En mycket läsvärd artikel.
Jag håller nästan helt och hållet med artikelförfattaren, men däremot anser jag att det är fel att avfärda tanken att alliera sig med Jabhat fateh al sham och andra jihadistgrupper mot Assadregimen. Den största utmaningen som jag ser det är inte hur man ska avsätta Assad, för det kan man göra på många sätt. Det handlar om hur man ska hantera Assadregimens allierades reaktioner, d.v.s Hezbollah, irakiska shiamiliser, Houthirebeller och självklart Iran. Dessa lär slå tillbaka på flera olika sätt efter att Assadregimen faller på grund av den stora geopolitiska förlusten. Det är därför jag anser artikelförfattarens förslag om attacker mot Assad varje gång han släpper tunnbomber, kemvapen och andra hänsynslösa attacker som är oförenliga med folkrätten. På det sättet tvingar det Assad att tänka på om sin situation och når en politisk lösning som ger Iran utrymme att få sina intressen tillgodosedda, vilket är definitivt bättre än att få Assad militärt avsatt.
Citat:
http://foreignpolicy.com/2016/08/21/the-post-obama-syrian-playbook/?utm_content=bufferfabc9&utm_medium=social&utm_sou rce=facebook.com&utm_campaign=buffer
The “terrorism-first” alternative, entailing an American alliance with Syrian President Bashar al-Assad and Russian President Vladimir Putin, is morally repugnant and strategically pigheaded — such a choice would place Washington in league with rogue states and reward mass murder.
The other choice, though also problematic, requires the United States to escalate its existing military intervention in Syria. As I advocated in a recent report for the Century Foundation, Washington should shore up the motley crew of surviving rebels and make clear that it won’t allow the Syrian regime to win on the battlefield. If there is to be no military solution for Assad, Russia, and Iran, whose scorched-earth strategy is to bring down the region if Assad’s dictatorship falls, then — and only then — does the chance of a political settlement increase from nonexistent to slim or moderate. The next president will find that even if an escalation in Syria doesn’t produce such a settlement, it will reap plenty of other strategic benefits for the United States, which will gain new leverage over its allies and rivals as it proves willing to exercise its rightful superpower role.
Obama has been right that the United States can’t control the outcome of Syria’s long-running war. Rather than try to impose a solution, Washington has no choice but to use its power to try to force the war’s combatants — local and international — to reach a deal. Its strategy already includes a sizable military intervention, as well as a massive humanitarian contribution.
The other choice, though also problematic, requires the United States to escalate its existing military intervention in Syria. As I advocated in a recent report for the Century Foundation, Washington should shore up the motley crew of surviving rebels and make clear that it won’t allow the Syrian regime to win on the battlefield. If there is to be no military solution for Assad, Russia, and Iran, whose scorched-earth strategy is to bring down the region if Assad’s dictatorship falls, then — and only then — does the chance of a political settlement increase from nonexistent to slim or moderate. The next president will find that even if an escalation in Syria doesn’t produce such a settlement, it will reap plenty of other strategic benefits for the United States, which will gain new leverage over its allies and rivals as it proves willing to exercise its rightful superpower role.
Obama has been right that the United States can’t control the outcome of Syria’s long-running war. Rather than try to impose a solution, Washington has no choice but to use its power to try to force the war’s combatants — local and international — to reach a deal. Its strategy already includes a sizable military intervention, as well as a massive humanitarian contribution.
Jag håller nästan helt och hållet med artikelförfattaren, men däremot anser jag att det är fel att avfärda tanken att alliera sig med Jabhat fateh al sham och andra jihadistgrupper mot Assadregimen. Den största utmaningen som jag ser det är inte hur man ska avsätta Assad, för det kan man göra på många sätt. Det handlar om hur man ska hantera Assadregimens allierades reaktioner, d.v.s Hezbollah, irakiska shiamiliser, Houthirebeller och självklart Iran. Dessa lär slå tillbaka på flera olika sätt efter att Assadregimen faller på grund av den stora geopolitiska förlusten. Det är därför jag anser artikelförfattarens förslag om attacker mot Assad varje gång han släpper tunnbomber, kemvapen och andra hänsynslösa attacker som är oförenliga med folkrätten. På det sättet tvingar det Assad att tänka på om sin situation och når en politisk lösning som ger Iran utrymme att få sina intressen tillgodosedda, vilket är definitivt bättre än att få Assad militärt avsatt.
.. 
