Vi med hypokondri

På tal om röven och att ångesten förvärrar symptomen... låt mig berätta om något som hände i dag, som ni nog kan känna igen er i.

Drack kaffe förut. Det ska jag inte göra då det dels gör mig nervös, dels sabbar magen totalt... men det dracks ändå av något dumt, socialt skäl.

Jaja. Till slut måste jag sätta mig på muggen. Skiter, allt går finfint, bajset ser bra ut (måste ju inspekteras varje besök). Men när jag torkat väldigt hårt ett tag färgas pappret rött i stället för brunt. "Okej, jag torkar hårt och får så här ibland, det är inte ovanligt och läkarna har sagt att det är ofarligt...", säger jag till mig själv. "Men kanske inte den här gången?"

Går upp. "Hmm, känner mig lite yr...". Händerna skakar. Yrseln blir mer påtaglig. "Jaha, nu håller jag på att förblöda invärtes. Det fattar vilken idiot som helst."

"Det är ångest, Punkliv, klassiska symptom, hur många gånger har inte det här hänt?", säger min rationella sida som känner mig själv allt för väl. Den andra mässar däremot vidare om inre blödningar... symptomen är så starka. Jag har ingen kraft i kroppen, kommer snart svimma, eller ja, dö. Kroppen lägger av. Helvete! Jag är för ung!

Som vanligt var det en panikattack. Nu är jag nästan återställd. Likförbannat kommer detta uppta mina tankar i åtminstone några dagar. Jag känner ju fortfarande att det här är ett ironiskt sista inlägg då det faktiskt kommer visa sig vara på allvar denna gång, och sambon kommer hitta mig död i morgon. Dör jag inte, tar nästa dödsdom direkt över stafettpinnen.

Jag är jävligt motståndskraftig i alla fall. Ingen har överlevt så här många hjärtinfarkter, hjärnblödningar och tumörer utan behandling!

Det är förbannat tufft. Men jag försöker se det komiska i det. Som när jag trodde jag hade leversvikt, men kom på att jag hade ont på fel sida... varpå smärtan förflyttade sig till rätt plats.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag väljer att skratta. Det hjälper.

På tal om röven och att ångesten förvärrar symptomen... låt mig berätta om något som hände i dag, som ni nog kan känna igen er i.

Drack kaffe förut. Det ska jag inte göra då det dels gör mig nervös, dels sabbar magen totalt... men det dracks ändå av något dumt, socialt skäl.

Jaja. Till slut måste jag sätta mig på muggen. Skiter, allt går finfint, bajset ser bra ut (måste ju inspekteras varje besök). Men när jag torkat väldigt hårt ett tag färgas pappret rött i stället för brunt. "Okej, jag torkar hårt och får så här ibland, det är inte ovanligt och läkarna har sagt att det är ofarligt...", säger jag till mig själv. "Men kanske inte den här gången?"

Går upp. "Hmm, känner mig lite yr...". Händerna skakar. Yrseln blir mer påtaglig. "Jaha, nu håller jag på att förblöda invärtes. Det fattar vilken idiot som helst."

"Det är ångest, Punkliv, klassiska symptom, hur många gånger har inte det här hänt?", säger min rationella sida som känner mig själv allt för väl. Den andra mässar däremot vidare om inre blödningar... symptomen är så starka. Jag har ingen kraft i kroppen, kommer snart svimma, eller ja, dö. Kroppen lägger av. Helvete! Jag är för ung!

Som vanligt var det en panikattack. Nu är jag nästan återställd. Likförbannat kommer detta uppta mina tankar i åtminstone några dagar. Jag känner ju fortfarande att det här är ett ironiskt sista inlägg då det faktiskt kommer visa sig vara på allvar denna gång, och sambon kommer hitta mig död i morgon. Dör jag inte, tar nästa dödsdom direkt över stafettpinnen.

Jag är jävligt motståndskraftig i alla fall. Ingen har överlevt så här många hjärtinfarkter, hjärnblödningar och tumörer utan behandling!

Det är förbannat tufft. Men jag försöker se det komiska i det. Som när jag trodde jag hade leversvikt, men kom på att jag hade ont på fel sida... varpå smärtan förflyttade sig till rätt plats.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag väljer att skratta. Det hjälper.

men vad ska jag be om? En kroppsröntgen?
Min läkare tar mig inte på allvar, han lyssnar på mitt hjärta och säger att det låter bra men jag tror honom inte. Jag känner ju symptomen. Och om magen säger han bara: ät mer fibrer och drick mer

jag har känslan av att jag skulle må jäkligt mycket bättre om jag verkligen fick en genomgång av blodvärden med mera, men hur få jag igenom det utan att bli utskrattad.

Hur vet man skillnaden mellan hypokondri och vanlig oro? Ni som anser er vara hypokondriker, oroar ni er även när ni inte har symptom? Det gör inte jag, men tror genast det värsta när jag har det. Och sedan skäms jag enormt över att tagit sjukvårdens resurser och läkarnas stressiga tid i anspråk. Alla läkare har alltid varit så fina och välvilligt inställda mot mig (tja, utåt iaf) och tagit mig på allvar, det gör att jag efteråt skäms ännu mer och känner mig som en bedragare när de utrett mig grundligt. (Obs! Har aldrig fejkat symptom och skulle aldrig göra! Men jag fattar ju själv att jag är av den oroliga naturen och att jag borde avvaktat längre.)

Suck, kanske borde försöka bli ihop med en läkare i stället? Kan man annonsera i Läkartidningen? ”Pigg och paranoid brunett söker väldigt-mycket-privatläkare. Bild på alla dina vidareutbildningar. Svar till ”HLR i natt?” ”

Hur vet man skillnaden mellan hypokondri och vanlig oro? Ni som anser er vara hypokondriker, oroar ni er även när ni inte har symptom? Det gör inte jag, men tror genast det värsta när jag har det. Och sedan skäms jag enormt över att tagit sjukvårdens resurser och läkarnas stressiga tid i anspråk. Alla läkare har alltid varit så fina och välvilligt inställda mot mig (tja, utåt iaf) och tagit mig på allvar, det gör att jag efteråt skäms ännu mer och känner mig som en bedragare när de utrett mig grundligt. (Obs! Har aldrig fejkat symptom och skulle aldrig göra! Men jag fattar ju själv att jag är av den oroliga naturen och att jag borde avvaktat längre.)

Suck, kanske borde försöka bli ihop med en läkare i stället? Kan man annonsera i Läkartidningen? ”Pigg och paranoid brunett söker väldigt-mycket-privatläkare. Bild på alla dina vidareutbildningar. Svar till ”HLR i natt?” ”

Min psykolog kallade det hälsoångest, vilket verkar vara en klinisk term. Jag vet inte riktigt skillnaden, men är endast rädd för cancer, bryr mig inte om något annat.

Som tur är känner jag en onkolog. Vore jag singel skulle jag endast ragga på läkarstudenter, oftast fina människor

Googla på GAD (generaliserat ångestsyndrom), tror det är vanligt att man har hälsoångest/hypokondri när man lider av GAD. Jag har en generell oro i kroppen som ofta tar sig uttryck i hälsoångest. Men kan även vara oro för en resa jag ska göra tex, trots att det inte är något i resan som oroar (typ: kan bli orolig för att krocka med bilen på den resan osv).

Jag försöker aldrig "hitta" saker att oroa mig för med hälsan men minsta symptom förstorar jag upp vilket gör att jag nästan alltid har något att oroa mig för.

Ni andra med hypokondri.
Detta är ett "spirituellt" och psykologiskt problem. Kolla upp vibrationslagen och attraktionslagen, de fungerar alltid.

Vi vibrerar efter vårt mående, mår vi piss och tänker negativt och sprider motsats till kärlek vibrerar vi lågt. När vi då får för oss att vi är sjuka så drar vi till oss detta och symptomen blir kraftiga.

Lösningen på problemet är att HÖJA vibrationen, vara tacksam för den hälsa man har och tänka positivt. Man måste TRO att man kan läka fullt ut och bli hel. Detta kräver övning men det går. Jag trodde det här var flum först men jag har experimenterat rejält med detta senaste tiden och det fungerar.

Att sova bra är mycket viktigt och en förutsättning för att detta skall lyckas.

https://youtu.be/fz2k7A5jBHs

Hon förklarar fenomenet ganska bra och det är sinnessjukt att detta inte lärs ut i vården.

Men det är svårt , tror alla någonstans vet att man behöver tro och hopp om man ska bli frisk, men det växer inte på träd för en hypokondriker!

Apropå vibrationer, wim hof andningen är sjuk att göra. Det är det ända som kan bryta min oro, om än för fem minuter. Kör jag tre vändor vibrerar HELA kroppen, obehagligt som satan första gångerna, sen blir det lugnande när man inser vad några andetag kan göra med kroppen, och vad det innebär för en hypokondriker. Att efter ligga och vila och bara känna miljoner förnimmelser i hela kroppen blir avslappnande, för det finns inget att greppa riktigt


https://youtu.be/tybOi4hjZFQ

Det är svårt att bemästra sitt psyke ja, men man kan som sagt lära sig bemästra det och det blir enklare om man höjer sin stämningsläge från början. Man måste ur den mörka gropen man är i.

Wim hof är bra. Likaså isbad och kalla duschar.