En frisk fläkt från kontinenten!

Igår kom jag att hamna bredvid en ung och mycket vacker flicka på flyget hem från en liten minimisemester jag under veckan hade företagit mig i Frankrike.
Denna underbart vackra och lysande flicka, med blå ögon och glänsande brunt hår, studerade juridik och ville jobba med mänskliga rättigheter när hon var färdigexaminerad, ty hon kunde inte ha det på sitt lilla samvete att försvara dumma brottslingar när hon började arbeta!

Denna underbara människan hade haft den sällsamma ynnesten att inte födas i DDR-Sverige. För henne är hen-debatt, fittstimm, fittmålning, radikalfeminism, dekadens, könskrig och hat, fullkomligt okända fenomen.

Hur skiljde sig då denna flickor från sina svenska medsystrar. Då jag kom att tala med henne under nästan fyra timmars tid, lade jag märke till ett par saker.

* För det första försökte hon inte en enda gång under samtalet förringa sina könstillhörighet. Hon var fullkomligt trygg i vetskapen om att hon var kvinna, och att det innebar vissa saker med hänsyn taget till saker som personlighet, temperament och känsloliv med mera. Men hon skämdes inte över det här! Och inte en enda sekund ansåg hon att det gjorde henne mindre duglig!
En svensk "modern" kvinna hade, under samtalets gång, om frågor om könsskillnad kommit på tal, garanterat förnekat att en sådan skillnad över huvud taget förelåg. Istället hade hon gång på gång hävdat att hennes duglighet låg i hennes förmåga att efterlikna manliga dygder och läggningar, och förneka de traditionellt kvinnliga dito.

* För det andra. Och det hör helt klart ihop med det första. Hon lyste av trygghet, självförtroende, och kraft. Detta till skillnad från många svenska kvinnor, som hela tiden "kämpar" med och emot sin kvinnlighet. För svenska kvinnor är femininiteten något som ska överkommas, något som begränsar. För denna dam var hennes femininitet grunden till all glädje, alla skratt -- och bara en DÅRE skulle säga att hon på något sätt blev begränsad av den. Tvärtom, hon hade kunnat erövra världen med den. Och jag har ALDRIG i hela mitt liv träffat en mindre våpig tjej.

Frågeställningar:
* Är den svenska likhetsfeminsmen och könsförnekelsen ett förtryck mot kvinnor, som skapar lidande och ångest?
* Ligger befrielsen och självförtroendet för den svenska kvinnor i att bejaka sin femininet fullt ut, och istället för att förneka och baktala den, lyfta fram den som en styrka och som något som är värt att bevara?

Att hon var bekväm i sin feminitet kan ju bero på att hon var, som du säger, väldigt vacker.

Jag känner verkligen starkt medlidande inför tanken på att detta under av naivitet kommer tvingas landa i det som heter verkligheten och inse att det ena innebär att hon inte kan vända ryggen åt det andra...

Instämmer med TS. Svensk feminism=marxism, den handlar bara om att ta bort könsidentiteten och förneka de medfödda biologiska och mentala skillnader som bevisligen existerar mellan könen. Att kräva kvotering och hänvisa till diskriminering är tecken på svaghet och oduglighet, så svenska feminister förnedrar egentligen det kvinnliga könet.

Det finns gott om utseendemässigt snygga svenskor, som ändå bekämpar sin kvinnlighet, och ser den som ett problem, och på olika sätt bekänner sig till monogender-feminismen som påtvingas oss av staten.

Naivitet är en betydligt trevligare egenskap än cynism alla dagar i veckan använd den informationen hur du vill.

Det ena följer med gratis vid födseln det andra är något man förvärvar med ökad kunskap och erfarenhet .... Gissa vilket man helst vill ha med sig när man lagt några år på att plugga - aningslöshet eller kunskap och erfarenhet ...

I övrigt tror jag han får vara glad över att hon var just aningslös när det gällde vad hans lilla begränsade tankevärld sysslade med samtidigt som hon försökte tala om det som för henne var viktigt - juridik.

Här har du en svenska som är både stolt och trygg med sin kvinnlighet. Jag vet att jag är en kvinna och ber inte dig eller någon man om ursäkt för den jag är om jag inte betett mig som ett arsel då.
Jag brukar också vara väldigt trevlig och mysig om någon sätter sig bredvid mig och för en intelligent konversation Kan diskutera både fittstim, hennor, feminism och radikalfeminism MEN om en man sätter sig bredvid mig och visar det minsta tecken på en slags så kallad manlig överhet eller förakt. Då är jag inte en vidare trevlig svenska längre.
Men trevlig och behaglig är jag för det mesta. Här ute på Flashback finns det massor av kobror som spottar ur sig både det ena och det andra ,oftast också otrevliga män.
Du kan inte tänka dig att den svenska mannen har något ansvar i den sfären du tycker finns här i Sverige? Är ni oskyldiga stackare igen?

Självklart bär vi normala svenska män ett kollektivt ansvar för hur otrevliga svenska män uppför sig precis som vi normala män som inte våldtar eller misshandlar ändå bär ansvar för våldtäkt och misshandel, det klargörs ju gång på gång från politiskt och medialt håll. Exakt hur jag skall komma tillrätta med min skuld är jag inte helt klar över dock. Men det ger sig väl med tiden.

Men jag tycker att du är lite blygsam, vi män har väl inte bara ett kollektivt ansvar för vad som finns och händer i den svenska sfären? Jag tycker mig ha förstått att vi även bär ett ansvar för vad onda män gör över hela världen. Har jag missuppfattat något här? Är jag inte lika skyldig som jag har gått och trott?

Jag är inte i anklagarbranschen. Vårt folk, både männen och kvinnorna, är utsatt för en psykologisk krigföring, som syftar till att göra oss svaga och splittrade. När andra folkslag håller ihop, och arbetar mot ett gemensamt mål -- slits vårt folk isär och förtvinar bort under ett främmande tankegods som kallas feminism. En av de mer framträdande företrädarna för den här undermineringsstrategin heter Judith Butler -- jag behöver väl knappast berätta vilket folkslag hon tillhör, det syns på de förvridna händerna och den tomma blicken -- hennes ideologi är en av hörnstenarna i den svenska statsfeminismen. Jag anklagar inte svenska kvinnor, eller svenska män, för deras belägenhet -- jag känner bara sympati.

Men jag tycker samtidigt det är viktigt att vi lyfter upp frågan hur svenska kvinnor förlorar på feminismen. Det är därför jag har startat den här tråden. Det tycks finnas någon slags konstig förställning att svenskorna tjänar på feminismen -- och att debatten blir "män vs kvinnor". Det är i-sig ett bevis på att fienden har lyckats med sitt uppsåt, att så splitt och tvedräkt.

Förstår dig fullkomligt men då måste du också lyfta upp vad männen förlorar på sin så kallade manlighet. Båda könen måste hitta tillbaka till sina ursprung för att komma överrens. Hur gör vi det tillsammans?

Exakt männen måste förstå att de inte längre kan förtrycka kvinnor de har allt att vinna på att komma överens och att inte allt är på deras villkor.