Jag hatar människan.

Jag är en man i snart nedersta medelåldern... Det känns som jag har upplevt lika mycket skit och misär som 100 män och 50 kvinnor.

Jag föddes in i en vardag full av stress och hat. Min far sköt sig i huvudet när jag var tre år gammal.
Eftersom min mor inte hade råd och bo själv flyttade vi in hos farföräldrarna. Det tog inte lång tid innan mina farbröder började misshandla mig pga småsaker.

När jag var ca 5 år gammal blev mor min "tvungen" och lämna mig hos mina kära farbröder. Hon hade antagligen tröttnat på mig och mina behov.
Såsmåningom började mina farbröders misshandel bli allt vanligare för var dag som gick. Inom ett år efter att mamma stack började ena farbrodern ha sex med mig. Han våldtog alltså mig- En sexårig pojke som bara sett misär och helvete hittills fick se lite till.
Snart började min andra farbror göra min äckliga farbror sällskap och tillsammans höll de på när jag låg och sov. Jag vaknade av att det var helt blött vid baksidan av mina lår och fattade långt senare i livet vad det innebar.

Dessa sexuella övergrepp blandat med daglig misshandel (många gånger grov) gjorde mig mer och mer hopplös inför framtiden och livet.

När jag var 10år gammal fanns det inte EN enda vuxen i mitt liv som inte hade misshandlat mig. Med misshandel menar jag en minst en örfil..
Jag fick tidigt intryckt att jag är värdelös, äcklig, smutsig, ful och att andra kan behandla mig hur de vill.

Dessa händelser i min barndom ledde till att jag började röka hasch tidigt och ganska omgående gick över till kokain, piller och heroin. Efter 10 års heroinmissbruk la jag av med heroinet och alla andra olagliga droger och har sedan dess tagit flera utbildningar (en högskoleutbildning).
Jag är dock helt ensam i världen. Kan inte hitta nya vänner eftersom jag snart finner brister i deras karaktär. Litar inte på folk, vet att alla kommer att svika mig på ett eller annat sätt.
Har svårt och somna på nätterna och sitter uppe tills jag nästan håller på o svimmar. Då lägger jag mig.
Har druckit lite rom nu och känner att det är dags och avreagera sig lite på mitt tangentbord.

Vad är det för fel oss människor? Jag har blivit knullad (bokstavligen) men jag skulle aldrig någonsin kunna utsätta ett barn för den behandlingen. Hela mitt liv är förstörd pga det.
Jag försökte ta livet av mig med knark men någonting höll mig kvar.
Inte är det någon person iaf, kanske är det ett högre väsen?! Som har större planer för mig?

Tänk om alla var snälla mot varandra varje dag. Tänk om vi kunde lära oss mer om kärlek och balans i livet, istället för religion, matematik, ekonomi och kemi.

Varför inte hjälpa den som behöver din hjälp, och om du inte kan hjälpa honom så snälla du..... För din, min och hela mänskligheten skull : Gör det inte värre än vad det redan är för den stackaren!!

Har du provat att kontakta polisen och göra en anmälan?

Ja du har haft det fruktansvärt fruktansvärt hemsk barndom till 110%.
Men du kan ta kontrollen över din framtid.
Du väljer hårt sagt ändå lite hur du vill leva livet.
För varje sekund kan vara början på ditt nya liv.
Är detta för övermäktigt så ta ditt pick och pack och stick till amazonas på en 14 dagars Ayahuasca retreat och gå sen garanterat mer tillfreds vidare med livet med nya tag!
Har du någon gammal vän, släkting eller kärlek att prata med?

Mvh Akilles

Allting preskriberades för många år sedan.
Dessutom var det så skamligt för mig att leva med vetskapen att det sista jag ville var att det ska komma ut i ljuset... Något av det liksom. Sjukt nog så trodde jag allting var mitt fel på ett skruvat undermedvetet sätt.

Så fort jag känner att kontrollen finns i mina händer så glider den ur och bort åt helvete ganska omgående. Kan liksom inte vara utan ångest, förtvivlan och rädsla en vecka. Förstorar upp småsaker och gör en stor sak av de.
Det är som om dessa negativa känslor är mitt bränsle.
Ibland undrar jag om det finns i mina gener, i mitt satans äckliga DNA liksom.

På ett sätt vore det absolut fantastiskt och göra en Kurd Cobain. Bara sådär spränga bord huvudet från kroppen. All sorg o ilska försvinner som MAGI...

Ska ta en titt på olika resemål, Amazonas låter inte så dumt.

Har medvetet isolerat mig. Tål inte människor, alla säger att jag är smart, ser bra ut och är snäll men jag vet att i slutändan tänker alla på sig själva. Det krävs inte mycket för att folk ska svika dig och trampa på dig!!
Mina bekanta har fullt upp med sina liv och sina bekymmer...

Har också väldigt svårt för människor och tillit till andra.. Jag har inte varit i närheten av den misär du gått igenom men har också svårt för fasaden hos människor, som såna som vi ofta ser genom direkt!
Mitt tips är också att göra en andlig resa, till nåt ställe med nån ursprungsbefolkning typ. Jag tror man kan hitta sig själv och mer därtill genom det.. Hoppas du gör det iaf min vän

Dra inte alla över en kam, det finns bra folk där ute. Problemet är miljön runt oss som formar oss. Det är upplagt för många att bli till rötägg. Du har växt upp i en miljö där alla runt dig var sjuka i huvudet, förmodligen utnyttjade sexuellt och misshandlade själva. Men du blev inte själv likadan, de lyckades alltså inte degenerera dig till varken att vara sexuellt intresserad av barn eller sadist. Det kan du förhoppningsvis komma rätt långt på ändå, men du behöver nog prata med en psykolog om du inte redan gjort det.
Är nyfiken på vad som fick dig att ge upp heroinet, måste nästan skett något extraordinärt?

Lever dina farbröder? Personligen hade jag nog velat hämnas, hur tänker du kring det?

Försök fokusera på bra saker? Gillar du mat? Dryck? Sport? Konst i bild? Musik? Människor kan man göra sånt med vettu. Du behöver en smörgås och en varm kopp choklad och sitta i en stol i solskenet och titta på blommor och observera folk som gör någonting. Det är inte ett alternativ att vara ensam det blir man ännu ledsnare av. Om du verkligen hatar människor så mycket så skapa vänskap med ett djur. En katt förslagsvis dom är trevliga att kommunisera med. Fast dom är lite som människor också ganska egoistiska, en hund kommer och slickar dina tårar när allt är som värst.

Du kan ju tänka på att satan hatar människan också och att du kan och bör driva en kamp mot satan som tar över ditt sinne.

Lycka till vad du än gör.

Ifrån en lugn och harmonisk och snäll människa

Vi finns faktiskt.

Det är underbart och läsa dessa positivia och konstruktiva inlägg.

När man är på botten finns ingen annan utväg än uppåt. Träna mera, res mera och älska livet ännu mer!!!!

Jag tycker också att du borde resa iväg nånstans. Typ Amazonas som nån sa och ta Ayahuasca. Har hört mycket bra saker om det, många personer som har hoppat ur sin depression bara sådär.

Du berättar att du har blivit illa behandlad. Jag skulle tro att de människor som utsatte dig för detta också har blivit illa behandlade. Sånt där går ofta i många led där den som blir drabbad för det vidare. Jag kommer alltid att tänka på ordet arvsynd i sammanhanget.

Du har gjort något bra när du har bestämt att det slutar här. Du tänker inte föra det här beteendet vidare. Det tycker jag är starkt. Du är medveten om hur det funkar och bestämmer dig för att inte bli en i den här sorgliga raden av människor. Det visar på god karaktär, hög moral och en rejäl dos självinsikt.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här, men jag tycker att det gör att du kan tänka på dig själv som, åtminstonne, en hygglig person. Kanske kan det vara en plattform att gå vidare ifrån.

Sedan när det gäller vad du kan göra praktiskt för att förbättra din situation kan säkert en resa va bra. Annars tror jag att allting som utgör en aktivitet är bra för dig. Hitta på saker att göra som du inte skulle göra spontant. Gärna någonting där du måste ha med andra människor att göra. Alltså, bryt dina mönster och vidga dina vyer.

Det här blev lite bluddrigt. Hoppas du får ut något av det.

Håller med han ovan, starkt att dig att bestämma att gå en annan väg. Kärlek!