Permanent ego-död?

Det var någon som ville att jag skulle uppdatera tråden.

Sammanfattningsvis: efter år av slit, kronisk låg självkänsla och tonvis av existensiell ångest så är detta belöningen: ingenting. Det är som om jag aldrig existerat. Någon har formatera min hårddisk. Total mental död och kollaps.

Drogade du mycket förr?

Aldrig gjort.

Oj vad jag har lust att experimentera med dig!

Vad skulle hænda om du tex. testade ett riktigt "lyckorus" med hjælp av MDMA/Ecstacy? Skulle du kænna något? Skulle du bli påværkad øver huvud taget?

Vad skulle hænda om du testade en riktigt høg dos av LSD, eventuelt något starkare så som Solaris? Skulle du uppleva ænnu en "egodød"? Skulle ditt ego återskapas efter peaken av trippen?

Hur kan du efter ett års tid i detta tillstånd inte redan ha testat ovanstående?

Kan tillægga att jag før ca. 2 år sedan upplevt något liknande det du beskriver, dock endast under några timmar under ett LSD-rus. Først en slags explosion av kænslor och førståelse av allt, før att sedan gå øver till att inte kænna någonting! Allting kændes meningsløst, tex. det var meningsløst att gå, samtidigt som det var meningsløst att stå stilla. Det var meningsløst att vara glad samtidigt som det var meningsløst att vara ledsen.. Ja, du førstår vad jag menar!

Du, det sistnämnda hade varit ren magi!

Go for it då!

Vad har du att førlora på att testa?

"Oj vad jag har lust att experimentera med dig!"

Jaså? Varför då?

Ok. Har själv varit i liknande din sits som jag nog skrivit, tro det eller ej men jag var inte född in i en kristen troende familj. Droger var inte lösningen, snarare så gjorde det att jag blev bekant med Satans ande, så mycket kan jag säga.

Det du beskriver låter jättejobbigt, att leva som i ett vakum helt utan känslor. Nu är ju jag en obotlig optimist o tror inte en sekund på att människor kan vara helt känslolösa. Jag är övertygad om att känslor går att locka fram - under rätta förutsättningarna förstås.

Men visst! det finns benämningar på tillstånd som jag tycker liknar det du beskriver; "psykisk o fysisk anhedoni" som ofta uppkommer samtidigt som "avtrubbad affekt".

I min värld så finns inget som heter egodöd - möjligen en upplösning av självet under
psykostillstånd.

Jag anser att även den mest "döda" personlighet med det allra hårdast frusna känsloliv går att nå o väcka.

Alltså. Jag blir inte ens frustrerad över att inte kunna beskriva mitt tillstånd, för det finns inget som kan bli frustrerat. Jag har samma moraliska nivå som en amöba. Egentligen borde jag bara döda min kropp och de delar av min hjärna som uppenbarligen fortfarande existerar innan jag åstadkommer mer skada, för min kropp är det enda som finns kvar. Jag vill inte föra en endaste diskussion med någon längre (IRL), för jag vet inte vad jag svarar på eller vad jag säger.

Jag har alltså inte ens möjlighet att påverka min existens som människa. Visst jag sitter här och hamrar fram ord, och ord är kommunikation, men det finns ingen person bakom orden.