Rejäl bakfylleångest - Vad kan man göra?

Hej kära Flashbackare. Jag har druckit alkohol varje dag nu 1-2 veckor. Igår blev det lite för mycket. Så idag har jag rejäl jävla ångest. Jag är helt förvirrad, full med oro, känner mig på spänn, funderar vissa sekunder bara på att hänga mig själv för att avsluta denna jävla känsla. Jag gjorde inte bort mig igår det minsta. Jag får bara ångest helt utan anledning. Antagligen för att dopaminet är slut?
Vad kan jag göra för att lindra detta? Jag vet inte hur jag ska stå ut.

Riktigt fet mat som bacon och ägg och till efterrätt choklad brukar hjälpa mig att komma i balans. Visserligen har jag aldrig druckit två veckor i sträck så mitt råd kanske inte fungerar för dig. Men det är alltid värt att pröva.

Tack för svaret. Jag ska testa. Jag hade gärna gått till ICA och köpt öl men det känns så jävla tattigt att gå dit kl 7 på morgonen och köpa folköl. Choklad har jag inte hemma, men jag ska ösa i mig fet mat.
Återkommer om hur det gick.

Jag hade lagt mig framför tvn och tagit det lugnt. Så snart jag hade orkat hade jag satt i mig fet och flottig mat. Lite senare en dusch och sedan är man människa igen. Varför har du druckit i två veckor?

Chokladen är ganska viktig i sammanhanget då den frigör endorfiner eller något liknande som ger känslor av välbehag.

Drick 2-3 öl så är du tillbaka.

Jo jag funderar på att lägga mig i soffan och lira tv-spel. Äter just nu och hoppas på att det hjälper. Jag har aldrig känt mig riktigt klar i skallen om vem jag är. Jag har konstant konflikter i mitt huvud. Det är sjukt jobbigt. Jag har ångest rätt ofta. Men när jag dricker så försvinner det. Jag kan vara mig själv utan de inre konflikterna när jag är påverkad.

Samtidigt känner jag mig rätt ensam, jag har knappt inga vänner. Blev faktiskt glad när du frågade varför jag drack, bara att en person på nätet visade att denne brydde sig tillräckligt att fråga mig gjorde mig glad, haha, det visar ju hur lite social bekräftelse jag får.

Tyvärr så har jag druckit såhär senaste året. Tagit pausar på några dagar ibland bara, eller någon vecka. Jag har försökt komma fram till varför egentligen, och jag undrar om jag kan reda ut det.

Det skulle ju kunna vara så att det är alkoholen i sig som ger mig ångest. Att jag får ångest av den som jag sedan försöker dricka bort. Blir ju en jävla cirkel.

kan vara rent av farligt om du druckit så länge i sträck. Tycker du ska uppsöka en vårdcentral, så kanske du kan få något av dom som hjälper mot ångesten!

Det kanske är en sorts verklighetsflykt. I stället för att ta till alkoholen för att fly från dina problem så måste du ta tag i dina problem och handskas med dem. En stor del av livet handlar om att hantera problem, motgångar och kriser. Har du inte lärt dig att hantera svårigheter så är det på tiden att du gör det nu.

Tänk också på att du inte är dig själv när du är påverkad. Du har inre konflikter om vem du är och om din identitet. Att dränka detta i alkoholrus är inte att vara sig själv.

I mina ögon känns det som om du lider av jagsvaghet. Se wikipedia här.

Känner du igen dig i detta? Kan din jagsvaghet har utlösts av en händelse för ungefär ett år sedan, runt tiden då du började dricka?

Hur ser din situation i livet ut nu? Hur gammal är du? Vad gör du om dagarna? Har du jobb? Går du i skola? Dessa få vänner du pratar om, hur god är din relation till dem?

TS, kan du säga vilken kommun du bor i eller vilken del av landet. Blir lättare att komma med tips om hjälp. Kanske också någon flashbackare som bor i närheten med liknande problem så det går ta sig upp på banan igen tillsammans med någon.

Alkoholen löser inga problem, istället blir det en ond cirkel nedåt. Vi finns här i tråden tills du har fått hjälp med hur du ska ta tag i dina problem.

En rejäl morgonpromenad för att rensa tankarna och få igång kroppen är mitt tips.

Jag har haft så jäkla mycket svårigheter i mitt liv. Haft en vidrig uppväxt och skolgång där jag fick stryk både hemma och i skolan. Haft sociala svårigheter p.g.a den här skiten. Men jag har kommit över det mesta tror jag.

När jag dricker blir jag glada, oseriösa, nästan clownen-Coalminer. Jag har suttit och kollat medeltida TV-serier och levt mig in i deras värld och druckit "ihop" med dem. Jag har ju garanterat flytt verkligheten. Jag insåg var jag höll på med men jag trodde att jag för evigt kunde leva i deras värld. Verkar inte så tyvärr, det var rätt härligt. Men sen kommer baksmällan.

Jag vet inte om jag gillar den oseriösa tralliga Coalminer, eller om det är jag? När jag är berusad så känner jag att jag alltid vill vara sån. Som en slags bard som lullar runt i skogarna helt salongs. Det är min egna bild på mig själv. Knappast en vanlig. Undrar om jag är galen ibland.

Läste texten på Wikipedia. Jag har svårt att bestämma mig och mina känslor om saker och ting. Eller jag har blivit bättre på det än innan. Innan var jag sjukt osäker om jag gillade eller hatade till exempel olika sorters chips. Jag tog också åt mig lätt av andras åsikter. Visste knappt vad som var upp eller ner.

Denna svaghet har jag haft ett tag. Jag minns att för flera år sen att jag tog åt mig personligheter från TV-serier. Jag antog alltså formen av vissa karaktärer. Jag betedde mig som de gjorde, kollade hela tiden upp situationer från serien för att ta reda på hur jag skulle bete mig enligt dem. Dessa charader varade flera månader. Helt sjukt inser jag nu i efterhand när jag skriver ner det. Men det har jag kommit över och jag har blivit mer och mer mig själv. Jag var min egna terapeut i mitt huvud kan man säga.

Jag är i alla fall 23, arbetslös, bor i egen lägenhet själv, utanför Jönköping. Går bara hemma, spelar och kollar serier. Dricker en hel del, tänker inte dricka så mycket efter igår/idag dock. Jag har en vän jag träffar varannan månad ungefär. Vi brukar supa och spela ihop. Sen har jag en till vän över internet bara som jag pratar med ibland. Träffar min familj ibland men de ger mig inte så mycket.

Jag har ingen aning om varför jag känner såhär. Men som sagt, riktigt taskig uppväxt, föräldrar som drack väldigt mycket, jag började själv dricka tidigt. Jag kanske bara är såhär knäpp i huvudet p.g.a alkoholen? Men jag tycker i alla fall att jag har kommit rätt långt med att bota mina förra galna tankar, dock så behöver jag kanske en psykolog för det som är kvar?