Skulle du säga att du är en person?

Jag håller med dig, och tror jag fattar på ett ungefär i alla fall, men jag vill påstå att viljan till vällust som du talar om också skulle vara en falsk idé enligt den verklighetssynen. För enligt naturlagarna vi idag vet om finns ingen mening med oss som säger att vi ska må bra psykiskt. Att leva ett naturligt liv, utan idéer om sådant som inte finns, innebär för mig också att släppa tron på att vi har en annan mening än att överleva. Kanske är detta en tillräcklig mening som skapar vällust, tror du det?

Jag vill också ta upp detta med känslor. Jag menar oftast att känslor är viktigast, eftersom de dyker upp när vi på något sätt verkligen bryr oss, och menar att de just eftersom de sällan går att kontrollera är mest ärliga och levande. Men egentligen är de otroligt vinklade och falska idéer och fantasier. Känslorna förblindar oss, tillgodoser bara vissa delar av "sanningen" och sätter det logiska tänkandet åt sidan. Ändå är jag inte beredd att försöka bli kvitt känslorna, hur medveten jag än är om dess falskhet.

Nu går det möjligtvis att se dessa som en produkt av resten av illusionerna vi lever i, men jag tror att det inte går att undkomma att känslor faktiskt är falska och att de kommer att förbli "falska" förenklingar av verkligheten hur nära naturlagarna och "det mest sanna" vi än lever.

Sedan tror jag även att skapandet av "falska" fantasier och meningar är en del av överlevnaden, och att reglera verkligheten till naturlagarna och det som finns rent logiskt, kan komma att göra verkligheten mindre. Vår förmåga att använda vår fantasi och leva i andra världar än vår egen är fantastisk, och den måste få fylla en funktion!

Som jag sa tidigare tror jag att det på något sätt går att hålla en distans till fantasierna, eller pendla mellan fantasi och verklighet, och fortfarande kunna urskilja vad som är vad.

Låter som rädsla. Att hitta något falskt är att göra sig av med det. Känslorna i sig är knappast falska, däremot din dragning till dom.

"Oh! time was, when as the sunrise nobly spurred me, so the sunset soothed. No more. This lovely light, it lights not me; all loveliness is anguish to me, since I can ne'er enjoy. Gifted with the high perception, I lack the low, enjoying power; damned, most subtly and most malignantly! damned in the midst of Paradise!" - Moby-Dick
Argumentation utifrån förhoppningar. Emotionell argumentation. Det behöver inte vara på ett visst sätt bara för att det känns på ett visst sätt.

Självklart fyller den en funktion. Jag skulle säga att det är mer troligt att det fyller funktionen att man kan fly från verkligheten, vilket återigen är rädsla, vilket allting handlar om för personer.

Intressant. Mycket troligt att det är rädsla som är dragningen, men på vilket sätt skulle rädslan vara falskare än resterande känslor? Jag skulle spontant se båda typerna som lika falska/lika mycket illusion.

Som sagt, ingen känsla är falsk. Det är gensvaret till känslorna, dragningen till dom, vördnaden för dom, som är falsk. Det är när man låter sig styras av rädsla som man på sätt och vis förlorar. Förlust är inte nåt inneboende dåligt i det här fallet, det är bara ett tillfälle för insikt.

Personligen önskar jag bara att insikterna var fler och tätare, jag har börjat tröttna.

Känslorna uppkommer i konsekvens av tankarna. Men ja vi är inte i kontakt med känslorna dom är en del av det verkliga. Sinnen och känslor bygger verkligheten. När vi felar i nsturen så uppkommer olust känslor som resultat. När vi följer det goda (som är naturlagen) uppkommer lust och glädje. När vi "tror" så följer vi INTE naturlagen och sorg/deprission blir resultstet.

Känslorna är aldrig fel. Känslor är vad som skall styra oss. Men ja tyvärr uppkommer lust känslor när vi lyckas enligt fantasierna, och blir beroende av att uppfylla dessa påhittade värden.

Svårt detta. Dels måste man förstå de falska tankarna och dess påverkan av känslorna. Dels man måste man acceptera och förstå känslorna i sig. Man måste alltid "angripa" orsaken först, dvs de falska tankarna som ligger till grund av uppkomsten av de goda känslorna. Men man ska inte tro att man förlorar något bara för att de "falska" goda känslorna försvinner. De byts ut mot något ännu mer underbart och fantastiskt.

Tycker du tänker mycket likt mig. Även om jag anser att viljan till vällust är just en lag och inget vi kan kontrollera. Skulle inte lagen till vällust finnas förstår jag inte meningen med känslor över huvudtaget. Känslorna måste ha en mening, annars skulle de inte existera.
Med denna verklighetsyn kanske man måste tycka att hjärnans tro på fantasierna måste ha en mening också. Men jag är tillräckligt säker på att säga att detta beror på sjukdom och därav förklaringen på detta fenomen.

Känslorna lurar oss pga att de endast är ett styrmedel för hjärnans logiska system att föra oss mot målet (överlevnad och vällust). Dvs tankarna skall föra oss, känslorna skall utvärdera resultatet ( så att vi kan utvecklas och lära oss att bättre nå målet). Men ja återigen med en trasig/sjuk hjärna som INTE TILLÅTS att röra sig fritt och fritt utvärdera resultatet uteblir utvecklingen oxh hjärnan börjar skapa tankar utifrån en extern "mall/tro" på vad som är rätt och fel och kan inte utvecklas. Kan inte följa det som skapar vällust känslor. Överlevnad har vi väl på sätt och vis ändå lyckats uppnå (tills vidare). Det dröjer dock inte länge förän den sjuka hjärnan misslyckas med dess viktigaste och mest essentiella syfte. Ja mänskligheten kommer att dö, om vi inte tillfrisknar och lyckas komma loss från fantasierna/kulturen/tron/ideerna

Rädsla är inte en illusion. Känslor kan inte vara fel. Orsaken till känslorna kan vara sjuka eller friska och kan förändras genom förståelse av verkligt/påhittat. Vi kan alltså "programmera" om hjärnan till att förstå att det finns inget att vara rädd för. Men vi kan aldrig "syna bluffen" om rädslans verkliga påverkan på kroppen. Rädslan uppkommer alltid på falska grunder, men är alltid sann.

- Eckhart Tolle

Om någon har upplevt långvarig depersonalisering så vet ni hur det känns att inte ha någon koll på vem eller vad man är. Ganska obehaglig upplevelse, som är svår att beskriva - att liksom känna sig bortkopplad från sin kropp och sin identitet. Googla.