Vi med hypokondri

hypokondri innebär att man ständigt tror att man är allvarligt sjuk, dvs, inbillade sjukdomar.

Jag har lidit av detta till och från sedan 8 år tillbaka. Det har oftast kretsat kring sjukdomar runt hjärtat eller magen.
Jag har varit helt övertygad om att jag har ett hjärtfel, jag har faktiskt symptom som smärtor i bröstet ibland men doktorn värgar hitta något fel på mig, nu senast har jag börjat oroa mig för magen. Även där finns "symptom" som förstoppning och ont. Jag är i dagsläget övertygad om att det är cancer eller värre och försöker förbereda mig mentalt för en sådan diagnos.
Det lustiga är ju att jag alltid har lyckats bli "frisk" från dessa livshotande sjukdomar tidigare, men ändå är jag övertygad om att den här gången är det minsann på allvar.
Jag går inte jämt och tänker på sjukdomen, men den finns alltid i bakhuvudet, som en mörk skugga över själen och hindrar mig ibland från att verkligen få ut maximalt av livet. jag drar mig till exempel för att motionera eftersom jag är rädd att få hjärtattack eller liknande. Det leder såklart till en ond cirkel där jag knappt gör någonring alls.

Någon annan som lider/lidit av samma problem? Hjälpte terapi för er?

här finns ett test:http://www.helhetsdoktorn.nu/hypokondri.htm

Det låter som att du kanske ska ta och besöka en läkare så skuggan försvinner? Desto längre du låter enbart tankar ställa diagnoserna är det en självklarhet att cancer och andra extrema sjukdomar dyker upp.

Alla bär väl på någon slags hypokondri att man misstänker allt i kroppen till en viss grad. Uppsök hjälp så du får det bekräftat att det bara är inbillningar.

men vad ska jag be om? En kroppsröntgen?
Min läkare tar mig inte på allvar, han lyssnar på mitt hjärta och säger att det låter bra men jag tror honom inte. Jag känner ju symptomen. Och om magen säger han bara: ät mer fibrer och drick mer

jag har känslan av att jag skulle må jäkligt mycket bättre om jag verkligen fick en genomgång av blodvärden med mera, men hur få jag igenom det utan att bli utskrattad.

Nu vet jag inte om du lider av någon psykisk sjukdom men om du är en hypokondriker finns det väl misstankar kring ett par. Hursomhelst så är även jag själv en hypokondriker och panikångest brukar sällan komma ensam. Brukar oftast känna att något är fel med magen och med hjärtat. Har trott (tror även nu) att läkaren kommer kolla på mig efter att ha genomgått en undersökning och klia sig på huvudet och fråga hur jag fortfarande kan vara vid liv !! Men det kommer väl sluta med att jag får en lapp där det står att jag ska äta mer fibrer och filmjölk, just som du nämner.

Är det bara runt hjärtat och magen du känner besvär? Det kan du få undastökat på en dag. Eller är du kanske en som känner att du får lite kramper i storstån och sedan flitigt googlar upp det och finner att det är en av symptomen till AIDS. Och sen oroar dig för det, så avrekommenderar jag dig det. Gjorde ett test för något år sedan och alla symptomer stämde in på mig, sen stod det något i stil med "Grattis ! Du är gravid"

Kan du inte nämna för läkaren att du tror att du kan vara hypokondriker?
I bästa fall nappar doktorn på ditt bete, dvs berömmer dig för din självinsikt och börjar skissa på en behandling mot hypokondri. En behandling som (mig veterligen) börjar med en mycket grundlig undersökning.

Det är inte min avsikt att verka raljant, men tyvärr måste man vara väldingt frisk för att våga vara sjuk här i landet.

Jag är nog hypokondriker utan dess like. Men ni har fördelen att ni inte har läkar skräck. Jag tror iofs att jag har nåt fel på hjärtat tex hjärtmuskelinflammation. Har extraslag och känner mig sällan helt frisk i halsen och luftrören. Mår verkligen skit eftersom jag inte vågar gå till läkaren heller. Blir snart psykiskt sjuk av detta. Jag var hos läkaren å dom ville ta prover men jag fick panik å la benen på ryggen! Snälla hjälp hur fan kommer man över den intrevenösa fobin!

Har du provat terapi? Kanske skulle fungera.

Det du ska göra är ju precis vad du gör här.. du ber oss om hjälp, och du har ju ett behov av att prata om det du upplever.. därför skriver du ju om det här i forumet.
Du ska ta kontakt med en psykolog och precis som du skrev här , berätta med dina egna ord hur du upplever dig själv . Det finns nåt nånstans som gör att du oroar dig... dom kommer att hjälpa dig, sakta men säkert... sånt tar lång tid men det finns hjälp... testa så får du se.
Lycka till..

Jag är hypokondrisk. Mamma sa alltid att konstnärliga typer, poeter, musiker och liknande ofta lider av det. Jag lider verkligen Måste säga att det är skönt att du skapade en sån här tråd, för jag skulle inte våga göra det själv. Sjukdomen är pinsam, på något äckligt sätt.

Har precis avslutat en kurs i hälsopsykologi där jag läste mycket om diverse sjukdomar och hur man förebygger dem. Det både hjälpte mig och skadade mig. Jag går t.ex. runt just nu och funderar på om knölarna under mina bröstvårtor kan vara cancer, men eftersom jag tog mig tid att läsa om knölar i bröstet så kom jag fram till att det inte lär vara fallet. Men detta är bara ett exempel på min hypokondri.

Jag tränar regelbundet, har lyckats övervinna min rädsla för det genom att helt enkelt tänka "Dör jag under träningen så dör jag". Får ofta yrsel efter ett joggingpass och inbillar mig att det är p.g.a. hjärtfel.

Kan berätta hur jag blev hypokondrisk först! Jag upplevde som 22-åring (ett år sedan) min första panikångest-attack. Benet började domna, jag fick läskiga yrselkänslor och kände att jag höll på att svimma. Eftersom min mormor en gång dog av en hjärnblödning så attributerade jag mitt tillstånd som en hjärnblödning, ringde akuten och en trevlig dam där sa åt mig att andas, sätta mig ner och sedan förklarade hon att det med stor sannolikhet var panikångest. Vid detta tillfälle hade jag inte en blekaste vad panikångest var, inte ens ordet ångest ringde en klocka i huvudet på mig. Men alla symptomen var där.

Därefter vändes min värld upp och ner. Hela min kognition av verkligheten handlar numera om att övervaka mitt inre tillstånd. Jag tror jag har cancer, jag tror jag har höga blodfetter och jag tror jag dör om jag frossar i chips och pizza en enda lördagkväll. En liten saltchock kan få mig att nästan svimma av rädsla.

Jag är inte en rädd typ utåt. Har inga problem för att möta konflikter i vardagslivet, säga vad jag tycker eller att protestera. Gråter inte av skräckfilmer, sover inte med tänd lampa osv. Jag är bara sjukligt rädd att dö.

Hypokondri är sjukt, eftersom vi som har det ofta vet vad det handlar om. Går vi till en läkare och testar blodtrycket, berättar om inre symptom osv. får vi ett leende och en klapp på axeln: "Det finns många, många människor som har det värre än dig min unge man". Det är inte fel på oss, men vetskapen om att ingen tror på att man faktiskt upplever bröstsmärtor etc. får en att bli galen!

Till det positiva. Under psykologistudierna lärde jag mig även lite om kognitiv terapi, om att omstrukturera sina tankar. Funderar själv på att gå i terapi om inte mitt tillstånd blir bättre. Annars kan man utsätta sig för skrämmande stimuli tills man helt enkelt vänjer sig (ex. ett hårt träningspass) - fast successivt trappa upp detta bemötande. Börja t.ex. ta raska promenader några gånger i veckan, jogga sedan lätt, och så vidare! Träning är för mig en buffertzon mot ångest numera, men jag har fortfarande små hjärnspöken kvar, att jag ska drabbas av hjärtmuskelinflammation och riskera döden etc.

För att avrunda. Terapi verkar som bra skit, och jag funderar på att testa det.

Måste bara tillägga att det är jäkligt underbart att träffa likasinnade, eller vad man kan kalla det.

Nja, jag är rätt stabil i övrigt.
Jag är inte en sådan som ser nya sjukdomar hela tiden, det kretsar som sagt kring de mest allvarliga; hjärnblödning, hjärtsjukdom, magcancer etc.

Jag fick panikångest en gång när jag var 14 år, jag trodde att jag hade hittat en tumör i bröstet och fick en attack, jag kallsvettades och var nära att svimma. Det har inte hänt sedan dess.

Hypokondrin var helt klart värre när jag var i tonåren, då var jag helt överygad om att jag hade max ett år kvar att leva.

intressant läsning, som hypokondriker är man nästan alltid helt ensam med sin rädsla, ingen kan förstå riktigt hur det kan vara att ständigt gå och älta sina "allvarliga" sjukdomar samtidigt som jag måste sköta vardagen. Det känns bra att utbyta tankar med någon som vet hur det är.
Jag har alltid känt att "Äh, jag behöver inte någon terapi, hur skulle den kunna hjälpa mig?" men det kanske är dags att inse att jag inte klarar allt på egen hand.
Den här hypokondrin har förmodligen format mig en del som människa, gjort mig mer återhållsam och det är väl det värsta med denna sjukdom.
Jag är en konstnärlig typ, och kanske har det att göra med mina känsliga sinnen att jag känner alla dessa "symptom".