Jag har hittat mysteriet med varför jag är som jag är, är du högkänslig? Gör test!

Jag kanske inte erkänner vad just de definierar som ”personlighetstyp” till skillnad från ”diagnos”,
utan kan bedöma att andra beskrivningar av fenomenet är mer korrekta.

Om vilda djur har detta så definierar de alltså inte personlighet som det som den sociokulturella person vi som är i kultursamhällen tränas in i, vilket är annorlunda mot standarden i mycket ontologi om samma fenomen (organism / person).
Men samtidigt menar de att högkänsligheten också inverkar det på kulturella fenomen som sentimentala emotionella inlärda känslor. De som definierat denna ”personlighetstyp” blandar ihop sådana med fysiska sinnesintryck i en enda röra, men dessa två olika saker kan ha radikalt olika känslighetsgrad då de snarast kan stå i motsats till varandra (uppfylld av emotioner kan man vara mindre alert för omvärlden).

Som så ofta gör de godtyckliga projektioner på andra arter, där de generaliserar dem som ”primater” utan att betona av grad av kulturpåverkan hos dem (bor de i en djurpark kan de vara fundamentalt annorlunda än de som knappt aldrig setts i en regnskog, så att beteendet är kulturellt och inte hörandes till deras art).

Att var femte människa har det är också oerhört godtyckligt, alla som finns har inte mätts upp så noggrant.

Det är bara en teoretisk modell av gissningar som har hittats på, som är lätt för fler än det erkänns att känna igen sig i och ge dem glädje att ha en tydligare identitet.

Låter som kriterierna för autism. Högkänslighet är troligtvis för de som har små drag till autism men som inte är i tillräckligt stor omfattning för att ställa till problem. Ett finare ord för asperger kan man väl säga och för att man ska slippa identifiera sig under den där fruktansvärda diagnosens namn...

Inte i närheten utav Autism. Jag har studerat många diagnoser då jag pluggar psykologi och sociologi på högskola och kan lätt konstatera att autism inte är i närheten (enstaka grejer stämmer på varenda människa).


Främst för att högkänsliga personer generellt är väldigt känslosamma, kärleksfulla personer. Autism och asperger som har SVÅRT med känslor och kreativitet och fantasi överlag medan högkänsliga personer är väldigt känslosamma, fantasirika människor. Högkänsliga personer bearbetar information på ett djupare plan. Det negativa är att allt detta känslosamma och underbara kan gå över till depressioner och smärta både fysiskt och psykiskt just för att man är känslomässigt skör.


Man har studerat t.ex schimpanser och hur ett flertal "flockar"/familjer beter sig och sett att det precis som i människovärlden finns individer som agerar annorlunda i specifika situationer. Finns studier och forskning att läsa. Bara på HSP sida fanns det information om just detta men det läste ni väl inte igenom utan drog en slutsats på vad jag snappade upp var vanliga personlighetsdrag för högkänsliga.

Högkänslighet är inte en funktionsnedsättning, det är det en diagnos är. Allt en icke högkänslig person kan göra kan även en högkänslig person göra men den högkänsliga personen FÖREDRAR att göra något som stillar dennes "natur". En med funktionsnedsättning eller diagnos som vi säger KAN INTE göra det som "normala" kan göra.

Ja. Vi är alla individer som "letar" efter vem man är osv men nu är det ju bevisat att nervsystemet fungerar annorlunda på en relativt stor minoritet och det kan hjälpa många att förstå varför man inte njuter eller stimuleras av saker som alla andra stimuleras utav.

Och nej, en högkänslig person behöver inte vara någon blyg jävel utan kan vara hur social som helst, behöver dock en paus ibland från allt eftersom man har så mycket att "bearbeta".

Dina kriterier du använder får mig att tveka på att du läst psykologikurser. Jag har diagnosen aspergers på papper men efter dina diagnoskriterier för högkänslig så kan jag lika gärna börja kalla mig det istället, för att det är ju något att skämmas för att man har drag till autism. Det är det inte!

Kanske inte grov autism men högfungerande autism är väldigt likt högkänslighet, om än lite mildare. Så drag av autism finns det nog i det personligheten.

Sen är psykologin idag fylld av mycket hyckleri för att samhället är anpassat till en majoritet av människor och lämnar många fullt fungerande (om än alternativt fungerade) individer helt utan sysselsättning eller syfte för att bli deprimerade.

Vad jag menar är att högfungerande autism s.k. "aspergers" egentligen inte är en funktionshinder utan ett funktionsalternativ. Men det lär ni er inte i skolan!

Är funktionsalternativ ens ett ord?

Nej det är mitt lilla påhittade ord som är mer korrekt än funktionshinder i detta sammanhanget.

Är inte hela poängen med diagnoser som autism och aspbergers att hjälpa dessa att passa in i samhället för att de inte har det som krävs för att göra detta själv?

Du menar alltså att folk med asperger och autism fyller känslokriterierna eller vad menar du? Det är klart någonting i personlighetsdraget är likt autism eller vilken diagnos som helst precis som vilken normal människa som helst fyller kriterier för psykopati. STOR skillnad känslomässigt mellan högkänslig och diagnoserna autism och asperger.

Jag har mött mycket folk med autism och asperger. Oftast kommer du märka direkt i en konversation att dom har diagnosen(varierar också, asperger folk kan vara i princip helt normala i dagliga konversationer tycker jag). Dom med högkänslighet förstår andras känslor mycket och väl lever ofta in sig i andras känslor. Det är ju för fan motsatsen till dom diagnoser vi snackat om då man mer fungerar som någon logisk algebra räknare med robotika kroppsrörelser. (självklart överdriver jag men tycker det är löjligt att ni ens jämför de)

Det heter funktionsnedsättning. Inget annat och ditt valda ord valde du för att du innehar någon av dessa diagnoser och känner inte för att bli kallad funktionsnedsättande eller har jag fel?

EDIT: I denna artikel nänns det också http://aspekt.nu/2013-03-21/hogkanslig-personlighet/

Har samma känslor ibland men lite annorlunda situtioner som t.ex på bussen när jag ska sätta mig någonstans, då kan jag ångra mig att jag inte satte mig bredvid den där tjejen som ser lite mobbad och deppig ut (eftersom den tjejen säkert tänkte "nej, ingen vill ju sätta sig bredvid mig" eller liknande) och kunde tänka på det nästan hela bussresan hem..

I det sociala med vänner så är det väl att jag inte tycker om när folk ska skämta allt för mycket om andras utseenden, speciellt om det är personer som dom själv är kompisar med. Folk kan kalla mig känslig ibland. Märkt att tjejer gillar att snacka med mig för att jag kan tycka om känslokonversationer lika mycket som jag tycker om machokonversationer (om ni förstår vad jag menar).

Precis min tanke. En annan tanke är om det finns någon som inte skulle känna igen sig i det? Och om nu alla känner igen sig. Vad är då normal känslighet?

TS: Vad vet du om varför du är som du är? Vad jag förstått, så förklarar detta bara hur du är, men utelämnar just varför. Att veta att man är högkänslig kan ju vara bra, men det går ju inte att förebygga om vi inte vet varför. Precis som med de flesta diagnoser så fokuserar man lite i fel ände om du frågar mig.

Jag har väldigt stor förståelse för hur jag fungerar som person, men jag väljer att fokusera på hur jag blivit som jag är, och hur man kan förebygga mina brister hos framtida generationer. Och givetvis kartlägga hur mina goda egenskaper framkommit på samma sätt. Jag tycker att det läggs ner på tok för lite resurser på att försöka kartlägga vad det är som gör oss till dem vi är. Istället så lägger man ner energin på att konstatera saker vi redan borde veta om oss själva.

Då det inte är ett satt diskussionsunderlag i tråden så får jag fråga det konkreta.

Varför i helvete slutar ni inte bara gråta till känsliga filmer eller snyfta till Titanics theme song för?

Skämt å sido. Högkänslighet, det låter lite gay, men jag ska vara förstående. Ibland då jag ser riktigt tunga scener i filmer, oftast stridsscener där någon älskad råkar illa ut så känns det som att jag ska fälla en tår. Det är lite känsligt tycker jag, men jag kan hantera det om jag är i en social situation. Är erat problem att ni inte kan det eller vadå?

Jag har kommit halvvägs in i boken "Drunkna inte i dina känslor" som handlar om H.S.P och jag känner igen mig till viss del och om man kan hantera sina känslor i sociala är nog jävligt individuellt.

Jag har alltid setts som lite känsligare än genomsnittsmänniskan så där har varit pinsamma känsloutbrott i vissa sociala fall fast jag är gay... skoja .. jag är dock högkänslig enligt denna bok. Mycket av det jag läser har jag redan listat ut på egen hand(oftast) innan jag läste boken.

Gråta till filmer kan absolut de flesta men oftast inombords för det är inte socialt acceptabelt att visa känslor för vi lever i ett land där majoriteten ser känslor som en "svaghet" vilket är bs. Känslor är en biologisk funktion och även tårar. Det har resulterat i att jag har hållt inne mycket känslor senaste åren och när jag väl får ut några öppet kan de vara kraftiga och då givetvis kan det ses som om man är överdrivet känslig. Typ en fagget som man säger på engelska Mua ha ha. Men jag tar det lättsamt. Jag kan uppskatta förolämpningskomik trots känsligheten och empatin.