Mitt sprickande liv

Finns säkert en regel mot just vad jag är på väg att skriva så jag ber djupt om ursäkt för det men jag vill få ned det i ord i hopp om att det kanske kan hjälpa mig förtränga mina minnen en gång för alla.
Jag antar att det minsta jag kan hoppas på är att någon faktiskt lyckas läsa det hela och tar till sig något.

En lätt förvarning är passande då det kan bli lite magstarkt i vissa delar.

Så det hela började väl när jag var 2-3 år. Jag har inga minnen av denna period. Bara korta fragment av små händelser som man knappt kan avskilja från verklighet eller fantasi.
Men det var jag, min 4 år äldre bror Felix, min mor Sara och min far Peter.
Mina föräldrar bodde inte ihop så vad jag minns om tiden jag spenderade med min far från denna tid var hur jag, min bror och han ibland var och fiskade. Efter som min far var en fiskefantast så blev min bror det automatiskt.
Själv så gick jag inte efter det betet. Jag var helt enkelt annorlunda.Redan då passade jag inte in.
Efter fiske turen så blev jag så otroligt solbränd så när vi äntligen kom hem så fyllde far plast påsar med kallt vatten som vi satte på våra ömma kroppsdelar medans vi satt och kollade på Batman med Jack Nicholson. Detta är vad jag minns som klarast. Speciellt när man satt där på soffan helt öm och såg när introt på filmen började.

Jag bryter här och går vidare för mer minns jag inte.
Föräldrarna skildes. Jag vet inte varför. Jag var för ung för att förstå. Nu i efterhand har min bror sagt att Peter var närmre en alkoholist än en familjekär far.
Fast den mörkare sidan hann jag aldrig se. Eller förstå. Så vitt jag vet så var han som en far skulle vara men tydligen hade jag fel.
Min mor hade det inte enkelt hon gjorde sitt bästa av situationen. Hon fick ensam vård så sista gången jag såg min far var väl när jag var tre år.
Min mor hade sitt jobb i en annan kommun som låg en mil från våran så väldigt tidigt varje morgon så lämnades jag och min bror på dagis och sent kom vi hem.
Detta pågick i ett par år och min bror fick med tiden ta ansvar över mig. En pojke på åtta år. Men vilka val hade vi?
Tiden gick och min mor började träffa grannen Jakob som var 20 år äldre och hade en son som var närmare 14 år.
Dom blev tillsammans och jag hade det svårt att acceptera honom som min far. Men det var inte hans fel. Han var skämtsam och vänlig trots hur skrämmande han kunde vara när han blev arg. Men jag har aldrig varit så värst framgången mot främlingar. Så jag höll mig oftast undan honom trots att han längre fram blev mer av en far än vad min riktiga någonsin hade varit.

Så jag kanske var lite hård mot honom trots min unga ålder. Men jag har alltid varit bortskämd, snål och blyg. Vilket som säkert gjorde läget svårare för min mor under denna tid, vilket som jag skäms över till denna dag.

Första skoldagen kom och det funkade väl. Jag hade oerhört stor ångest över det men det gick väl lagom smidigt. Barn i den åldern har det lättare att acceptera andra barn. Eller i alla fall vända ena kinden till deras sämre sidor.
Jag kom och gick i skolan året runt. Inga vänner. Bara andra barn som man pratade och lekte med under rasterna.
Och på så sätt utvecklades man sakta men säkert till en outsider.
På lektionerna så kände jag redan då att jag hade svårigheter i jämfört med de andra barnen. Speciellt i matte. Men det var ju bara andra klass så varför ge det mer tankar?
Så på fritiden fick jag umgås med min bror. Han hade mer kontakter så att säga. Dessutom så hade mor sagt till honom att ta hand om mig. Visst, jag var ung men jag hade och har fortfarande svårt att stå på mina egna ben.

Så under denna tiden fick jag umgås med vännerna - till min bror. Självklart med brorsan också. Dom var ju inte mina vänner.
Det funkade väl. Jag höll ju för mig själv och var tyst. Han vänner var även väldigt rasistiska av sig vilket som drogs över mig själv. Man anpassar ju sig själv för att bli accepterad. Min bror uppmuntrade mig även för att få in några cool poäng hos sina vänner.
Men ju längre det på gick så förstod man att han inte gillade att jag var tvungen att hänga på. Förmodligen så skämdes han över mig.
När jag tänker tillbaka så skäms jag även över mig själv. Det var självklart att dom andra ungarna i min klass lekte med varandra. Men jag tänkte väl inte på det. Varken gjorde min mor. Men hon hade väl fullt upp.

Det var nu dags att flytta. Tillsammans med Saras nya pojkvän.
Jag tyckte om det nya stället. Men skenet bedrar, så som med min far.
Jag antar att jag aldrig har skådat helheten i saker.
Problemet var att vi inte hade varmvatten i det nya hemmet och det var lite dumt med tanke på att vi knappt hade råd med stället.

Under denna tid så fick min bror en ny äldre vän som han började umgås med. Bob hette han. Han var förmodligen redan i vad som räknas som tonåren.
Fattig var han också. Han bodde i ett ruckel med sin alkoholiserade far, sin yngre bror och mor.
Jag och min bror brukade rätt så ofta vara hos honom och jag gjorde som jag brukade, hålla mig för mig själv och vara tyst.
Jag förstod inte så mycket av vad som hände, jag bara följde strömmen.
Min bror började snusa och röka i smyg med sin vänner.
För att få respekt och bekräftelse av sina vänner så lärde han mig att göra detsamma.
Jag gjorde det för honom. Men inom kort så blev jag beroende av snuset. Jag snyltade på honom så ofta jag kunde. Jag mådde dåligt om jag inte fick nikotin kicken.

Under denna period så minns jag inte så mycket heller. Jag minns inte ens min ålder. Men förmodligen var jag runt 7 år.
Om ni har läst så här långt så tackar jag men jag har faktiskt försökt att glömma det mesta så detaljer kan vara omrörda.
Men det värsta är självklart som allra klarast så detta bl.a minns jag väldigt väl. Det var kanske efter ett halvår från när vi flyttade in. Det bara jag, min bror och Bob hemma.
Jag satt och spelade ett motorcykel spel på min dator då Bob satt på sängen bredvid. Min bror var på nedervåningen.
Bob frågade mig om jag hade någon flickvän eller någon jag var kär i. Och som sanningen löd så nekade jag.
Jag ställde då samma fråga tillbaka och han svarade - Ja. Jag är kär i dig.
Jag antog först att han skämtade men blev sedan förtvivlad då jag insåg att det var långt ifrån att han skämtade.
Det blev en tystnad vilket som följdes upp med att min bror kom in i rummet.
Det hade varit så enkelt om jag bara hade hånat eller erkänt vad Bob just hade sagt till mig inför min bror.
Men det gjorde jag inte.
Jag var en mycket svag pojke. Kunde inte stå upp för mig själv eller säga ifrån.
En kort tid senare så hamnade jag ensam med Bob igen. Minns inte varför. Antagligen hade väl han bett Felix att göra något så han hade tid att utnyttja mig.
Den andra gången så frågade han om jag hade sett hur sperma ser ut. Jag nekade.
Det var inte så att jag ville se det heller men jag var väl rädd. Rädd för vad som skulle hända om jag sade nej.
Samtidigt så låtsades jag att vara intresserad då jag fann ett typ av okänt band mellan oss som jag antog var vänskap.
Jag visste ju inte vad vänskap var.
Jag hade tills den tidpunkten i stort sätt bara lärt mig själv hur man inte skaffar vänner. Inte med mening förstås.

I alla fall så masturberade han där och då framför mig tills kan utlöste sin sats i handen. Han hann städa upp och låtsas som inget hade hänt tills min bror kom tillbaka.
Jag som vanligt, höll tyst som en kyrkmus.

Tredje gången vi blev ensamma så var vi hemma igen. Samma scenario bara i rummet mittemot.
Denna gången så tog han av sig byxorna och bad mig suga på hans könsorgan. Jag tvekade först då jag verkligen förstod att detta inte var något vänner gör. Han sade att det smakar som gummi i ett försök att intala mig.
Jag hade uppfattat honom som konstig tidigare men nu ville jag säga ifrån.
Men jag vågade inget annat än att göra som han sa.
Han tvingade mig aldrig. Jag hade aldrig sett honom arg. Men jag fruktade att just det skulle hända om jag nekade.
Efter det gjorde han detsamma på mig.
Han ställde sig sedan upp och böjde sig framåt och bad mig ta honom bakifrån.
Jag var så ung att jag hade inte ens fått mitt första stånd än så jag förstår inte vad han hade hoppats på.
Men jag anade vad han ville så jag gjorde rörelserna som jag förstod att han ville att jag skulle göra.
Men även om jag hade kunnat få stånd så hade jag låtsats som att jag inte visste vad jag skulle göra för att köpa mig tid tills Felix kom tillbaka så vi kunde sluta med det.
Till slut kom han och och Bob drog snabbt på sig byxorna och gjorde detsamma på mig. Och så var det med det.

Fjärde och sista gången skedde då jag, Bob och Felix var hos min morfar som bodde på landet.
Bob tog mig till ladan och bad mig suga på hans kön åter igen, vilket jag gjorde. Och så var det med det.

Efter detta så fick Jakob en bra affär med sin far då han fick hans hus för ett rimligt pris så vi flyttade dit.
Och mötena med Bob upphörde. Jag vet inte varför då vi fortfarande bodde i samma by men jag var bara tacksam. Jag började ju trean nu så jag kunde börja vara för mig själv utan min bror som barnvakt och då följa med honom till hans vänner.
Sara, min mor började nu ta en större del i mitt liv. Inte för att jag ville dela med mig. Jag var skadad i mitt psyke.
Men man kände att hon började fanns där i vardagen. Kan ha varit för att hon började dela sin ekonomi med Jakob eller för att hon jobbade då i samma by i stället för en mil ifrån. Jag vet inte riktigt varför. Men under min skolgång gjorde jag inte saker enklare för henne ändå.

Jag fick flera nya klasskamrater. Men det spelade ingen roll. Jag fick inga vänner.
På fritiden så satt jag och spelade spel så jag tänkte inte på vad andra gjorde i min ålder eller så antog jag att dom gjorde detsamma.
Och med en ny årskurs så kom även något känt som redovisningar. Något som förstärkte min blyga sida vilket som gav mig scenskräck och som senare utvecklades till torgskräck.
Varje Måndag under veckoplaneringen då läraren skrev upp vilka dagar vi hade redovisningar så slog det mig som en blixt i magen. Och jag kände hur huvudet svindlade.
Något som resten av klassen kunde lätt se förbi då det hade så mycket annat roligt i övriga veckan att göra med varandra.
Om de bara hade vänt deras huvuden med sina bekymmerslösa flin mot mig så hade det sett hur jag skakade och var redo att dö bara pgd av ett uttalande som läraren gjorde.
Detta förekom så ofta att den känslan blev vardaglig.
Och det blev även mycket skolk. Det satte även min mor under en massa press.
Det var så mycket fel på mig och så oerhört ofta. Men jag var bara glad att jag slapp stå framför klassen och prata.
För jag jag kunde inte ställa mig och prata framför dom. Dom kände ju inte ens mig. Jag var knappt i skolan och på fritiden så såg dom mig aldrig. Jag var ju inomhus.
Så jag var inte så förtjust i tanken att dom får se mig komma ur mitt skal då jag gör det värsta jag kunde tänka mig.
Så framöver så blev det så att varje gång läraren nämnde redovisning så antecknade jag vilka dagar jag skulle skolka på.
Vilket som gjorde det lätt att planera i förväg för en skolkare som mig själv då dessa diskussioner blev inte allt för populära hemma eftersom de märkte hur ofta jag var sjuk.
Så jag låtsades vara sjuk väldigt tidigt på veckan men "kämpade" mig ändå igenom de lugna första dagarna så jag sedan kunde skippa dagen som jag verkligen ville med ett motargument att jag "kämpat" mig genom de tidigare dagarna men att jag nu var alldeles för "sjuk."
Kan man vara en sämre son?
Men i vilket fall så misstänkte Sara att jag blev mobbad och använde det argumentet väldigt argsint varje gång jag låtsades må dåligt.
Men jag var aldrig mobbad. Jag var uteslutad. Och jag hade satt mig själv i den situationen. Men det fanns inte en chans att jag tänkte säga det till henne.
Och i slutet på dagen så började jag ändå komma överens med tystnaden.

Det blev mycket skrik och gnäll hemma. Det blev så mycket skolk så jag missade när klassen började gå till ishallen på idrotten. Så när jag kom tillbaka så kunde alla åka skridskor. Alla utom mig själv så alltså.
Jag kunde ju inte låta dom få se mig komma ur mitt skal då jag gör något så pinsamt som scenen från Bambi. Så jag skolkade från idrotten varje gång vi var i ishallen under hela grundskolan.
Inte för att mitt val gjorde någon skillnad. Jag var redan en outsider och så oavsett hur jag skulle komma ur mitt skal så var det redan försent.

Mitt skolkande ledde även till att jag föll tillbaka i matte. Mer så än hur jag redan låg till. Som grädde på moset hade jag även en elak lärare i det ämnet som talade ned till mig när jag hade problem. Detta och mina svårigheter för nummer blev bidragande faktorer till att matte blev allt mer svårare för varje år.
Det gav mig även mer ångest varje morgon att gå till skolan. Ibland kom det även tårar. Jag klarar inte av skämma ut mig själv. Det ger mig en enorm press.

Men trots det så hände det att jag umgicks hos någon i klassen utanför skolan någon enstaka gång men det kunde likväl ha varit något deras föräldrar hade sagt åt dom att göra.


Femte klass började och jag fick min första vän, Pelle. Det var min första och enda vän. Automatiskt så blev han ju då min bästa vän.
Han var enligt sig själv en raggare. Och min bror började ha Svea och Sydstatsflaggor i sitt rum så jag gjorde som jag alltid gjort. Jag följde strömmen utan någon större vetskap. Jag antar att jag ville bli accepterad.

Pelle och jag umgicks hyfsat ofta och hade kul. Vi brukade även begå bus omkring byn på nätterna.
Men det förändrade inte min status i skolan. Om något så drog jag väl ned honom.
Men när folk frågade varför han umgicks med mig så sade han väl förmodligen att han inte hade något bättre för sig. Annars hade de säkerligen inte accepterat honom heller.

Det är nu folket i sin omgivning växer upp för nu börjar döma folk som är annorlunda ordentligt.
Jag fick även under denna tiden en lille bror som Sara skaffade med Jacob.
Under de följande två åren så började jag bli skoltrött. Jag orkade inte mer. Jag hade hållit samma mönster i flera år och tanken på att veckan, månaden och året efter skulle vara likadant gjorde mig nästan självmordsbenägen. Jag var hade inte hamnat i det stadiet ännu men jag var väldigt negativ inför livet.
Men jag försökte så gott jag vågade/kunde. Men jag gick ofta omkring med ångest över saker som jag hade gjort eller saker som jag inte gjorde.

En ny dag kom och jag åkte till Pelle. Där jag träffade en ny vän. Jason hette han. Det var en glad figur som jag kom på god fot med. Vi började även umgås utan Pelle och jag kände hur jag började skapa ett mindre nätverk av vänner.

Veckor där efter vandrade jag och Pelle runt i byn då Pelle fick syn på en olåst cykel. Och han säger då att han vill då ta den för att sälja via kontakter.
Jag som inte kan besitta sunt förnuft eller säga nej går då med på föreslaget.
Han tar cykeln och gömmer den i en skog. Han kommer till mig dagen efter och kräver hundra kronor till sprej burkar för att dölja cykelns ursprung. Jag har inte så mycket pengar.
Jag ber Jakob om det för att Pelle och jag ville "köpa godis och chips".
Vi fick pengarna och vi började måla om cykeln.
Ett par dagar senare så ringer Pelle och säger att han som äger cykeln vet allt och kräver 200 hundra kronor.
Den som vi stal cykeln från kommer från ett ghetto och har kontakter som är allmänt kända för att hota, misshandla, utpressa och enligt rykten försökt att mörda folk.
Så jag stal pengarna från min mor och gav dom till Pelle.
Ett par dagar senare så ringde Pelle och sa att dom krävde 50 kronor. Jag bad Jakob om pengarna med en uppenbar lögn men jag fick det ändå.

Ett par dagar senare så ringde Pelle och sa att jag skulle komma och möta honom.
Jag gör detta och ser att han är med en annan kille som känner den som vi stal cykeln från.
Vi pratar om att vi ville lägga det bakom oss och killen nickade men tvingade oss till en park.
Där var han som vi stal cykeln från och flera av hans vänner. Och så hamnade jag i mitt första slagsmål.
Dom gick på Pelle och började tjota och knuffa honom.
Samtidigt sade en av dom till mig att jag skulle gå emellan eller så skulle dom slå sönder mig.
Så jag gick emellan och förväntade mig en smäll i vilket fall.
Jag ville ju bara lugna ned allihopa och gå hem. Dom hade ju redan fått flera hundra kronor och ett antal ursäkter men nu ville dom bara ha eget nöje och intern respekt mellan varandra för att visa vad man går för.

Så jag fick en grov spark i ryggen och föll ned på marken.
Jag kände att jag hade fått en allvarligt skada så det tog mig en liten stund att ställa mig upp. När jag lyckades så tog jag mig hem. Såg Jakob se på tv.
Sade ingenting.
Jag slutade att umgås med Pelle utan att officiellt säga upp vänskapen.

Jag lade till den bördan på mina axlar jämte allt annat och släpade mina ben genom dagarna.
Jag började efter ett tag känna återkommande smärtor i ryggen som veckovis blev värre och värre ju mer jag ansträngde ryggen. Men jag gav inte det mer tanke på jag ändå satt ned under skolan och satt ned när jag var hemma och spelade, därmed minimal fysisk ansträngning.
Föräldrarna fick även reda på att jag snusade i smyg vilket som slutade i mycket skrik och bråk. Min bror som försörjde mig med snus i år hade tipsat dom. Inte så värst trevligt då det var han som introducerade mig för det för att göra sig själv populär med sina vänner. Det var i slutänden jag som fick ta smällen i vilket fall.
Antar att han berättade en alternativ sanning där jag hade självmant börjat och sedan tvingat honom köpa åt mig då han fick snusa och därmed göra mig till skurken.
Hade kunnat säga sanningen men som allt annat så insåg jag väl att även det skulle slå tillbaka på mig själv.
Har flera saker som jag skulle ha kunnat nämna för mina föräldrar som hämnd. T.ex att han tog min styvfars bil nycklar och körde runt i byn när han var femton år.
Men det gör jag inte. Jag är för rädd. Mig kan man bara köra över om och om igen utan att förvänta sig konsekvenser.

Och samma år så introducerade min bror Felix mig för en syntetisk drog s.k Spice.
Jag blev först orolig. Som en blyg, traumatiserad och även då rasistisk kille så såg jag det först som skräp och farligt som heroin.
Men jag blev även nyfiken. Dessutom så har jag alltid följt Felix spår så jag gick med på det och för första gången blev jag genuint lycklig på väldigt länge.
Denna känsla blev där efter en motivering till att göra saker. För när jag hade gjort dom så kunde jag röka Spice.
Efter en tid så fick jag även tag på riktig cannabis vilket som jag också gillade. Jag började få reggae insikt om free love och lämnade mina rasistiska åsikter bakom mig.
Jag försökte få den berusade känslan så ofta jag kunde.
Självklart så kom bieffekterna och det märktes i skolan. Det blev svårare att förstå saker men samtidigt gjorde det lättare för mig att göra saker som jag tyckte var jobbigare innan. Dom var fortfarande extremt jobbiga men i alla fall genomförbara.

Efter ett tag så ringde Pelle på dörren. Det var ett bra tag sedan. Under denna tid så hade han börjat umgås med dom som vi stal cykeln ifrån och som även misshandlade mig.
Men jag ville inte tänka på det. Jag var så långt inne i mitt cannabis bruk så jag hade det lättare att få sinnesro.
Men tanke på cannabis så frågade jag om Pelle ville testa och det ville han eftersom hade medgav att han hade gjort detsamma med det kriminella umgänget han numera hade.
Vi rökte på och hade en trevlig tid.

Efter ett tag så gav jag samma erbjudande till Jason och även vi hade det trevligt.

Men bruket av cannabis pågick för mig nästan till slutet av grundskolan. Mina tillgångar till drogen drogs igen och jag började därför må dåligt.
Men jag kunde dock se ljus i tunneln då gymnasiet skulle bli en nystart.
Men grundskolan hade så mycket mer att erbjuda innan det skulle hända.

Klassen hade veckoplanering då jag plötsligt blir hämtad av ett nytt ansikte. Han för mig in till ett rum och förhör mig om hur jag mår. Jag antog att han var en pedagog pgd av mina frånvarande skoldagar.
Just typiskt. Man känner hur skolan tar i från tårna för att göra den sista korta tiden som är kvar så eländigt som möjligt. För man kan inte ta dom på allvar om dom seriöst trodde att hans magiska framträdande ett par månader innan jag slutade skulle hjälpa.
Om han hade haft tid när jag gick på dagis så kanske jag fortfarande hade en chans.
Men nu? Som om han inte visste att klassen skulle se ned på mig ännu mer efter man smyger in i klassrummet efter ett samtal med en pedagog. Han lurar ingen. Mötet var snarare för hans bästa än mitt.
Han började ställa frågor om jag var mobbad, om han skulle se mig cyklandes eller gående om man stötts på under fritiden etc.
Absurda frågor.
Jag var redo att spy honom i ansiktet bara för den obekväma situationen han satte mig i.
Men jag svarade självklart att allt var frid och fröjd då jag avskyr när strålkastaren hamnar på mig.
Så jag återvände till klassen och man hörde viskningar. Pedagogens onda plan gick i verk, trots sitt falska intryck att det skulle ha gynnat mig.
Men inte är det över där.

Klassen satt veckor och såg på Schindlers List, mig själv inkluderat.
Sedan så kommer en ännu ett nytt ansikte som drar mig från klassrummet med min väska.
Han tar in mig till ett rum där min idrottslärare och två andra personal anställda sitter.
Dom antyder att jag hade stulit en mobil tidigare under dagen på idrotts lektionen. Därför satt idrottsläraren där.
Jag säger att det är falskt eftersom det var sanningen.
Sedan sägs det att dom har sett mig bruka cannabis. Då jag alltid hade brukat det under natt tid på väldigt avlägsna ställen så insåg jag att en av mina få två vänner hade satt en dolk i ryggen på mig.
Jag blev så besviken. Jag som bara har tomhet och sorg i mitt liv, var inte det oförtjänat?
Personalen gav mig dock ingen tid att sörja. Dom sa att jag hade stulit mobilen för att köpa cannabis.
Cannabis, som jag egentligen inte hade kunnat få tag på sedan en månad tillbaks.
Jag insåg då att det var Pelle som slängde mig under bussen.
Dom som vi stal cykeln från hade fått nys om detta via Pelle och därför tagit mobilen för att sätta dit mig.

Jag klarade inte pressen. Jag erkände att jag hade rökt cannabis eftersom det var mer eller mindre en månad tillbaka så vitt jag visste så kunde proven visat vilket som.

Dom ringde polisen och Jakob. Alla var samlade.
Jag klarade inte att se Jakob in i ögonen eller på honom i huvud taget. Jag skämdes så jag kunde sjunka genom jorden utan några klagomål.
Jag stirrade blankt in i väggen framför mig och försökte begripa att detta faktiskt händer. Att det pågår och slutar inte. att det faktiskt inte är någon mardröm. Jag satt så i en halvtimme och bara föreställde att se mitt spirituella själv lämna kroppen genom att ställa sig upp, vända sig om och skjuta mitt verkliga jag sakta i ansiktet i ren lättnad tills poliserna sade till mig att följa med till stationen för förhör.
Samtidigt så var Felix hemma med denna hemska nyheten och dricker 2L vattenbehållare i fruktan att jag ska tjalla.
Men på stationen så sitter jag där och hittar på en kalkon historia om hur jag rökte en gång för en månad sedan med två främlingar.
Dom tog piss prov. Och jag väntade mig böter. Vore väl bara så typiskt tänker jag ju.
15 minuter senare så säger polisen att proverna säger att det var negativt.
Insåg då att dom bara hade kört någon typ av skrämselteknik på mig. Och jag var då redo att dö.
Jag kom hem och fick höra hur oerhört mycket mina föräldrar är besvikna på mig och jag skäms så pass mycket att jag övervägde att lätta på trycket med fem liter tack vare kökskniven.
I stället ringde Jason och frågade hur jag mådde etc. Jag var väldigt upprörd och skeptisk till honom då det fortfarande kunde ha varit han som förrådde mig eftersom rykten kan spridas brett och snabbt. Men efter ett långt rörande tal om hur han värderar våran vänskap så kunde jag lite lätt börja lita på honom. Det var första gången jag någonsin kände att jag hade en vän.
Så jag sade upp vänskapen med Pelle samma kväll. Packade upp skolväskan och vad låg längst upp i väskan om inte mobilen som Pelles numera vänner försökte sätta dit mig med. Jag spolade ned den i toaletten då vad jag än skulle ha gjort inte skulle spela någon roll vid detta laget.
Jag gick sedan och lade mig. Lång dag.
Vaknar dagen efter med kläderna på och går direkt till skolan utan att stöta på föräldrarna. Men trots sitt försök så hann man höra hur besviken sin mor var över sig innan man kommer till dörren. Vilket som gjorde sig pigg nog att ta sig an denna nya dagen.
Satte mig i klassrummet och inväntade läraren. Ju längre tiden drog på så fylldes klassrummet upp och man hörde hur alla smaskade på det heta skvallret som rörde sig runt skoland som en löpeld där jag var i rubriken. Man kände även på den spända stämningen hur alla visste om vad som hade hänt. Blickarna talade även väl för sig.
På lunchen så kom min svenska lärare upp till mig och talade ned till mig över vad jag hade gjort och bad mig sedan att skriva ett tal som han enligt sig själv hade föredragit om jag redovisade inför klassen om vad som hände dagen innan eftersom - det vore bäst så.
Vad som hände? Han bad mig redovisa en av det värsta sakerna jag hade gått igenom under hela mitt liv inte ens ett dygn efter det skedde. Min relation till min familj blev vänd upp och ned, jag blev från att vara ett osynligt nervvrak till ett mobbat nervvrak i skolan och mitt psyke blev så krossat att jag blev officiellt självmordsbenägen. och han ville att jag skulle redovisa det. Hur har man mage till att säga något sånt?
Jag är ingen aggressiv person men jag var tvungen att försöka ta fysisk kontroll över varje nerv i min kropp för att inte slå ut den lärarens tänder.

Men som sagt så började man efter denna incident bli mobbad av en viss tjejgrupp i klassen. Dom härmade allt jag sade, när jag väl sade något, dom kastade pappersflygplan etc när dom hade tid och övrig hjärndöd humor till godo. Jag orkade inte bry mig. Jag ville bara ta mig genom sista året.

Efter 3 bildligt talat långa livstider fullt med sorg så blev jag klar med grundskolan och gymnasiet väntade runt hörnet.
Under sommarlovet så började även jag och min bror Felix leta efter toppslätskivling i skogen då jag kände att jag behövde något rus inför de tre långa åren jag hade framför mig.
Vi fick inget resultat av vårat letande men det var väl tanken som räknades.

Jag fick panik i slutet av sommar lovet. Efter allt jag hade gått genom, ska samma sak hända igen? Jag är för känslomässigt skadad för att blockera mitt förflutna. Jag kan inte få en ny start.

Jag försökte övertala mina föräldrar om att vänta ett år innan jag börjar men det blev inte aktuellt. Men dom såg hur nervös jag var så dom gick med på att dom kunde hjälpa att försörja mig ett år efter jag fått examen.

Så skolstarten började. Jag hade valt hotell och restaurang. Jag har ingen aning varför. Det har egentligen aldrig ens tilltalat mig.
Men min far Peter var en kock och sammanträffande nog under en middag ett par år tidigare så sade någon bekant just därför att jag borde bli en kock.
Så jag blev det.
Ja, det är allt som räcker för att en svag person som mig själv ska följa noterna. Jag har inte bättre förståelse än så. Jag var vilse. Jag visste inte vad jag ville bli. Jag ville inte bli något för den delen. Bara dö.
Mitt psyke är bokstavligen förstånds handikappad. Det är bara att jag fysiskt sätt inte ser handikappad ut.

Första dagen i skolan, jag är tillbakadragen och säger inte mycket. Jag kunde bara hoppas på att jag skulle få en bra rumskamrat för att lättare kunna hamna i center av gemensamheten.
Men jag hamnade med en knubbig tjugoårig mytoman som jobbade jobbade svart på fritiden.
Han var rätt schysst men jag hamnade utanför klassen och utanför fester ändå.
Så dag för dag så hamnade jag tillbaka till mitt gamla spår.
Jag började röka för sällskapets skull. Har tidigare enbart rökt droger för att lugna ångesten och ta mig genom dagarna men nu rökte jag bara tobak och fick inget för det. Spelar väl ingen roll ändå tänkte jag.
Jag blev en outsider.

Jag fick en mörkhyad flickvän. Men även hon var en outsider. Vi hade inget gemensamt och inget att prata om så bara att umgås med henne kändes obekvämt. Och faktumet att vi hade olika hudfärger försatte oss i en sämre position i populär skalan. Som om det var möjligt.
Efter ett tag så fick jag kontakt med en annan tjej på skolan. Det var inget speciellt men vi snackade ibland. Hon skulle inte beskrivas som attraktiv i mina ögon. Hon var rätt så överviktig och helt klart inte min typ när det kom till hennes personlighet. Men en natt på internatet så skickade hon ett sms där hon ville umgås.
Jag sa ja. Jag vet inte riktigt varför men efter ett tag så smög hon in till mitt rum. Efter vi hade sett på en film så frågade hon om hon fick sova över. Jag sade ja. Jag vet fortfarande inte riktigt varför.
Hon gick på toa för att byta om och kom sedan tillbaka med endast trosor på sig och lade sig jämte mig. Jag säger som alltid inte emot vilket som ledde till en pinsam avsugning.
Det kunde varit för att jag redan var i ett dåligt förhållande, det kunde även ha varit för att jag inte fann henne attraktiv men jag kunde endast bli halvdant bli hård.
Och som allt annat i mitt liv så skämdes jag även över det då hennes intryck kunde ha varit att jag hade problem med mitt kön eller något annat dylikt.
Men efter det så kylnade ögonblicket och vi somnade.
Dagen efter så vandrade man genom skoldagen och blygsamt mötte allas blickar i fruktan om dom visste vad som hände under natten då tjejen var väldigt social av sig.
Dessutom en som låg runt mycket av vad jag senare fick höra.
Vilken vinst jag blev för henne då. En självmordsbenägen och blyg kille som inte ens hade haft sex med sin riktiga flickvän. Hade jag hamnat på hennes troféhylla och samlat damm så hade det sorgligt nog varit det mest framgångsrika jag hade lyckats med under hela mitt liv.

Det funkade även inte med min flickvän.
Under slutet på varje helg så kände jag hat mot mig själv för att jag var tvungen att återvända som hennes pojkvän.
Under denna tiden så flyttade mig rumskamrat ut. Antar att jag inte var kvalificerad att bo med.
Detta gav mig mer ångest då det skulle ge mig mer tid för min flickvän då jag bodde ensam. Så när hon knackade på dörren så hände det att jag inte svarade.
Till slut så kom min gamla rumskamrat och kallade ut mig.
Han sa att min flickvän behövde prata.
Jag följde med honom till sitt rum där hon satt och väntade på sängen.
Hon frågade då på en gång om jag ens ville vara tillsammans.
Jag som inte klarar av att vara under strålkastaren fick panik och svarade snabbt och upprepat ja och avslutade med att lämna rummet. Senare på kvällen så skickade jag iväg ett sms där jag gjorde slut, vilket som jag skämdes över otroligt mycket.
Men jag tyckte det blev för mycket då hon hade pratat om våra problem med min gamla rumskamrat. Det var i alla fall det som jag sade var pudelns kärna. Jag kunde såklart inte säga att jag drömt om att göra slut i flera månader och att jag faktiskt lyckades med det som världens nolla 5 månader senare. Samt att jag var otrogen som grädde på moset.

Och efter ett tag i köket så drabbades jag av extrema ryggsmärtor. Det var inget jag sade till någon. För att, det gör jag ju aldrig.
Det var smärtor som kom tillbaka från mitt första slagsmål.
Så varje dag som vi hade ämnen i köket, alltså vad linjen gick ut på, så led jag varje gång. Så till slut så började jag associera matlagning med smärta och ångest.
Efter ett tag så insåg jag att det var inget jag skulle börja arbeta med senare. Men det höll jag såklart för mig själv.
Ryggsmärtorna hade dock tyvärr lett mig att bli framåt hukad. Jag kände mig som Ringaren från Notre Dame och jag skämdes otroligt mycket över det för jag insåg att alla andra gjorde detsamma.
Jag ser inte ut som Quasimodo men när smärtorna kommer så lutas jag automatiskt framåt eftersom det lindrar smärtan med 2-4%.
Så jag härdade ut det. Det enda motivet jag hade vid detta tiden var bara att få komma hem för att njuta av ensamheten. Saknade då jag rökte cannabis för att ta mig genom veckorna.

Men andra året började och jag spenderade hela året i mitt rum där jag då bodde ensam. Hörde hur folk festade och hade kul medans jag låg ensam i sängen och läste på Flashback.
Jag gjorde inte det ofta utan det var bokstavligen allt jag gjorde.
Jag blev till slut så nervös runt folk så att jag skippade måltider för att vara isolerad. Hade även skäl att undvika mitt ex till varje pris.
Blev så att det en gång var nästan tre dagar utan att ha lämnat rummet och utan mat.

På hemmafronten vid detta laget så hamnar jag och min bror i bråk och han gav mig flera smällar i ansiktet.
Jag slutar då prata med honom i 3 månader.
Han ber sedan om ursäkt och jag förlåter honom.
Någon vecka senare så säger han att han inte menade att be om ursäkt utan att jag förtjänade att bli misshandlad, för att han blev tvingad av vår mor att gräva ned stridsyxan för att hon inte tyckte om vad det gjorde mot familjen. Han sade sedan att jag var familjens svarta får att att han skäms att dela mitt blod.
Jag slutade prata med honom igen.

Tillbaka i skolan så led jag varje dag då det kändes som jag gick omkring med en slö kniv in opererad vid ryggmärgen. Men jag höll såklart fortfarande tyst om det.
De långa dagarna tog kål på mig. Jag smög iväg till toaletten så ofta jag kunde bara för att sitta ned så jag kunde undvika att offentligt svimma från smärtan.

Långsiktigt så började väl även diskussioner bland klassen under raster uppstå om hur jag ofta var på toa under dagarna i köket. Inte för att dom visste varför. Men dom skrattade och roade väl sig om hur jag förmodligen hade magproblem eller dylikt.
Men sommarlovet kom till slut och jag slutade då snusa för att inte kräva mina föräldrar på pengar. Fast samtidigt hade jag ändå börjat röka cigg ordentligt för pengarna som jag fick för mat under veckan.

I det tredje året så bodde jag med tre andra, vilket som funkade men jag höll mig ändå för mig själv. Det var fortfarande ofta fester 0.5-15 meter från mitt rum utan att räkna genom väggar men ändå så höll jag mig undan pgd av att jag inte kunde överkomma min fobi och jag skäms så otroligt mycket över det. Och alla såg att jag redan var utanför så jag kunde inte bara hoppa in som ingenting hade hänt.
Ibland så låtsades jag även prata i telefon för att inte verka så ensam som jag faktiskt var i hopp för att skaffa lite fantasi-stolthet.

4 månader kvar innan studenten. Jag hittade några som röker cannabis och så var det tillbaka till missbruket. Började vara närvarande på fester lite smått men detta var så sent in i matchen så det spelade ingen roll. Jag var redan märkt som en Nobody enligt alla. Var även för mentalt skadad vid detta laget så på festerna var jag likadan som jag var när jag var ensam och nykter.
Men jag började köpa cannabis så ofta jag kunde och lade studiet på hyllan. Men eftersom dom pundarna inte var mina vänner så sades kontakten upp med examen så jag är ren igen.

Jag härdade ut mina fysiska och psykiska smärtor till sista halvåret då jag hade ett prat om att byta linje med min handledare men jag valde att stanna.
Jag tog även upp mina fysiska problem för läraren vilket som ledde till att jag fick gå till en sjukgymnast. Som inte fann något problem med mig i huvud taget. Ett mirakel må jag säga. Men jag sattes på hård träning i ett halvår vilket som inte hjälpte så jag slutade dyka upp. Jag gav upp. Som vanligt.

Examen kom. Äntligen. Jag kunde dock inte njuta av den. Jag hade blivit sedd som ett tomt skal under hela gymnasiet så jag vågade inte byta mönster nu. Det hade inte spelat någon roll om jag hade testat ha kul eftersom jag skulle aldrig se dom mer 1-2 timmar senare men jag hade blivit van med mig själv. Tyvärr.
Jag fick även fira det ensam. Min bror var på min fel sida och jag hade inte avsikter att förlåta honom. Min mor hade ingen bil och min styv far jobbade så ingen kunde vara där för att se mig springa ut.
Borde kanske inte ha förväntat mig något annat.
Men där på gården stod jag ensam med resten av skolans elever som omfamnades och gratulerades av sina älskade familjemedlemmar.

Sedan var det helt enkelt över. Och mitt lugna år hemma började som min mor hade lovat. Just vad jag behövde. Jag som är så lat. Detta har då alltså varit motivet för att ha kämpat mig genom dom tre åren och nu får jag äntligen slappna av utan att känna ångest och skam varje gång jag hörde väckarklockan.
Jag höll kontakten via mobilen med ett par klasskamrater i några dagar sedan var bandet från den perioden av mitt liv helt klippt.
Men i slutänden så rånade jag mig själv på min ungdom. Och det kommer jag aldrig få tillbaka.

Och vi är till slut i nutid och är fortfarande hemma ett halvår senare. Min bror bor även kvar. Under samma tak och man har absolut noll kontakt med honom. Kan ändå inte tänka mig att förlåta honom. Han bad djupt om ursäkt för någon månad sedan och sade att han saknade att umgås med mig. Som första gången han bad om ursäkt.
Jag gjorde det jag var född till och höll tyst samt undvek ögonkontakt då jag inte är hans bror längre. Precis som han ville.
Kunde lätt förstå att hans ursäkt var snarare en vilja från min mor än något talat från honom själv.
Så han har bränt sin sista bro för att ta en del av mitt liv. För ju mer jag tänker tillbaka på våran barndom så har han det mest personliga ansvaret utspritt med en massa annat till varför jag blev så här.

Så vad nu? Min dag består av att Vakna klockan 4 på dagen, ta en cigg och hoppas på cancer inom en mycket snar framtid, surfa på flashback, äta, sov, upprepa. Det är bokstavligen allt jag gör.
Talar inte så mycket med min familj i överlag trots att vi bor under samma tak. Jag är tystlåten och hatar det.
Men när jag väl pratar med familjen så är det rent kall prat. Med ämnen som vädret och nyheter. Jag känner mig som en främling i en hiss eller i bästa fall som en avlägsen kusin.
Min ända vän Jason har flyttat till en annan kommun och verkar inte så ivrig att hålla kontakten med mig. Jag kan förstå varför men det skär ändå inombords. Han har ofta sagt att jag är en av hans bästa vän men det kanske bara var vänligt prat under en tråkig Fredag. Innan han flyttade sågs vi kanske 10-15 gånger per år.

Min torgskräck blir värre varje dag. Bara att gå och handla är en mardröm. Jag känner hur folks blickar bränner på min bleka hud och jag skäms.

Mina föräldrar vill att jag ska ta körkort men jag klarar inte av mer kontakter, mer press. Jag vill ju bara dö. Att det är för mycket begärt är otroligt
Jag vill bara få cancer och skratta. Skratta som jag aldrig har skrattat förr.
Jag förstår att folk har genom gått väldigt jobbiga situationer pgd av den sjukdomen och jag menar inget illa med mitt uttalande men för mig vore det så otroligt lämpligt och underlättande. Självmord via andra sätt verkar så smärtsamma eller svåra.

Klart att man har tankar om att gå till en psykolog men med min sociala fobi så är det inte den enklaste utmaningen.
Bara att ringa för att sätta ett möte skulle ge mig magsår. Och det är ingen överdrift, det bekymret har tidigare inträffat.
Och även om jag hade lyckats få en tid och blivit tvungen att kämpa mig genom min nervositet inför mötet så skulle jag ändå inte öppna upp mig tillräckligt för att göra det värt pengarna. Har ju redan skrivit detta helt gratis.
Och hjälpen som utvärderades av det lilla som jag hade sagt hade absolut inte varit värt pengarna eftersom vart skon verkligen klämmer är att jag har inte råd med en psykolog i vilket fall. Jag är för rädd/feg, snål och fattig för att få hjälp. Den enda gratis kuren är cancer vilket som jag då fortsätter hålla tummarna för.

Det enda jag känner som saknas är att jag ska få ett jobb som jag hatar och då lida dag in och dag ut i 40-50 år tills jag då faller ihop och dör ensam. Överkommer jag min fobi så är detta min framtid i vilket fall. Så vill jag överkomma min fobi? Absolut. Men spelar det någon roll? Kommer jag få tillbaka min barndom? Eller uppleva tonåren på ett kul och oförglömligt sätt som det är menat till? Nej.
Dock kan jag inte påstå att tonåren är oförglömlig. Jag har i dagsläget svårigheter att somna om nätterna.
Med min blick mot taket kan jag ligga och svettas med en puls som en jagad surikat i en torr öken då minnen från pissprovet, sex utnyttjandet, tabbar från redovisningar och saker jag missade pgd av min fobi spelas upp och om igen i mitt huvud från 22 till 05. För att sedan vakna ledsen varje dag.
Men detta är inte tonåren jag vill minnas.
Så om man ärlig mot sig själv så är förmodligen mitt liv inte inte över på ett bra tag. Tyvärr. Men min ungdom är definitivt över. Och det är så den låter.

Jag ser ingen framtid och även om jag gör det så finner jag den så deprimerad för att ha att lust att sätta upp mål. Och om det var något från mitt förflutna som inte framgick så kanske det var att jag inte är så värst tursam. Så faktumet att jag stöter på ett dröm jobb har ungefär lika stor chans som att jag får cancer.
Och eftersom det är just det jag hoppas på så jag fann det rätt så passande som jämförelse. Speciellt då jag inte kan föreställa mig att ha en sådan tur för att få den sjukdomen.
Jag förväntar mig inte att saker ska falla inför mig på min begäran. Det enda undantaget är om jag ber att något hemskt inte ska hända i mitt liv. Då är det som något högre väsen omedelbart får i uppdrag att se till att det händer.
Så för att vänta på att något ska hända så måste jag göra något åt saken, inte sant? Men hur finner man motiv till att göra något och/eller sträva efter något i livet då man inte ens vill andas till att börja med? Jag är skeptisk och ledsen till allt jag ser. Mitt liv ligger väl längst upp på den listan men det behöver jag väl inte nämna fler gånger. Så varför anstränga sig med ytterligare blod svett och tårar och något man har förstört och nu bara hatar mer varje dag?

För att att inte göra en alltför dramatisk avslutning så vill jag i alla fall ber om ursäkt om jag nu har dragit ned ditt humör. Eftersom chansen att du mådde sämre innan du läste min text är minimal.

Du kunde ha fattat dig väldigt kortare än så här. Kort och koncist få med allt. Nu har du skrivit en vägg med text och inte många som orkar läsa.

Jag läste hela första men det kommer ju mer och mer... :/

finns det en kort version?

Läste varje ord du har skrivit. Det är långt, mycket och komplext att svara på. Det är ingen tvekan om att du har varit med om mycket i ditt liv och att du inte mår bra i dagens situation.

Det kommer inte komma några magiska svar som får dig att må bra med en abra kadabra men jag tycker du ska börja från början. Jag tror inte det är din uppväxt som är ditt största hinder egentligen. Du har massvis i ditt bagage men det som jag tror tynger sig mest är att du inte pratar med någon om det. Du behöver någon att ventilera med, då är flashback en god start och vi har hört din story. Tror du det finns någon att prata med mer?

Vet att det inte kommer vara lätt att ta sig ur gropen som du sitter. Tror du att det finns någon möjlighet berätta för någon, vem som helst, om det som du anser va jobbigt i grundskolan? jag tycker inte du ska skämmas så mycket för det som hände under dina yngre dagar. Det finns inte så mycket du kan göra åt det nu. Ev kan du söka upp idioterna och spöa dom men egentligen spelar det ingen roll. Vi har hört dig och det du upplevt är inte ditt fel och inget som ska förstöra ditt vuxna liv.

Ang. dagens situation är du i samma sits som många andra unga. Livet är förbannat tungt och konkurrensen är hård där ute om jobb osv. Men leta runt och försök att hitta något du gillar eller se till att du hittar så många saker som möjligt du inte gillar i jakten på din lycka. Insikten i vad du hatar kommer leda dig närmare vad du gillar med livet.

Jag vet att alla människor sitter på nyckeln till sin egen lycka men det kan ibland vara svårt att komma så långt om man haft en svår start och behöver komma vidare i livet.

Hoppas jag inte svamlat bort hela mitt inlägg och har gett dig nått även om det är litet

Okej... Du har haft en dålig uppväxt som delvis har blivt efterkonstruerat i ditt minne och nu undrar du hur du ska kunna släppa allt och gå vidare.

Alternativ 1. ta kontakt med en psykolog. orkar du inte göra det själv be dina föräldrar/ bror etc om hjälp och stöd.

alternativ 2: byt miljö. Börja studera/ jobba etc på annan ort/ i ett annat land och börja umgås med normalt folk som inte påminner dig om massa skit.

Vill bara säga att jag har läst allt och du har ju så mycket grejer i din ryggsäck som du behöver få bearbeta. Hoppas att det känns lite bättre hos dig nu att få ur sig hela historien.

Förlåt behöver du inte säga. Det är som att säga förlåt för att du finns. Och du är värd att finnas.

Tycker absolut att du ska kontakta psykiatrin. Du har mycket som behöver pratas om.

Du behöver också ta kontakt med Vårdcentralen och en läkare, för att få en diagnos på dina ryggproblem och hjälp.

Hur går det nu med cannabiset? Har du slutat eller?

Jag funderar på varför du redan som litet barn var tyst och tillbakadragen...

Jag förväntade mig inget svar så jag uppskattar tiden du har lagt ned. Speciellt att du läste allt som du säger.
Jag kommer inte kunna föra mig själv till att prata med någon. Speciellt inte någon som står mig nära då dom skulle se mig som en besvikelse. Mer så än vad dom redan gör.
Och en främling skulle aldrig kunna bry sig på riktigt om jag då inte skulle betala dom med pengar som jag inte har. Endast för att få råd som dom följer från sin textbook.

Jag skulle kunna spöa dom som var taskiga mot mig. Vilket som sannerligen skulle känna som det första andetaget efter man borstat tänderna men det skulle inte laga mina pyskiska sår. Om det är någon som borde få stryk om någon så är det väl mig själv.
Har varken pengar eller mod till något av alternativen men tack för att du kommer med råd.