Citat:
Ursprungligen postat av
TrashigPsycho
Om barnet inte följer dom rätta sociala koderna, eller går runt i trasor, har ett visst beteende och är socialt efterbliven så är det väl rimligen barnets fel? Finns special klasser för udda barn, och det är snarare grymt av föräldrar att sätta sin avkomma i en frisk klass. Ta dig en titt tillbaka till din egen skoltid, oftast var det väl runt 1 i varje klass som blev mobbad och la man märkte till hur den personen var så var den väldigt udda, därav mobbningen. Mobbning sker pga att barn vill känna gemenskap med andra och när någon eller några sticker ut ur mängden så aktiveras denna lust att mobba ut denne.
Många som gläds åt kärlek, allas lika värde, ett socialt fungerade skyddsnät finner en tröst i att tro att mänskligheten fungerar på det sättet. Alla blir lika chockade och osäkra när det inte stämmer, jantelagen,avundsjuka, en naiv tro att ingenting ont händer en själv. Korruption, vaneförställningar och psykisk ohälsa sprider sig som en löpeld. Inte en jävel bryr sig om någonting längre, hoppas och ber för att allt ska falla till spillo så att folk verkligen får se hur människor agerar i hotat tillstånd.
Jag trivs utmärkt med mig själv, tackar som frågar. Jag har en stor bekantskap där jag kan välja och vraka, alla med ordentliga åsikter. Jag håller på med en respektabel utbildning som Svenska staten finansierar i tron om att jag kommer betala skatt i detta land när allt är klart, och jag kommer avsluta med liv med alla mål uppklarade. Du ser mitt liv är redan planerat i detalj, till skillnad ifrån folkälskare som söker sympati och bekräftelse ifrån mindre värda för att känna sig liiite bättre till mods, ett uns för att ens orka upp på morgonen. Våld sker varje dag, en dag sker det dig eller dina nära och kära, då kan du ju fundera om världen verkligen är så trevlig.
Kanske viss begreppsförvirring hör?
Att något är någons "fel" syftar ofta till att beskriva att de har sig själv att skylla.
Om en flicka med ett stort födelsmärke blir mobbad för sitt utseende är det väl orimligt att säga att det är hennes "fel", snarare är det mobbarnas "fel" om något.
Om ett barn pga tidigare mobbning, brister i uppväxtmiljön osv är social klumpigt blir "det är hans fel" också orimligt.
Om ett barn vaknar upp en morgon och tänker, "hur kan jag börja se ut och bete mig så att jag blir mobbad" och sedan fullföljer en sådan plan, då är det barnets "fel". Men så är det ju inte.
Så du är en misantrop? En filosofi som utgår från att mänskligheten (inte nödvändigtvis alla individer) är egoistisk, ifrågasättande av begrepp som kärlek, altrusim osv.
Samtidigt har du en stor bekantskap (med "ordentliga åsikter"). Är de bekanta eller vänner? Kan man vara nära vän med någon eller är det egentligen bara ömsesidigt utnyttjande?
Jag är väl medveten om att världen inte är trevlig, på olika sätt. I landet jag bor just nu är 65% av barnen undernärda, rättssystemet är så urholkat att "street-justice" förekommer.
Samtidigt så finns gott om tecken på att människor, utifrån sina förutsättningar försöker göra gott också.
Jag vet att vi alla är egoister, vi vill överleva och vi vara lyckliga. Som tur är så handlar inte allas lycka om att trycka ned någon annan eller att få mest pengar på bekostnad av andra. En del känner sig lyckliga eller tillfreds när de har det vettigt och samtidigt hjälper någon annan. En vän, en kollega, en främling.
Är din eller min världsbild en illusion? Jag vet bara att den misantropiska livssynen är överrepresenterad hos personer som upplever ett avstånd till mänskligheten, som inte känner sig riktigt nära i några relationer.