Har jag Overklighetskänslor? Jag vill dö, orkar inte :'(

Gå in på Youtube och sök på derealisation recovery så kommer du få en massa bra tips på hur du ska göra. Huvudsaken är att du behandlar det som triggade känslorna, i mitt fall stress tillsammans med generaliserat ångestsyndrom.

Det kommer bli bättre så länge du gör det här, och tänk på det så lite som möjligt. Fortsätt med ditt liv.

Men om nu psykologen säger att jag har tvångssyndrom och dissociativa störningar tycker du inte att jag borde lyssna på honom då? Han är ju proffset, känner inte så klokt att säga emot och säga nä jag har derealisation...

Jag minns att detta har inträffat förut. Förra året var det när jag gick på bio med kusiner, då varade det bara i några timmar, och sen hände det i skolan igen, och då varade det också i några timmar, men nu har det slagit till ordentligt och det vägrar släppa, är inte detta ett tecken på att det är något som inte stämmer? Hur kommer det sig att det bara slår till så när det själv vill ??

Det har ju blivit en tvångstanke nu, riktigt irriterande att känna efter hur man mår hela tiden, ångrar så jävligt mycket att jag ens läste om denna skrämmande tillstånd..

Jag borde ha stannat kvar på psyket, där hade jag nu påbörjat kbt och även fått sertalin (antidepressiva)


Det är svårt att fortsätta med mitt liv när detta ger mig huvudvärk och ångest 24/7. Jag klarar inte ens av att gå ut, jag vet när jag går ut vart jag går men jag känner mig inte närvarande

Nästa vecka kommer jag förhoppningsvis bli kontaktad av öppenvården, och jag hoppas dem kan hjälpa mig för det är förjävligt att gå runt så här i detta förändrande medvetandetillstånd

Jo jag vet precis hur det är eftersom jag hade det själv. Tror du på att det går över så kommer det göra det till slut också. Det finns ju många olika grejer du kan försöka. SSRI kan vara ett alternativ efter ett tag, KBT osv osv. Det löser sig så småningom det där.

Om jag inte tror på att det går över då? Det har ju faktiskt gått flera månader och jag ser inte den ljusa sidan..Jag kommer inte ens ihåg känslan hur det var att leva innan detta! Och att det bara slog till från ingenstans när jag mådde så bäst är jätte konstigt, jag får inte bara in det...!!! Att det inte ens varnade mig eller nåt. Känns precis som om något var i luften och som flög in i huvudet på mig, och nu vägrar det inte släppa, som om det är något där inne som gör mig seg och trött

Men tro på det då, det hjälper. Ja men det tar tid det där, räkna med det. Men det är också en upplevelse du antagligen inte kommer få senare i livet så "njut" nu medan det är. När du tänker efter så är det en väldigt fascinerande känsla va? Jag minns inte själv hur det var men skulle vilja uppleva det under en dag igen bara för att det faktiskt kändes häftigt (men läskigt så klart). Försök bara att acceptera det så går det mycket lättare. Jag hade det i två månader och sen var jag ganska dålig under ett halvår, så ge det tid.

För mig startade det när jag gick ur en tunnelbana på väg till jobbet, precis när det blev som skönast på jobbet och jag slappnade av. Du måste vara aktiv och röra på dig mycket, träning och rutiner löser det för dig och snart märker du att du känner dig bättre.

Hitta förresten tråden här på fb där någon snubbe listar vad du behöver göra för att bli av med det. Den hjälpte mig mycket och är väldigt klok.

Så det slog också bara till för dig med?

Hur kommer det sig att jag inte kommer ihåg känslan hur det var att leva innan detta?

4 månader är lång tid att gå runt så här, jag tänker ge kbt och antidepressiva ett försök!

Vaknade i morse och hade sån grov ångest (inget ovanligt)

Därefter fick jag jätte ont i bröstet och blev lös i magen.

Jag orkar inte känna mig så här längre, speciellt inte denna känsla att jag känner mig borta, jag är så jävligt rädd att jag är fast i detta. Det har hållit sig i flera månader nu, det är uppenbarligen något som inte stämmer, jag ska inte behöva gå runt så här, det måste finnas hjälp

Det har gått så långt så att jag även har börjat skära mig själv, min psykolog är sjuk och jag vet inte vem jag ska kontakta, spelar ingen roll hur mycket jag sitter här och gråter, smärtan går ändå inte över

Verkligen jobbig situation du går igenom! Jag själv har upplevt samma grejer sen några månader tillbaka men inte kanske så jobbigt som dig. Mitt kommer och går från och till. Har tidigare varit i en svacka som jag tog mig ur och med den vetskapen så känner jag ändå att med tiden kommer det bli bättre.
Även fast det verkar fruktansvärt nu så kommer det bli bra jag lovar dig. Jag vet hur det känns att inte veta hur det är att må bra, eller normalt.
Mycket av läkandet tar bara tid och när man mår dåligt så fokuserar man så mycket på det att man inte tror att det finns en utväg.

Nånting som kanske låter som en klische att göra är att träna och röra dig. Även fast du känner att du inte vill gå ur huset eller vad som helst så gör det ändå. Ta en lång promenad på 1h varje dag iaf. Om du rör på dig så reparerar kroppen sig lite naturligt och skickar ut små endorfiner. Du kan kanske lyssna på en ljudbok medans du promenerar/ tränar så fokuserar du på att lyssna på det. Även fast du har ångest så ta dig UT bara för det hjälper inte att bara sitta inne och göra det värre för sig själv.

Sen att du sökt hjälp är såklart det viktigaste och jag hoppas verkligen de kan hjälpa dig. Skriv gärna hur det går för dig här för både dig själv men även oss andra. Håller tummarna det blir bättre för dig och en vacker dag du kan läsa denna tråden och tänka "Jag tog mig ur skiten!!"

Jag har haft det i 5 år

Du vänjer dig, tillslut så kommer du inte ihåg om livet alltid varit såhär eller om du känner "verkligheten" igen.
Egentligen så har ingenting förändrats, ingen kommer märka något på dig. Visst är det obehagligt vissa stunder, men absolut inte outhärdligt.
Livet går upp och ner, och det gör det med eller utan overklighetskänslan.

Edit: Läser om att du skadar dig själv.
Vad är grunden till din overklighetskänsla? Min började när jag började röka stora mängder cannabis. Har varit helt ren i 1 och ett halvt år, och jag känner att känslorna inte är riktigt lika intensiva, även om minnet är dåligt och "dimman" finns.
Det låter snarare som din derealisation grundar sig på en depression. Försök reda ut ditt liv!

PMa om du vill prata!

Ja det kom på en gång bara, sen försvinner det successivt.

Men för att man kan inte föreställa sig något som är långt ifrån hur man känner sig för tillfället. Det är inte konstigt alls.

Det kommer gå över så småningom. Det är viktigt att du utmanar dig själv här och slutar vara rädd för det. Fysiska symptom är vanligt men det är bara ångest. Se till att börja träna nu.

Jag har haft detta detta i 2 år...det börjar bli lite bättre nu p.g.a att jag är gladare och finner livet lite bättre. Jag har vänner från USA som har detta,som någon skriver här att i usa så är dpdr en välkänd diagnos? Var har du fått det ifrån? Enligt mina bekanta så finns det ingen diagnos, de får medicinering som inte hjälper ett dugg sedan skickas de till psykologer som inte kan hjälpa en för hur ska de kunna veta situationen när de aldrig varit med om detta? Jag var med i en dpdr-group på facebook och 90% har sagt att läkare och psykolog kommer göra det värre...
Det enda sättet jag blev friskare var att acceptera dpdr, prata endast med personer som har dpdr om dpdr, för att de förstår och det är endast dem som kan ge råd. Sedan ska du ha en hälsosammare kost. Bryta negativa kontakter. Gör det som gör dig lycklig...kom ihåg att du fick detta av en anledning och tydligen måste något i ditt liv förändras...
Jag känner mig mellan 50-70 friskare...Nästintill 100% när jag är med min pojkvän.

jag har haft overklighetskänslor sedan jag var 18 oregelbundet men jag har blivit mer van och trots att känslan är obehaglig så är den inte alls lika obehaglig och skrämmande nu som då.

först är jag normal för att sedan känna hur jag sugs in i mig själv och får rysningar och kalla kårar i hela kroppen samtidigt som allt runt om mig tappar sitt djup, sin verklighet och sin betydelse för att sedan få massa konstiga tankar/tvångstankar (lite som mindfuck på hallucinogener) som inte har med någonting i mitt liv att göra men som under händelseförloppet är min andra verklighet för att sedan sakta men säkert avdunsta samtidigt som jag känner varma pulserande strålar i kroppen samtidigt som jag kommer tillbaka till verkligheten..

vid någon enstaka gång har jag haft besvär 24 timmar i sträck annars brukar det bara komma och gå på 5 minuter generellt. dom två senaste dagarna har det nog kommit och gått runt 8 gånger..

en gång har jag även fått overklighetskänslor i en dröm men var normal när jag vaknade.

jag har haft en del migrän, sömnparalyser och overklighetskänslor etc. senaste 7 månaderna förmodligen delvis pga. medicinering och för drygt 1,5 månader sen så åt jag en stor dos svamp och igår först fick jag för första gången åter overklighetskänslor och under förra veckan lättare migrän. Psilocin ska tydligen kunna funka som ångestdämpande bl.a. det kan hjälpa med det är ingen garanti. i mitt fall hjälper det dock för en viss stund.

min mediciniring för tillfället har inget med ovanstående att göra. har aldrig gått till doktorn för detta då jag läste någonstans för länge sen att det är hyfsat vanligt bland människor.

så ja det är inte direkt roligt men det finns inte mycket man kan göra. du kan ju prova få benzo eller något utskrivet. jag däremot är rädd för att bli flöddertorsk så jag undviker alla typer av tabletter i största möjliga mån.