Mitt sprickande liv

Min familj har precis kommit ut med hur mycket dom hatar och hur pass besvikna dom är över mig.
Ska med andra ord begå självmord. Ingen i denna värld kommer nu att sakna eller hjälpa mig så min handling kan jag inte se som självisk. Jag ogillar tanken för människan som måste "städa upp" men hade den personen vetat om min situation så hade han accepterat och låtit mig gå. Om inte så hade det varit snarare varit mer själviskt och hade därför nästan förtjänat att ta bort mitt lik.

Det finns inget för mig i detta liv längre.
Jag har alltid fruktat en smärtsam död men jag kan inte längre skjuta upp på det så nu får gasen från ungnen göra sitt jobb.

Men jag ville bara tacka för svaren som försökte föra något gott med sig.

Lite väl sent svarat kanske men om du inte velat se en annan utväg hade du inte skrivit detta.

Som så många andra gör du det för att vi ska övertala dig att låta bli, försök hjälp dig själv och ge inte efter för dina demoner.

Erbjudandet står fast om du har ändrat dig, utan att du tvingar dig själv kommer du inte må bättre. Om du har kraften att ta livet av dig själv har du kraften att hjälpa dig själv.

Släng iväg ett pm om du är vaken och vill tjöta av dig, jag blir uppe en stund till i vilket fall

Nej, jag ville bara tacka för de svaren som har varit till större hjälp än vad jag någonsin har fått tidigare i livet.

Och nej, jag kan inte göra detta själv.

Och jag ska försöka hålla ut till semestersäsongen så jag inte blir störd.

Jag avråder dig starkt från att ta ditt liv. Du säger att ingen kommer sakna dig men så tror jag inte det är. Om det är så som du säger att din familj har kommit ut med hur mycket de ogillar dig, måste jag säga att det omöjligt kan stämma, om fallet varit sådant, hade de inte låtit dig bo kvar hemma, därmed, måste det fortfarande finnas någon form av band mellan er, och de kommer därför att sakna dig.
Jason då? Du har inte funderat på att ta upp kontakten med honom? Han verkar ju vara en av de människor som behandlat dig bra om jag inte missat något!

Som sagt avråder jag starkt från självmord, men måste ändå fråga vad det är som hållit dig från att göra det tidigare? I och med att du inte gjort det har du ju alltid haft något att hålla fast vid, håll fast vid samma sak och sök hjälp som alla andra före mig har sagt. Tror att det kan vara svårt för dig att ta sig ur detta själv och trots dina sociala fobier måste du ta hjälp! Tänk såhär, det enda som egentligen hindrar dig från hjälp, är de sociala fobierna, det är ett problem, bit bara ihop och gör det så vet du att det kommer bli bra, för att jag ska berätta en sak, att vara lyckligt i livet är jävligt gött.

Mvh, PL

Dom vill inte ha mig hemma. Att jag inte bor på gatan beror på att dom inte vill få den uppmärksamheten av samhället.

Jason är en god vän men med honom i en annan stad har gjort det väldigt svårt att träffas. Jag försökte ta kontakt flertals gånger men det funkar inte.
Skulle jag försvinna idag så skulle det ta upp mot 1-2 år innan han skulle märka något.

Jag klarar inte detta längre.

Tycker du ska gå till Soc och berätta hur du har det och hur du mår. Och så träffar du en läkare eller psykolog också om ett intyg som du kan sticka under näsan på soc att du inte orkar söka jobb för att du mår för psykiskt dåligt.

Ett personligt ombud kanske skulle vara någonting för dig. http://www.personligtombud.se/

Om du inte vill ha hjälp här ifrån, inte kan hjälpa dig själv och inte kan ta emot hjälp hemifrån så vet jag sorgligt nog inte hur du ska få hjälp.

Tycker fortfarande du ska försöka ringa din vårdcentral eller lägga in dig på psykakuten i värsta fall, där bör det finnas någon du bör tvungen att prata med i alla fall.

Sympatiserar verkligen med din situation men du måste se till att få någon sorts hjälp, googla, gå in på något hjälpforum eller liknande om du nu inte klarar att ringa.

Sympatiserar med dig och hoppas du hittar någon form av lösning istället för den du planerar.

Ett sent svar då jag inte varit inloggad på ett tag. Alltså, jag tycker fortfarande att du ska prova att kontakta personer som kan hjälpa dig via sidan. Om du inte kommer på dessa 1 - 3 möten, så är det ingen som kommer döma dig för det. Ge det en chans. Skapa ett konto. Skriv några rader (eventuellt om din oro för dessa möten). Invänta svar. Och ta det sedan därifrån. Om du inte vill påbörja någon kontinuerlig kontakt så vill du inte, men som sagt ge inte upp fören du har provat. Det är mitt råd.

Orkar inte dra allt igen men du kan definitivt neutralisera känslor du associerat till traumatiska minnen. Finns något som heter nlp phobia cure där du spelar minnet baklänges osv och efteråt du gjort övningen korrekt så är känslan förändrad.
Det här sitter förmodligen djupt och verkar vara en del utav ditt tänkande. Så att ändra traumatiska minnen är väldigt bra första steg, men du behöver ändra ditt tänkande utöver detta också förmodligen. Du känner massa irritation, bitterhet och hat, avsky osv osv vilket förmodligen flätats in i dina vardagliga tankemönster och förmodligen utlöser dina vardagliga tankegångar dessa självdestruktiva tillstånd i dig. Du låter nu dessa tillstånd och tankegångar styra ditt liv.

Ett tips till dig. Gör aldrig beslut eller föreställ dig vad som är möjligt eller inte när du är i ett negativt tillstånd. Det är ganska uppenbart var dina svar kommer gå då...

Detta är förmodligen inte något som din typiska psykolog ens vet existerar, men du kan göra detta på egen hand om du är motiverad nog att ge dig en äkta chans till förändring och vända runt ditt liv där du är fri från ditt förflutna och kan börja på ett nytt blad.

Good luck man!

Det är där skon klämmer. Jag kan inte söka hjälp då jag är så blyg, fattig och fylld med ångest.
Jag söker såklart hjälp här, därav tråden, men det är bara så mycket ett par ord i svart och vitt från en främling kan göra. I slutänden så måste jag ställa mig på mina fötter vilket som ger mig ångest bara att skriva det.
PO och terapi via internet låter som något möjligt från min del men jag behöver en detaljerad steg för steg förklaring som till en skadad tre åring för att faktiskt finna det genomförbart. Och jag hatar mig själv för det.
Och eftersom det verkar vara för mycket begärt av en främling som inte kan/bör bry sig om mig så vill jag bara ge upp och sjunka genom den kalla och tysta jorden.

Men har nu varit på psykakuten och fått en massa anti depp piller samt något för att sova.
(Kan ju säga hur obekvämt det var att dra en synops av min trådstart för en främling som inte ens har en referens till det helvetet man levt genom.
Så jag vill inte göra så att det framstår som att det var enkelt för mig att sluta upp på psykakuten då det motsäger allt jag har sagt om hur jag fruktar att ta kontakt.
Då det tog mig åtta år och en styvfar som slet mig i armen för att hamna i det väntrummet. Och magsår samt brist på sömn (35 timmar) som tillägg bara för det mötet.
Och hon jag pratade med var en liten viskande läkare som mer eller mindre framstod som en praktikant.
Vilken patient jag måste då ha varit... Hon såg på mig som om min historia var en nygrundad ondska som inte beskrevs i någon av de undervisningsböckerna hon hade läst tills hon hade mött mig.
Jag är inte förvånad men det orsakade en hel del stela tystnader. Och att hon var tvungen att kalla på hjälp från sina kollegor for att göra en slutsats på psykfallet, SilentSilver gjorde ju verkligen så man kände sig speciell på det mest avskyvärda sättet.

Men "medicinen" som jag fick funkar i alla fall inte. Och gav mig mer än något annat bara ett nytt sätt att begå självmord.

Lästa varenda ord. Du verkar tycka att du inte är duglig till nåt osv. Med lite övning och sedan en sammanfattning av ditt liv så kanske författare är nåt för dig. Om du nu skulle vilja skriva en bok om ditt liv så hade du antagligen fått en massa läsare då det är ett ganska intressant ämne att läsa om. Sedan om du nu testar på författare så behöver du inte träffa någon. Du kan sitta hemma och skriva helt själv i lugn och ro. Testa detta tips om du vill