Slut efter 9 år allt jag vet är han!

Jag är i samma sits själv, slut efter 3år med min sambo.
Det var väntat egentligen, allt har varit så dåligt och det var ingen som riktigt vågade ta steget. I början var det riktigt tungt och jag förstod inte, har säkert inte förstått ännu heller men nu känns det på ett annat sätt. Har varit slut dryga månaden men jag flyttade ut förra veckan och då kom hans chock medan jag hunnit bearbeta ändå en del.

Jag försökte i början verkligen med allt, men sen gav jag upp. Sen jag flyttade ut har jag gett upp helt och hållet och idag tror jag inte jag skulle ta tillbaka han om han kom tillbaka.

Idag vill han träffa mig för att lämna mina sista saker och jag har bett om att han kan lämna dom nånstans där vi slipper ses. Han vill av nån konstig anledning ändå ses så jag får se hur jag ska göra. Känns som att jag kommer måsta börja om i min "läkperiod" om man säger så.

Känns rätt bra utan honom, jag mår förvånandsvärt bra och det tror jag är för jag lät mig vara ledsen och sånt tidigare och nu har jag väl insett att det finns en mening med allt helt enkelt.

Jag trodde jag skulle DÖ, men det gjorde jag inte. Mådde SJUKT dåligt men det går över. Min vän sa igår till mig "ja, jag trodde fan du skulle gå under jorden så som du mådde.. men titta, du kom upp och vad var det jag sa!?" Det löser sig alltid Lycka till!

Min sambo kom på det helt från ingenstans, även om vi haft det dåligt länge så var allt som det skulle när det hände och det var så sjukt. Så tydligen var inte allt som det skulle men ja.. Han sa att han inte trodde vi skulle göra slut nångång och sa att han älskar mig för alltid. Men se så fort det kan vända, under några timmar bara :b Plus att han gjorde det via sms.

Vad fegt av honom att bara skicka sms. Hur gammal är han?
Min fd gjorde slut på ett mesigt sätt också, fast nu inser jag bara att han var alldeles för långt bakom i utvecklingen för mig, så det känns skönt att vara av med honom.

Först och främst så måste du nog lära dig att stava, med tanke på att du troligtvis är 40+ så är det rätt tragiskt hur du stavar och formulerar dig.

Även om man någon ÄLSKAT något så kommer det inte vara samma sak livet ut. Man tröttnar på varandra helt enkelt. Man uppskattar inte personen lika mycket. Livssituationen kan ändras och man väljer att gå sin egen väg trots att man älskat eller fortfarande älskar personen. Att du fortfarande hade älskat din fru efter att hon dödat dina nära och kära.. ja det får helt enkelt stå för dig.



Det du inte förstår är att det finns INGENTING som garanterar att det är "for life". Man förändras, bara för att DU inte har förändrats dom senaste 20åren så betyder det inte att alla har det så. Man växer som person och man ser saker ur andra perspektiv när man blir äldre (vilket du borde förstå). Även om jag var djupt förälskat i någon när jag var 20 bast och trodde det skulle hålla för evigt.. guess what.. inte ett skit håller för evigt. Och om det gör det, applåder och av med hatten, för i dagens samhälle så är det KNAPPT några som håller ihop livet ut.

Att du tagit livet av dig när din fru dog visar ju bara att din fru är ditt liv. Alla lever inte så. Min tjej är inte mitt liv och kommer aldrig vara mitt liv. Hon är en DEL av mitt liv och det är jag glad för.


Empati och en "bra" människa bara för att man tvingar sig själv att stanna kvar i ett förhållande där man inte trivs? Det spelar ingen roll vad man ger upp förhållandet för - trivs man inte så trivs man inte. Vill man inte vara kvar så vill man inte vara kvar. Så svårt är det inte.


Låter som en riktig tuffing, tur att jag kissade innan jag läste din text ifall du hade lagt in en läskig spökhistoria. BRRRR LÄSKIGT!!1 För helvete... jag skiter fullständigt vad du gjort eller inte. Du har valt att leva i en trygghets-zon nu och du trivs med det. Vissa vill inte leva i någon jävla trygghets-zon livet ut och det har du svårt att förstå. Bara för man är tillsammans så betyder det inte att det håller hela livet. Det förstår du inte alls alltså.

*Först och främst så måste du nog lära dig att stava, med tanke på att du troligtvis är 40+ så är det rätt tragiskt hur du stavar och formulerar dig.

Svar: min stavning kanske är lite keff mellan varven, men det har inget med denna diskussion att göra öht...
Sen träffa jag min fru när vi var 13 så jag är inte 40+, om det nu skulle spela någon betydelse öht.

*Även om man någon ÄLSKAT något så kommer det inte vara samma sak livet ut. Man tröttnar på varandra helt enkelt. Man uppskattar inte personen lika mycket. Livssituationen kan ändras och man väljer att gå sin egen väg trots att man älskat eller fortfarande älskar personen. Att du fortfarande hade älskat din fru efter att hon dödat dina nära och kära.. ja det får helt enkelt stå för dig.

Svar: Då har inte du träffat människor du klickat med påriktigt, inte tex tröttnar man väl på sina vänner heller?
Och absolut inte heller sin partner.
Min familj/vänner uppskattar jag av sådana själ som står över att ha olika intressen eller vart man för tillfället nu står i livet eller om någon befinner sig i en metal eller kroppslig kris.
En san vän/kärlek kan man inte sluta älska, det är som om man skulle sluta tycka att vatten/luft börjar smaka äckligt från ingenstans?

*Det du inte förstår är att det finns INGENTING som garanterar att det är "for life". Man förändras, bara för att DU inte har förändrats dom senaste 20åren så betyder det inte att alla har det så. Man växer som person och man ser saker ur andra perspektiv när man blir äldre (vilket du borde förstå). Även om jag var djupt förälskat i någon när jag var 20 bast och trodde det skulle hålla för evigt.. guess what.. inte ett skit håller för evigt. Och om det gör det, applåder och av med hatten, för i dagens samhälle så är det KNAPPT några som håller ihop livet ut.

Svar: Jag har inte förändrat mig själv som person sen jag var liten nog att ha några minnen (trotts all livserfarenhet är jag ändå samma person inombords nu som då)..
Jag och min fru har varit kära i varandra sen dag 1 när vi tràffades på en suparfest när vi bägge var 13 och visst kommer många hålla livet ut för en hel del av oss ute i världen också, precis som för mig och min fru dvs eller tex min moster och morbror som också träffades tidigt (vid 15 för henne) och idag är de 62 respektive 63, så visst håller många livet ut!

Att du tagit livet av dig när din fru dog visar ju bara att din fru är ditt liv. Alla lever inte så. Min tjej är inte mitt liv och kommer aldrig vara mitt liv. Hon är en DEL av mitt liv och det är jag glad för.

Svar: Jag är andra halvan henne och hon andra halvan av mig, som alla borde vågar leva innuti en riktigt trygg relation där man vågar lita på varandra.

Empati och en "bra" människa bara för att man tvingar sig själv att stanna kvar i ett förhållande där man inte trivs? Det spelar ingen roll vad man ger upp förhållandet för - trivs man inte så trivs man inte. Vill man inte vara kvar så vill man inte vara kvar. Så svårt är det inte.

Svar: Jo det är betydligt svårare en så..
Alla människor jag vidrör inne i själen på djupet har jag ett emotionellt ansvar över att jag inte skadar på något sett alls från min sida om det är en människa med ett gott hjärta och goda intentioner. Hur kan man leva lyckligt med att svika en sådan individ?



Låter som en riktig tuffing, tur att jag kissade innan jag läste din text ifall du hade lagt in en läskig spökhistoria. BRRRR LÄSKIGT!!1 För helvete... jag skiter fullständigt vad du gjort eller inte. Du har valt att leva i en trygghets-zon nu och du trivs med det. Vissa vill inte leva i någon jävla trygghets-zon livet ut och det har du svårt att förstå. Bara för man är tillsammans så betyder det inte att det håller hela livet. Det förstår du inte alls alltså.

Svar: Jag står på mig "äkta" kärlek kan aldrig dö ut, är man skapta som den själsliga nyckeln i nyckelhålet för varandra redan kanske även mycket tidigt i livet så kommer man ändå alltid trivas tillsammans tills man nu tragiskt/tråkigt nog dör ifrån varandra.
Och vad är det för fel med emotionelltrygghet för dig?
Det är ju det vackraste jorden har att ge människan inombords?

Vad ska jag ta mig till när smärtan är så djup att man bara vill dö?

[quote=Akilles-själ|48578848]
Svar: min stavning kanske är lite keff mellan varven, men det har inget med denna diskussion att göra öht...
Sen träffa jag min fru när vi var 13 så jag är inte 40+, om det nu skulle spela någon betydelse öht.
[quote]
Ok, men ni träffades när ni var 13. Du har alltså ingen erfarenhet av relationer mer än med din nuvarande fru.


Jag har träffat en hel del tjejer/vänner jag har klickat med riktigt bra. Jag har haft vänner i 10+år som jag inte är vän med längre pga vi har valt att gå olika vägar i livet. Man har helt enkelt inte samma relation till dom personerna längre, trots att vid ett tillfälle i livet så har dom betytt OTROLIGT mycket för mig. Skillnaden mellan vatten/luft är att du BEHÖVER det för att överleva, du behöver varken partner, vänner, familj för att överleva. Visst livet kanske blir trist men man kan leva utan det.


Om du är samma person från att du vart 13år tills idag (30+) så har jag inte mycket att säga faktiskt. Alla förändras, alla vill göra olika saker i livet. Man har olika viljor vid olika åldrar och man ska följa det man vill göra. Att binda sig så tidigt är i mina ögon något negativt. Men vi alla är olika, dom som håller livet ut gör det, men dom tillhör INTE majoriteten.


Klart man ska kunna lita på varandra. Men att se sin partner som hela sitt liv tycker jag är lite väl tråkigt. Jag lever i en trygg relation men jag har andra saker som jag värderar minst lika mycket i mitt liv. Hade min flickvän lämnat mig så hade mitt liv gått vidare med en erfarenhet rikare och inget hade förändrats mer än att hon inte finns kvar i mitt liv.


Det är vad du tror. Du har inget ansvar för hur du påverkar andra känslomässigt egentligen. Jag behandlar mina vänner och flickvän riktigt bra och har alltid goda intentioner med det jag gör. Man är inte falsk för att man väljer att gå vidare i sitt liv och göra det man känner för att göra. Personerna i min omgivning har valt att umgås med mig men dom kan absolut inte räkna med att jag kommer finnas för alltid i deras liv, OM jag gör det så är det väl trevligt. Man lever i NUet och jag räknar inte med att någon kommer finnas kvar för mig - därför är jag jävligt tacksam för det jag har nu också - men jag är rätt säker på att det inte kommer se ut såhär resten av mitt liv.
Men det du säger är i princip att man tar varandra för givet för att för att man har ett ansvar för hur andra mår. Mitt ansvar just NU är att behandla personerna i min omgivning bra och efter vad dom är värda, INGENTING säger att jag ska göra det livet ut om jag inte känner för det.


Jag tror inte att äkta kärlek håller livet ut. Bara för att man älskar någon en gång så ger det inga garantier för att man gör det livet ut. Har man varit tillsammans i 5år och sen känner att man inte vill vara med personen längre så får man helt enkelt gå vidare. Tycker inte att man ska tillbringa resten av sitt liv med någon bara för att man EN gång älskat denna. Dom flesta blir tillsammans när dom är nyförälskade och sen svalnar det av och man märker att "fan detta är inte denna jag vill leva resten av mitt liv med". Jag ser inget fel med emotionell trygghet, trivs man så gör man, trivs man inte så ska man inte stanna kvar heller. Finns många vackra saker här i livet, men emotionell trygghet är oftast för dom som inte vågar stå på egna ben och är rädda för att leva livet utefter sina egna behov och viljor. Om inte DU vill lämna din fru så förstår jag det, men du förstår inte när ANDRA väljer att gå vidare och göra det dom känner för att göra.

Har du en bra relation med din mamma/pappa/syskon? Eller har du någon annan nära vän?
Åk till den och gråt tills du tror att du kommer dö.
Fysatan vad mina föräldrar har fått stå ut med mig när jag var ledsen och hysterisk.
Efter några veckor av hysteri känns det som man fått ur sig allt, även om man tror att det aldrig någonsin kommer sluta.

Ring några vänner/släktingar bo hos dig/dom i 1 vecka eller 2 så du får stöd och någon att ventilera med.
Gör saker du inte kunde tidigare.
Men mest av allt: ta kontakt med ditt "ex" och prata ut i timmar är nog bästa medicinen för att få ro mentalt.

Usch vad jobbigt, jag har själv tidigare gått igenom en separation från min "själsfrände" sedan 8 år tillbaka och kan ärligt säga att jag mådde så dåligt att jag på riktigt trodde att jag inte skulle överleva. Så jag förstår hur du kanske känner nu. Hur jobbigt det än är så är det bara att härda ut och till slut så släpper det mer och mer. På nåt sätt måste man bara inse att jobbiga känslor är en del av livet och att man till slut kommer starkare ut på andra sidan. PM:a gärna om du vill prata mera

Ro? Jag blir bara förvirrad varje gång vi pratar!! Min skäl skriker att det är fel att göra slut! Mitt hjärta värker varje gång jag hör han säga dem orden ! Så Ro får jag inte inte än!!