Metafysisk utredning av rummet

Det finns bara ETT rum.
Rummet är OÄNDLIGT STORT.
Rummet består inte av något.
Rummet har inga egenskaper.
Vi kan bara träffa på föremål i rummet.

Hur ser en fysiker på ett sådant metafysiskt objekt?

Är det ett euklidiskt rum?
Finns det i verkligheten?

Detta är vår medfödda åskådning av rummet som vi kan göra utan att använda våra sinnesorgan och som vi inte kan frigöra oss ifrån. Rummet MÅSTE finnas, något annat är inte tänkbart.

Alla moderna teorier om multiversa förutsätter ett sådant rum.

Men ett sådant rum finns inte i verkligheten.

Den metafysiska utredningen av rummet, enligt trådstarten, är en beskrivning på ett rum som vi kan åskåda utan att använda våra sinnesorgan. Det är en medfödd åskådning som vi ÄR BEROENDE AV OCH INTE KAN FRIGÖRA OSS FRÅN, hur mycket vi än anstränger oss.

Att det är en medfödd åskådning innebär att den är genetiskt betingad och har ärvts ner i våra (även djurens) gener under miljontals år av biologisk utveckling. Samma sak gäller tiden.

En metafysisk utredning av tiden är mycket enkel och visar att tiden består av oändligt många tidpunkter som kommer efter varandra. Att tidpunkterna kommer efter varandra är tidens egenskap som visar att tiden går inte i någon speciell riktning därför att ingen tidpunkt är lika med en annan tidpunkt. En tidpunkt är ett metafysiskt objekt och vi förstår alla innebörden av det och det behövs ingen definition på vad en tidpunkt är. Det är medfött.

Vi kan inte frigöra oss från att tid förflyter eller att rummet finns. Vi är beroende av dessa objekt för att förstå verkligheten vi lever i, att vi befinner oss i ett rum där det finns materia i rörelse och att vi är en del av materian. Rörelsens natur för med sig att vi kan endast förstå RÖRELSEN genom att betrakta den momentant, eftersom vi är en del av den, och därför är vår verklighetsuppfattning att vi lever i nuet.

Det som utmärker tid och rum är att dessa medfödda begrepp INTE är hämtade från observationer av verkligheten och därför är det metafysiska objekt. Men för oss existerar dem, ty vi kan verifiera att tiden finns och att vi lever i ett rum. Om vi inte är medvetna om att tiden och rummet är medfödda metafysiska objekt blir vi "lurade" av vår medfödda åskådning och tar den för att vara verklighet, vilket Albert gjorde.

Albert förstod inte vad tiden var. Han sa att tiden är DET som vi mäter med klockor, och det har blivit en vedertagen uppfattning att detta är den bästa definitionen vi har på vad tid är. Men vad är DET som Albert hänvisade till? DET är något okänt, som vi inte kan definiera, eller hur?

Albert förstod inte att tiden var en medfödd åskådning som vi alla är beroende av och han tog den för att finnas i verkligheten som ett gåtfullt fysiskt objekt - DET.

Våra observationen ger vid handen att det tycks vara ofrånkomligt att universum expanderar, att det är själva rummet som blir större i volym, och därför kan rummet inte vara oändligt stort. Vi börjar förstå att tomrummet måste bestå av någonting, inte materia, men någonting annat, därför att enligt vad vi kan förstå har rummet egenskaper. Rummet är krökt, men det kan vi inte observera direkt med våra sinnen därför att det är information som vi inte behöver för att överleva på Jorden. Vårt förstånd är anpassat till vårt liv på Jorden, och baseras på rummet och tiden.

Men riktigt så enkelt är det inte, ty hur kan universum expandera om det inte finns ett rum där universum kan expandera i. Alla moderna teorier om multiversa förutsätter dessa två metafysiska objekt, rummet och tiden.

Rummet och tiden är vår gräns för kunskap - metafysik.

Metafysiken är inte omgärdad med någon mystik alls. Den har bara missbrukats och fått ett dåligt rykte av ren okunnighet. Ty metafysiken är en exakt kunskap som är fullständigt utredd och verifierad, därför att metafysiska objekt måste kunna verifieras, annars saknas trovärdighet. De enda metafysiska objekt vi kan verifiera är tiden och rummet. De finns, men inte i verkligheten. Därför kallas det för metafysik - kunskapen om det overkliga. Fysiken behandlar bara verkligheten, och det skiljer dem åt.

Verkligheten är lagbunden, alltså rörelsen i verkligheten är lagbunden. Materian rör sig inte hur som helst på ett obegripligt sätt. Det finns orsaker och verkan och hela händelseförloppet är att varje situation beror på situationen som fanns före, och vi är beroende av vår medfödda åskådning av tiden för att förstå detta.

Det overkliga är inte lagbundet. Det overkliga, drömmar, hallucinationer, osv, finns alltså, men inte i verkligheten. Det overkliga finns bara i våra huvuden.

Rummet och tiden är ett undantag, ty de är lagbundna och tillhör det overkliga, vilket ger dem en karaktär av att vara verkliga som kan kallas för en illusion.

Ni får nu tillfälle att ställa frågor, innan föreläsningen fortsätter.

Okej, först av allt så bör du strukturera dina inlägg så de blir lite tydligare vad du menar. Angående det första du skriver i din trådstart så antar jag att du refererar till rummet, med de 3 dimensioner som vi upplever. Det rummet består utav någonting. Detta någontinget har även egenskaper så som elastisitet.

En tidpunkt är relativ till andra tidpunkter, och till observatören. En observatör kan se att en sak händer först, och en annan ser att en annan sak händer före denna. Detta beror på relativiteten till betraktaren.
Ska man gå in lite djupare så har Hawkins myntat begreppet immaginär tid, som då är ytterligare en dimension på tidslinjen.
Tidslinjen som så, kan variera beroende på vem som gör observationen. Även om två observatörer ser olika händelseförlopp, så kan båda två ha rätt. Det beror på den som avgör om det är rätt eller ej´s, relation till de båda tidigare observatörerna.
Riktningen som tiden går är dock den samma, och det är frammåt.

Detta är märkligt, och icke inituitivt (heter det så?). Men det är så världen fungerar, och även om det är svårt för oss som djur att få klara bilder i huvudet av hur det fungerar, så betyder inte det att det är metafysik.
Sättet vi löser detta på är genom matematiken.

Jag vet faktiskt inte vad din poäng med allt är, men jag tycker mig känna igen ditt sett att resonera kring vetenskap då jag sett det innan.
Min gissning är att du inte läst så mycket djupare om det, utan bara går efter populistiska bilder som du läst om i tidningar. Ger du dig in på matten bakom allt detta, samt hämtar din uppfattning om hur världen fungerar genom t.ex. Stanford eller Yale´s kurser som ligger uppe på youtube, så tror jag att du kommer få en mycket klarare bild av hur allt fungerar.

Jag ber om ursäkt på förhand om jag skulle ha missuppfattat dig.

Metafysik är ingen exakt vetenskap. Och hur kan du påstå att rum och tid inte finns i verkligheten?

Jag tror att du har lite svårt att föreställa dig dimensioner, och jag tror det är detta allt bottnar i.

Och, materia, på kvantnivå kan röra sig lite hur det vill. Inte obegripligt, men slumpmässigt. Det finns absolut INTE orsak och verkan till allt, och där det finns, så beror detta på observatören i relation till händelsen.

Rummet och tiden finns. De är verkliga, och du upplever dem. Vi kan påverka dem båda, och vi kan mäta på dem. Vi kan även beskriva dem väldigt bra.

Jag refererar till min metafysiska utredning av rummet vi kan åskåda utan att använda våra sinnesorgan, och som vi inte kan frigöra oss från. Utredningen beskriver det rummet i trådstarten.
Observera att vår medfödda åskådning av rummet är INTE hämtad från verkligheten, och rummet finns inte i verkligheten.

Menar du att det metafysiska rummet består av någonting? Elastiskt?

Det skulle vara av värde för diskussionen, i så fall, om du berättar vad rummet består av och hur du vet det. Beskriv det elastiska så noga du kan. Annars kan vi inte avgöra vad du menar.

När du börjar tala om observationer, då är det relativitetsteori, ty vi använder ljus vid våra observationer, och ljus har en konstant hastighet, men det där är någonting helt annat som inte talar om för oss vad tiden ÄR och hur den fungerar, och är inte en diskussion om tiden utan om tidens relativitet.

Tiden, beskriven som en fjärde axel, alltså en tallinje, i ett koordinatsystem, är missvisande, ty tiden har ingen dimension. Tiden kan inte röra sig längs tallinjen i någon speciell riktning, har ingen frihetsgrad. Tidens egenskaper är att tidpunkterna kommer efter varandra, och därför kan ingen tidpunkt vara lika med en annan tidpunkt, och talet om tidens riktning blir meningslöst.

Kvantfysiken är inte riktigt utredd, och kan inte utan vidare appliceras på vår makroverklighet. Kvantfysik är en teoretisk tankemodell som beskriver en mekanik där energin inte är kontinuerlig utan förekommer i minsta kvantpaket, och är inspirerad av den danske atomfysikens fader, Niels Bohr.

Du känner igen mitt sätt att diskutera? Bra! Jag skulle vara mycket tacksam mot dig om du kunde övertyga mig om att jag är ute och turnerar (som vanligt) och har fel i grunden. Då erkänner jag det utan omsvep och tackar dig för att du har tagit mig ur en villfarelse. Tror du inte mig?

Jag är inte här för att spela Allan eller vara stöddig.
Jag vill ställa frågor och veta vad ni tycker för att lära mig.
Har du något att lära ut?
Jag suger det åt mig likt en svamp.
Jag är vetgirig, och fullt medveten om att jag KAN ha i grunden fel. Det har hänt förut.
Se min tråd: "Hur kan solsystemet vara stabilt i flera miljarder år?"
I den tråden hade jag fel i grunden, det erkände jag.
Jag är rädd för att det är samma sak i denna tråd, och jag är inte så stöddig innerst inne som jag kanske låter ibland. Det är bara en mask för dölja min osäkerhet, det fattar ni väl?

Kant är min läromästare, och hans formuleringar är de vassaste och knivskarpaste jag någonsin erfarit. Det tog mig en del dag att läsa första sidan i hans berömda KRITIK AV RENA FÖRNUFTET. Ty Kant måste man läsa noga, om man vill försöka hänga med. Jag försöker efterlikna Kant och du måste läsa mina ord noga.

Jag har sagt att vår medfödda åskådning av tiden och rummet inte finns i verkligheten, och jag har bevisat det, om du läser mig noga.

Rummet och tiden finns, javisst. Men var? Du säger att de är verklighet och att vi kan beskriva dem mycket bra, men du beskriver inte dem för mig. Kan vi uppleva tiden och rummet, säger du? Som en slags känsla, menar du? Då närmar du dig insikten och är nära att genomskåda illusionen av att tiden och rummet är verkliga. Du kan inte frigöra dig från dem, och är beroende av att de finns.
Men du förväxlar dem med verklighet, liksom Albert.

Du nämnde ett intressant ord i ditt inlägg: slumpen, och sa att lagen om aktion och reaktion inte alltid gäller i kvantfysiken. Slumpen behandlar jag i min tråd: "Finns slumpen?". Slumpen kan vara missvisande som begrepp, därför att slumpen handlar om sannolikheter att något skall hända, och när det händer är inte av slumpen utan för att det MÅSTE hända förr eller senare.

Kom igen!