Tillgängligt släktträd som sträcker sig till 900-talet, ovanligt?

Jaha det framgick aldrig i första inläggets frågeställning: Hur långt bak i tiden levde er första kända släkting som nämns i era släktträd?

Och självklart är folk biologiskt släkt med de kungarna, konstigt vore det annars. Men att arbetar-Conny kan verifiera sitt släktskap med dem tror jag inte på. Speciellt inte är Jonny, Leffe och Jimmy också är släkt med samma kungar!!

Som sagt, naivt att tro.
"Mitt missförstånd" (konstigt att kalla det missförstånd när du endast nämner kungar och andra viktiga personer, men ok) består inte i att du inte är släkt med kungar eller adliga utan vilka bevis du har för det. Inlägget ovan av Jeremiah visar vilka svårigheter som uppkommer.

Intressant om du kan följa ditt ursprung så långt tillbaka, även om jag tyvärr tvivlar på att du har rätt.
Har själv lyckats släktforska ner till 1700-talet. Sverige fanns inte som nation förrän Gustav Eriksson I tog makten.
Innan dess var det mer klankrig fram och tillbaka.
Stämmer bra att många tror de har Vallonblod i släkten. Vallonerna var väldigt få och kom ganska sent till Svea Rike.
Så det stämmer nog rätt bra att det på enkel svenska är skitsnack att de har Vallonblod. Känner en släkt med vallonskt efternamn där det är 100% fastställt att de är valloner och de är inte speciellt mörka i utseendet.
Att många är brunhåriga beror troligtvis på finskt, norskt påbrå. Ljusblonda, rödlätta var mer vanligt förekommande i vissa delar av Norge, Danmark (Skåne), Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland, Gotland och i ett stråk i mitten mot Norrland. Finns ljusblonda i Finland också. I Ukraina och andra öststater finns stora befolkningsgrupper med ljusblonda.

"Svensson" har varit ljusbrunhårig (råttfärgad) rätt länge. De som är ljusblonda härstammar troligen mer från jägar- och samlarfolk som kom tidigt till Sverige, de mer brunhåriga kom troligen i en senare immigrationsvåg med jordbrukskulturen.

Personligen tycker jag det är intressant ur ett historiskt perspektiv med folkvandringar, som kan spåras via DNA.

OT: Men att det ofta används för att hävda att "jag" är finare än andra, eller att en folkgrupp har mer rätt till ett landområde eller är bättre är ju ren och skär rasism. Även om det skulle finnas någon korn av sanning i det leder det inte till något positivt eller konstruktivt. Jag är ju medborgare i en nation och alla som är medborgare i denna nation är medborgare. Ingen är bättre eller finare eller har mer rätt till den om man är medborgare. Det är vad du gör som visar värdet på dig som människa, inte ditt ursprung eller hudfärg.

Jo, PsykoBob gav den åtanken i ett tidigare inlägg.

Tankexpriment.
Varje person har 2 syskon (statistiskt)
Det blir då 4 kusiner
8 syslingar
16 bryllingar
Det på 4 generationer
Generation 5 ger 32 individer
Generation 6 ger 64individer
Efter 10 generationer 1024 individer
Efter 15 generationer 32768 individer
Efter 20 generationer 1048576 individer
Efter 25 generationer 67108864 individer
3.5 generationer per århundrande ger 714 år för 25 generationer.
Så går man tilbaka till 1300 talet har man runt 67 miljoner släktingar.
Snart är alla släkt med alla!!! Ska vi ha släktträff kära släktingar?

Därför man blir trött när man läser att någon är släkt med någon adlig några generationer tillbaka, hur ska man INTE kunna vara det egentligen? Ja, förutom jag då. Vanlig "bondkatt" sedan stenåldern.

Har du missat mina svar till Alberto-del-Rio?

Kära Anders Lundgren när ska vi släktingar träffas?

Ehm. Tror att ett flertal personer i den här tråden behöver lära sig vad anförlust innebär. http://sv.wikipedia.org/wiki/Anf%C3%B6rlust

Ja, eller att det var ovanligt att man i det traditionella bondesamhället någonsin vistades utanför sitt landskap under hela sitt liv. Undantagen var adel,krigare och präster.

Inte ens under Forntiden var rörligheten särskilt omfattande, Bönderna var tvungna att vara hemma till skörden, så krigståg kunde inte vara hur länge som helst.

Vi får helt enkelt acceptera att inavel måste varit någorlunda vanligt på sina håll. På öar som Åland, Gotland , Färöarna och Island osv är nog i stort sett alla mycket nära släkt med varandra.

Inavel är en skrämmande term, man ser för sig kusiner som gifter sig med kusiner osv. Jag tror inte att det har varit så illa som termen anger. Släktskapet har funnits, men avlägset, och utan att det ställt till t ex medicinska problem.

I en socken i Norrland där jag har många förfäder, har jag sett många anförluster som uppkommit genom att långväga släktingar gift sig. Det kan t ex ha varit sexmänningar som gift sig med varandra.

Sexmänningar (se nedan) är den typen av släkt som får din farmor att fundera: - "Ska du gifta dig med Pelle från Mellangården? Jag har precis för mig att det är en avlägsen släkting"... Såvida det inte finns tillgång till en redig släktutredning, är det så långt farmors funderingar kommer. Man är mycket sällan medveten om så avlägsna släktband, men anförluster blir det likafullt.

* Syskon är ettmänningar, kusiner tvåmänningar, sysslingar tremänningar, bryllingar fyrmänningar (det finns särskilda beteckningar för ännu mer avlägset släktskap, men fem- och sexmänningar räcker bra för mig).

De historiska verk jag läst brukar istället poängtera hur rörliga man trots allt var genom handel, religion och krig
Man förvånas tex över att prinsessor väldigt tidigt kunde skickas långt österut och söderut för giftermål.
Hur togs de kontakterna, troligtvis genom ständiga kontakter fram och tillbaka.
Folkvandringstiden är ett exempel på rörlighet. En del folk vandrade ända ner till nordafrika från norden, andra vandrade från norden till svarta havet och tillbaka för att igen delvis vandra tillbaka igen.
Det finns ju bevis från funna föremål som visar att kopparen brytits vid medelhavet, men sedan hittats väldigt långt norrut i gravar.

Att folk var bofasta och inte rörde sig långt kom senare efter kristnandet i norr.
Men även förr hade man träffar och danser som folket gick långt till. Inavel var säkert inte obekant för jägar och samlarfolken. De fornnordiska festerna drog till sig folk från hela norden.
Efter kristnandet vallfärdade man tex till Trondheim från hela norden. Så visst rörde folk på sig.

Men med kristnandet verkar konungahusen och adeln ha fått fablese för inavel, genom sin tro på blodsarv och att de ärvt från makt från gud och naturligtvis ville man inte skingra sina förmögenheter.
Inavel inom adels- och konungaätter är väldigt vanlig förekommande, därför hände det ofta att ätten dog ut.

Sedan blev folket genom den ökande beskattningen tvungen att bli bofast och mindre rörlig. Adeln, kyrkan och konungen ägde marken och gårdarna, folket blev liveget. Rörligheten minskade.

Intressant. Du är en vis kvinna.