Livet är inte rättvist mot mig

Jag skriver här bara för att få ut det ur mig, söker inte hjälp eller dylikt.


Jag är en kille på 20+, har under hela mitt liv kämpat (emot) mig själv, eftersom jag fått höra mycket att jag är misslyckad, jag duger ingenting till. Det sitter nu stenhårt i mig, att jag är misslyckad. Skolan i tidigare dar, gick rent åt helvete. Varit med om mycket i mitt liv som gör så att jag inte kunnat fixa skolan som jag velat, haft en riktigt utbildning och haft ett riktigt jobb. Nu sitter jag här, ingen utbildning, inget jobb, inga vänner (för dom väljer spriten och falska vänner framför dom riktiga) så har kvar 1 riktig polare som alltid finns där, jo det är värt mycket. Jag kommer bli inlagd på Psyk nu oxå för jag mår inte bra, i cirka 8 års tid har jag kämpat mot mitt välmående men det funkar inte. Skitsamma, det är en enda stor röra, och jag har försökt fixa till det, gått till psykolog och pratat titt som tätt, soc, bup osv.. Träffat läkare som skrivit ut medicin men det funkar inte, jag har blivit klassad som bipolär iaf, och en bipolär människa är väldigt svår att leva med om nu inte medicin finns där och funkar, så kort sagt, jag har nu tappat min flickvän. Men åter till jobb, det som stör mig så jävla satans mycket är att jag vill jobba, jag älskar att jobba, göra rätt för mig, stå på egna ben, viljan och allt finns där, men mitt mående tar över och sänker mig ner i jorden, varför???? Varför kan jag inte få ett bra mående?! och fixa ett jobb, leva mitt liv, bilda familj! Fuck it, äckligt jävla orättvist. (nu skriver jag allt ur min synvinkel) Har det så satans jobbigt med allt detta så jag höll på att dra i mig cirka 80 Lithionit för 2 veckor sedan, men ett avbrott kom och planen gick i krasch, kanske lika bra de, jag vet inte? Sedan efter den gången har jag haft 4 rejäla nergångar då jag velat samma sak, men jag vågar inte riktigt, jag vet bara inte riktigt ännu om jag vill leva eller dö. Och sedan har vi mitt temperament, jag har en ilska utav dess like, som kan skada mina nära o kära väldigt mycket, har ej fått någon hjälp för det, fastän jag försökt, ville börja (ART) 2004-2005 kanske, och ni som inte vet vad det är -> aggression replacement training. Men dom ansåg att det inte behövdes. Tänk dig, du sitter i bilen och en fartdåre/lastbil vadsomhelst, kommer mot dig, och ni frontalkrockar.. Varje jävla gång jag sitter i bilen så hoppas jag! Jag hoppas varje jävla natt att min hjärta ska lägga av, jag intalar mig själv VARJE dag att jag inte vill leva, i hopp om att kroppen min lägger av. Och med det, jag orkar bara inget mer.



Dålig text, dåligt skrivit, dåligt förklarat, men jag ville bara skriva ut det som finns i mitt huvud just nu.

Du har aldrig hört eller läst: "Livet är orättvist", månne? Märkligt. Livet är orättvist. Eller för att vända lite på det, livet är tämligen rättvist i det att man sällan är ensam, vad det än är man upplever och går igenom. Du är en i mängden, ingenting annat.
Man kan alltid vara i en värre sits än den är i, även fast det kan vara svårt - eller kännas irrelevant - att se det ibland.

Hursomhelst så verkar du lida av ett mer eller mindre neurotiskt tankeväv, och hjälper varken medicin eller tabletter så vet jag inte vad annars du kan göra. Personligen tror jag att du behöver ett "färskt" perspektiv; ett nytt sätt att se på din omgivning (verkligheten).

Du självömkar och får för dig att livet är värre mot just dig mer än mot någon annan. Nästan på en narcissistisk nivå. Utöver det så är det den gamla vanliga historien, "något" dåligt har hänt vilket gjort att du blivit "tvungen" att skita i att göra det ena eller andra. Jag betvivlar inte att du är kliniskt deprimerad, men allt sitter liksom i din skalle. I ditt fall tror jag det kan räcka att du byter bostadsort ett tag och börjar träna hårt fysiskt. Men eftersom jag misstänker att det finns en liten liten latmask där i grund och botten (ursäkta mig) så antar jag att det inte kommer att bli av.

Nej jag har aldrig hört eller läst det.. Jag förstog inte så mycket av det ovanför, alldeles för mycket i huvudet nu för att ta in det och förstå det bara. Men jo jag tror oxå att ja behöver ett färskt perspektiv. Tack för ditt svar.

Nja finns alltid någon som har det värre, det är jag mkt medveten om. Jo det är i skallen allting sitter, och jag går till min psykolog för att få ut det, samtidigt som jag går på medicin, men det går inte? vi pratar, om allt som hänt, händer, och som finns inuti mig, men ändå kommer det bara tillbaka. varför? Har tänkt på att flytta ett tag nu, men då kommer det nya vänner, kanon iofs, men sedan det som fortfarande finns inom mig? ska jag bara försöka glömma det menar du? latmask? har gått till psykolog nu i 3.5 år, testat ett ex antal mediciner, och jag försöker, med jobb, med mitt liv, med allting. Så jag har försökt, har nog bara mer eller mindre gett upp, det är inte påtal om ngn latmask.

tack för ditt svar.

Nu har det blivit så här att om inte jag får ett tecken, eller något som visar att jag inte ska göra det. Så kommer jag ta mitt liv, när jag får ut mer medicin. Och det är den 10e, jag orkar inge mer. Ni får tycka vad ni vill om detta, men så länge ni inte levt mitt liv. Bespar mig onödiga kommentarer. Detta var allt för mig tillsvidare.

Mvh / A.G

Får jag bara fråga en sak: I din trådstart skriver du, detta bl. a, att du haft en utbildning men att du nu(även)är av med denna? Hur gick detta till?

Jag brukar oftast bli lycklig när jag tänker på hur bortskämda liv vi lever. I mitt huvud, säkert inte sanning, så har vi svenskar typ allt. Jag får duscha när jag vill, sjukanmäla mig när jag vill, bo och leva på pengar jag inte förtjänat själv... kan sitta o spela spel hela mitt liv och få hela mitt liv betalat av andra. Nu är det inte så, men jag njuter av att veta att det går.

Det var det första, för att visa hur jag blir lycklig.

Min bror är väldigt deprimerad. Jag blev nästan deprimerad av att han är deprimerad. Jag känner att jag förstår depression ganska bra, jag har sett det i så många år. Allt verkar handla om självhat egentligen. Att inte kunna se längre än sig själv. Att inte se den större bilden. Att människor finns utanför sitt eget. Inget fel med det, men det leder till ens egen död, så det är verkar ju inte vara super bra.

Så förlåt för allt skräp jag skrivit. Det sista jag vill säga är att jag skulle dö inombords om min bror tog sitt liv. Men jag läste en tråd på reddit som verkligen öppna upp mina ögon för möjligheten och gjort mig tillfreds med möjligheten, även om verkligheten kommer slå mycket hårdare. Jag känner mig ändå förberedd. Jag hittade inte tråden, men tråkigt sammanfattat är det: Du lider. Nästan all vaken tid lider du. Allt är skit. Inget kommer bli bättre. Livet för dig är så pass dåligt att det ända som du känner dig nöjd med är en makt, makten över din egen förmåga att ta ditt liv. Du kan kontrollera alla aspekter av det. Du led så mycket att döden var en utväg. Och jag känner inte dig, men jag respekterar att det är ditt egna val. Jag kommer aldrig förstå, men det är din rätt och kanske din enda rätt i hela världen att kontrollera din egna kropp och sinne. Om du vill avsluta den i förtid utan att ha levt ett riktigt liv, ett sant liv, så gör som du önskar. Det är verkligen det ända du har. Och du behöver egentligen inget mer.

Min livsteori som gör mig lycklig, som är väldigt jävla stereotyp:
Dela med mig hellre än att ha själv. Var snäll hela jävla tiden, och det ända jag får tillbaka är snällhet. Får jag skit i ansiktet, så hittar jag en lösning istället för att gnälla om det. Och det sista är att jag är ateist och en dag kommer min kropp dö och mitt sinne med den. Och det är på något sätt okej, eftersom jag bara är en klump fantastiska atomer som sitter ihop. Jag är en sån liten jävla bit av denna värld, detta universum, så obetydlig och egentligen värdelös. Men jag älskar mitt liv. Jag älskar njutning. Jag älskar att det går skit ibland. Jag älskar att jag är en bit av atomer som konstigt nog gör det dem gör.

Här sitter folk och påpekar att livet är orättvist. Men det behöver inte vara orättvist. Vi kan alla hjälpa TS till ett mer rättvist liv.

Hur menar du då? För TS har ju krävt, och även fått, en massa och olika hjälp men inget av allt detta har hjälpt TS. Vilka skall då till för att "hjälpa TS" och menar du?
Någon här i tråden var inne på Narcissist och detta var även jag.
Hur långt anser DU att det är rimligt att hjälpa en annan människa och detta framförallt då den människan(TS här)inte och detta uppenbarligen alls ens har försökt att hjälpa sig själv utan bara sitter och detta fortsättningsvis kräver av andra att dessa skall hjälpa?
TS listar ju själv här upp all den hjälp TS här redan har fått men som inte har dugt, inget har hjälpt.
Konstigt och framförallt mycket märkligt detta tycker då jag?
Mot sådana som TS skall inte ens någon rättvisa råda och anser då jag.
Eller är det BUP här som ansett TS vara misslyckad?

Förstår mig inte på vissa svar, då man försöker "sätta diagnos" (av personlighetsstörning) på TS när han själv skrev att han är klassad bipolär.

Bipolär är ju en svår sjukdom och en av de nog allra svåraste att just få bukt på även då från vårdens sida, TS känslor av "orättvisa" är nog helt förståeliga. Från vårdens sida krävs ju nog för TS en hel del "finjusteringar" i medicineringen etc.

Verkligen hoppas att du inte tar livet av dig, att du inte glömmer hur ung du ändå är och att tiden har verkligen inte runnit ut, finns rum kvar för den förändring som du själv vet att du behöver och jo, kan få.

Rent individuellt finns det fortfarande sånt vården kan göra och borde (även du vet att inte allt i deras makt har gjorts/erbjudits dig, du nämner själv ett scenario).

Är nog så att man måste "kräva" och vara envis till det absolut yttersta så att dessa ser över ett och annat de "bestämt" är bäst eller "inte behöver sättas in" men inte alls stämmer med det du vet om dig själv.

Jag uppfattar det som att du inte alls har läst det TS skrev, han nämner själv ett scenario där han bad om en viss typ av terapi men inte fick då han tydligen ansågs "inte behöva". Ingen borde glömma att det görs en hel del besparingar på/i psykiatrin som går just ut över patienter, nej de flesta får inte den vård de behöver eller ber om.