring dem? Kan förbehålla sig som så att de i mindre omfattning sitter på dejtingsppar.

Jag upplever att diskussionen gick in på ett onödigt spår. Mitt dejtingliv fungerar inte och jag söker inte heller. Har väl alltid haft alternativ till att vara singel men jag upplever dejting så tråkigt att jag överlag inte bryr mig om att leta efter en partner.