Livet är inte rättvist mot mig

Får jag bara fråga en sak: I din trådstart skriver du, detta bl. a, att du haft en utbildning men att du nu(även)är av med denna? Hur gick detta till?

Här sitter folk och påpekar att livet är orättvist. Men det behöver inte vara orättvist. Vi kan alla hjälpa TS till ett mer rättvist liv.

Förstår mig inte på vissa svar, då man försöker "sätta diagnos" (av personlighetsstörning) på TS när han själv skrev att han är klassad bipolär.

Bipolär är ju en svår sjukdom och en av de nog allra svåraste att just få bukt på även då från vårdens sida, TS känslor av "orättvisa" är nog helt förståeliga. Från vårdens sida krävs ju nog för TS en hel del "finjusteringar" i medicineringen etc.

Verkligen hoppas att du inte tar livet av dig, att du inte glömmer hur ung du ändå är och att tiden har verkligen inte runnit ut, finns rum kvar för den förändring som du själv vet att du behöver och jo, kan få.

Rent individuellt finns det fortfarande sånt vården kan göra och borde (även du vet att inte allt i deras makt har gjorts/erbjudits dig, du nämner själv ett scenario).

Är nog så att man måste "kräva" och vara envis till det absolut yttersta så att dessa ser över ett och annat de "bestämt" är bäst eller "inte behöver sättas in" men inte alls stämmer med det du vet om dig själv.

Livet är orättvist om man försöker mäta sig med andra.

ECT är inte farligt och kan hjälpa, varför inte prova?

Bättre att prova mer/andra/justera piller än att inte göra något.
(Jag har Lithionit för min ilska till exempel, fungerar bra)


Du får inte tro att andra kan hjälpa dig till 100%, du måste jobba lite också.
Tänk dig att piller/läkare/doktorer är 30% och 60% är du som lär dig hur du fungerar och tar ansvar för det/bygger ett liv på det.
Du verkar inte ha insett det även om du intalar dig själv att du förstår.

Jag uppfattar det som att du inte alls har läst det TS skrev, han nämner själv ett scenario där han bad om en viss typ av terapi men inte fick då han tydligen ansågs "inte behöva". Ingen borde glömma att det görs en hel del besparingar på/i psykiatrin som går just ut över patienter, nej de flesta får inte den vård de behöver eller ber om.

Jag skriver här bara för att få ut det ur mig, söker inte hjälp eller dylikt.


Jag är en kille på 20+, har under hela mitt liv kämpat (emot) mig själv, eftersom jag fått höra mycket att jag är misslyckad, jag duger ingenting till. Det sitter nu stenhårt i mig, att jag är misslyckad. Skolan i tidigare dar, gick rent åt helvete. Varit med om mycket i mitt liv som gör så att jag inte kunnat fixa skolan som jag velat, haft en riktigt utbildning och haft ett riktigt jobb. Nu sitter jag här, ingen utbildning, inget jobb, inga vänner (för dom väljer spriten och falska vänner framför dom riktiga) så har kvar 1 riktig polare som alltid finns där, jo det är värt mycket. Jag kommer bli inlagd på Psyk nu oxå för jag mår inte bra, i cirka 8 års tid har jag kämpat mot mitt välmående men det funkar inte. Skitsamma, det är en enda stor röra, och jag har försökt fixa till det, gått till psykolog och pratat titt som tätt, soc, bup osv.. Träffat läkare som skrivit ut medicin men det funkar inte, jag har blivit klassad som bipolär iaf, och en bipolär människa är väldigt svår att leva med om nu inte medicin finns där och funkar, så kort sagt, jag har nu tappat min flickvän. Men åter till jobb, det som stör mig så jävla satans mycket är att jag vill jobba, jag älskar att jobba, göra rätt för mig, stå på egna ben, viljan och allt finns där, men mitt mående tar över och sänker mig ner i jorden, varför???? Varför kan jag inte få ett bra mående?! och fixa ett jobb, leva mitt liv, bilda familj! Fuck it, äckligt jävla orättvist. (nu skriver jag allt ur min synvinkel) Har det så satans jobbigt med allt detta så jag höll på att dra i mig cirka 80 Lithionit för 2 veckor sedan, men ett avbrott kom och planen gick i krasch, kanske lika bra de, jag vet inte? Sedan efter den gången har jag haft 4 rejäla nergångar då jag velat samma sak, men jag vågar inte riktigt, jag vet bara inte riktigt ännu om jag vill leva eller dö. Och sedan har vi mitt temperament, jag har en ilska utav dess like, som kan skada mina nära o kära väldigt mycket, har ej fått någon hjälp för det, fastän jag försökt, ville börja (ART) 2004-2005 kanske, och ni som inte vet vad det är -> aggression replacement training. Men dom ansåg att det inte behövdes. Tänk dig, du sitter i bilen och en fartdåre/lastbil vadsomhelst, kommer mot dig, och ni frontalkrockar.. Varje jävla gång jag sitter i bilen så hoppas jag! Jag hoppas varje jävla natt att min hjärta ska lägga av, jag intalar mig själv VARJE dag att jag inte vill leva, i hopp om att kroppen min lägger av. Och med det, jag orkar bara inget mer.



Dålig text, dåligt skrivit, dåligt förklarat, men jag ville bara skriva ut det som finns i mitt huvud just nu.

Hur menar du nu? För TS skriver bl. a så här:
"... gått till psykolog och pratat titt som tätt, soc, bup osv.. Träffat läkare som skrivit ut medicin...".

Du har rätt i det du säger, det måstes göra justeringar i medicinen, när ja for in till psyk så ville dom sätta in fler mediciner, och jag vill inte ha mer piller.. så då föreslog dom ECT, någon sorts elektrisk behandling av hjärnan? Ja vet inte, det är bara o googla på ect behandling. Men de känns inte heller så lockande på något vis.. iaf så lutar de fortfarande till att ja kmr ta livet av mig själv..

"Och sedan har vi mitt temperament, jag har en ilska utav dess like, som kan skada mina nära o kära väldigt mycket, har ej fått någon hjälp för det, fastän jag försökt, ville börja (ART) 2004-2005 kanske, och ni som inte vet vad det är -> aggression replacement training. Men dom ansåg att det inte behövdes."


Jag litar på att TS efterfrågade för att han ändå vet vad som saknades och har någon sorts självinsikt att ilskan är ett problem, han upplever att det påverkar hans relationer och säkert hans nära och kära har samma upplevelser.

Bara för att man går till en viss psykolog som är bra på ett sätt behöver inte betyda att denne besitter all "specialiserad kunskap", är den rätte för just ilskehantering.

Ja snälla säg vad man kan göra får att få något ljus i detta mörker man hamnat i..