Citat:
Rwgimen i Damaskus är ju överlägset den som mördat flest surier under konflikten vilket ju visar att om Assad hade försvunnit i tid och innan ryssen anlänt så hade många liv kunnat räddas. Nu är det försent för en makaber allians av Putin och Assad kan bli dödsstöten för Syrien som statsbildning. Syrierna ville ha demokrati och dom fick krig. Intelligentian har flytt och Assad styr, och har stöd, av en minoritet i landet.
Och hade det inte varit för att Ryssarna till varje pris vill behålla sin enda militärbas i regionen så hade Assad välfärd inte varit intressant för Putin.
Iran och Ryssland, två livsfarliga länder med en sjuk utrikespolitik som inte bådar gott inför framtiden.
Och hade det inte varit för att Ryssarna till varje pris vill behålla sin enda militärbas i regionen så hade Assad välfärd inte varit intressant för Putin.
Iran och Ryssland, två livsfarliga länder med en sjuk utrikespolitik som inte bådar gott inför framtiden.
Fast, nu är ju inte Ryssland utrikespolitik i Mellanöstern speciellt horribel, i alla fall inte i jämfört med USA:s.
Låt oss se vad som egentligen hände i Syrien:
Det började med en svår torka, (orsakad av klimatförändringarna), vilket drev bönder till städerna. Dessa bönder, som mycket troligt, var religiösa fundamentalister, (alltså inte terrorister), hade svårt att få jobb och kände sig orättvist behandlade. I samma veva så var den arabiska våren i full sving. Därmed radikaliserades även stadsbefolkningarna i Syrien. Bashar Assad regerade över en sekulariserad stat, men det var också en hårdför diktatur. Hans far, Hafez al-Assad, hade tidigare, framgångsrikt, slagit ner ett religiöst uppror i Homs på ett ytterst brutalt sätt. I Syrien har den religiösa minoritetsgruppen Alawiterna stor makt. De har en icke fundamentalistisk religiös syn, (ungefär som kristna i Väst), men just därför så ser regimen all typ av religiös fundamentalism som terrorism och ett hot emot staten.
Så utbröt protester i flera syriska städer, varav de flesta var helt fredliga. Regimen i Damaskus såg dock saken helt annorlunda. Detta var början på ett religiöst fundamentalistisk sunniuppror som skulle innebära ett dödligt hot mot, inte bara regimen i sig, utan emot religiösa minoriteter som Alawiterna, (som fundamentalistiska sunnimuslimer, över huvudtaget, inte ser som muslimer). Regimen slog, brutalt, tillbaka med massivt våld. Detta radikaliserade bara upprorsmakarna ytterligare. Sedan dröjde det bara, maximalt, ett år innan utländska terrorister, med benäget stöd av KSA, Övriga gulfstater samt, inte minst Turkiet, befann sig i Syrien. Resten av historien känner vi sedan till.
Syrien, som statsbildning, kommer nog att vara kvar, (såvida inte Daesh vinner). Men en icke fundamentalistisk opposition och reformvänliga delar av regimen måste komma överens om ett eld upphör och ett fredsavtal, samt en gemensam kamp emot Daesh och övriga terroristgrupper som har som mål att, antingen "bara" skapa ett kalifat i Syrien, eller skapa ett kalifat i hela Mellanöstern, och kanske i förlängningen hela världen. Assad måste, förr eller senare, stå till svars för sin brutala krigföring emot sin egen befolkning, inklusive civilbefolkningen. Men prio ett måste vara att krossa Daesh, al-nusra fronten, och andra terrorgrupper som är knutna, antingen till Daesh eller Al Qaida. Målet måste vara att skapa en demokratisk och sekulär syrisk stat, där även hänsyn tas till kurdisk självbestämmande. Detta är absolut ingen enkel ekvation, speciellt med tanke på att många sunnimuslimer i Syrien nu är fundamentalister eller värre, och att regimen begått folkrättsbrott emot syrisk civilbefolkning. Men för att en lösning, överhuvudtaget, skall vara möjlig, så måste USA, Väst och Ryssland ena sig emot Daesh. Samtidigt så måste Turkiet, KSA och Gulfstaterna sluta stödja de salafistiska terrorspyflugor som nu även hotar väst.
Men till skillnad från dig så har jag svårt att tro på ett Syrien som det var före kriget. Splittringen verkar ha gått för långt och blodbadet på befolkningen för djupt. Lägg sedan till flykten från landet av som jag misstänker välutbildad arbetskraft med drömmar om ett fullt demokratiskt Syrien, ja då är det lätt att bli pessimistisk om landets framtid.