Skulle du säga att du är en person?

Alla verkar hålla med om att påståendet "jag är en person" är korrekt. Man känner sig själv från sitt eget perspektiv så att säga. Vem är det som känner personen? "Jag" är väl fel svar, för "jag" är den person som känns. Så antingen bör "jag är en person" vara fel, eller så är det något annat än "jag" som känner "mig."

Kniven kan skära allt utom sig själv brukar man säga. Någon som har några tankar om den som upplever jaget, och alla andra upplevelser, kan upplevas? Vad skulle det betyda om svaret är "nej"?

Det innebär att jag är en lögn.

"This is the first day of the rest of your lie..."

Gå inte så djupt i dig själv räcker med att skumma på ytan!

Så vem eller vad är det som upplever saker?
Hur vet du vad som räcker för mig?

"Jag står inte ut med mig själv"
Två olika? Är jag jag eller mig själv?

Lägg ner nu. Detta är grammatiskt korrekt. Reflexivt pronomen.

Detta är filosofi-forumet, inte språkdito.

Ajdå, det kunde jag inte se på mobilen. :/ ledsen!

OnT: "Jag tvättar mig" när man står alldeles ensam. What? Please explain för nu blev jag själv mindfuckad.

Vad menar du med vem det är som "känner personen"?

Jag kan känna en person, såsom en vän; men jag kan även känna personen som är jag via inre mentala känslospröt, m.a.o. genom medvetandet. Jag gissar att det är det andra som du åsyftar?

I så fall: Jaget är medvetandet -- det som upplever och som historiskt benämnts själen. En person är hela människan med egenskaper och kropp; åtminstone så som jag uppfattar ordet.

Därför är jaget en del av vem jag är som person; men personen som utgör mig sträcker sig även bortom jagets -- det medvetnas -- begränsningar. Det finns större visdom i min kropp än i min klokaste filosofi; ty min filosofi existerar enbart i det lilla strålkastarljuset kallat jaget.

Personen är jag. Och jag har gått igenom ett flertal jag skepnader.
Barn, tonåring, kvinna, mamma, mormor, med mera.
Jag är alltså fler jag egentligen men tillsammans är det min person och under en alltid pågående förändring.

Vem är det som snackar om allt det här då? Du pratar om jaget, du pratar om din kropp, du pratar om ditt (antar jag) medvetande. Vem är det som upplever medvetandet, vem är det som upplever din kropp. Vem (eller vad) är upplevaren?
Fast oavsett vilken person du är så finns det ju alltid något inom dig som säger "nu är jag den här personen!" Vem/vad är det som upplever det? Det verkar inte vara något som förändras, det finns alltid där.

Du finns som idé i dig själv. Dvs den mentala representationen av dig som person. Sedan finns du, som lever i representationen. Idén om dig själv är ju personen, och är en del av dig som väsen. Dessa skiljer sig inte egentligen åt, du lever ju i kroppen så att säga. Däremot att tro att kroppen är en del av jaget är felaktigt.

Men ja, du är ju en person. Men att identifiera sig med representationen av sig själv leder till lidande och ett felande av naturlagarna där representationen endast finns som just idé/fantasi. Leder till bristande förståelse av vad som är verkligt och vad som är fantasi.

Detta blev lite slarvigt förklarat men kanske det går hem enda.

Alltså den djupare förståelsen av jaget finns inte i idén om en själv, dvs "identiteten" som jämförs med olika idéer såsom påhittade värden så som snygg, ful, bra, dålig osv. Hjärnan har fastnat i dessa fantasier och fungerar inte som den ska. Att inse att allt det som DEFINIERAR dig, har alltid varit just fantasier. Då finner man försoning med sig själv. Och inte minst, skrattar åt sin tidigare oändliga dumhet om fantasiernas gripande och galna sanning.