Positivt anti-social

Jag är ju inte övertygad nihilist. Finns även saker med den läran som känns otäcka och inte bra. Läran speglar väl till viss del en inre tomhet inom mig själv, men för att må bra bör jag istället fylla den med något yttre av substans, istället för att anamma en lära som är raka motsatsen. Det jag håller med nihilismen om är att inget kan ha ett värde i sig självt och en del annat.


Ja, att skapa någon sorts utopi vore bra men jag tror inte det är möjligt p.g.a. den mänskliga naturen. Enligt de flesta religioner är något fel på människan, och detta stämmer nog faktiskt. Jag har tidigare nämnt att alla ideologier är dåliga. Även om de som skapat dem haft goda intentioner blir resultatet inte bra. Detta är lätt att se om man drar dem till sin spets. Ren kapitalism är såklart ren ondska. Kommunism som är den mest extrema formen av socialism, har endast lett till totalitära stater och massmord i praktiken. Överlag kan man säga att alla ideologier är onda. Jag tror att den ondskan har sin grund i att det är människor som försöker säga till andra människor hur de ska leva. Trots att syftet mycket väl kan vara gott blir det ont/dåligt i praktiken. Människan är en bristfällig varelse och framförallt är vi inte gjorda för att leva i samhällen. Jag skrev en gång en novell baserad på vad vissa forskare tror att berättelsen om syndafallet i bibeln skildrar. Detta är övergången från att vara jägare/samlare till att bli bofasta. Människan är egentligen inte gjord för att bo i civiliserade samhällen och det kan aldrig bli bra.


En katastrof som kastar oss tillbaks till jägar/samlar-tiden kommer minimera lidandet. Vi är i grunden inte civiliserade varelser. Vår moderna tillvaro ger oss lidande och blir slutligen också vår undergång. Det närmaste en utopi vi kommit var innan vi blev bofasta.

Är trött och orkar inte skriva så mycket men... Detta du skildrar är ungefär hur jag "naturligt" var som barn. Jag sa hela tiden till mig själv att "inget spelar någon roll". Hade också ett skäl varför det var så som jag inte minns. Precis som du anser dig behöva detta, så gjorde jag också det. Jag gjorde inte heller särskilt dåliga handlingar men brydde mig inte heller om något egentligen. Med tiden förändras jag dock började bry mig om saker. Förändringen gjorde att jag kunde känna känslor jag inte känt förut, men innebar även (visst) ökat lidande. Sen har hur jag är pendlat lite och jag drogs senare åter lite mer åt hur jag (psykiskt) var som barn. Det är väl kanske därför nihilismen är både skrämmande och lockande för mig då den kanske speglar hur jag var och kanske till viss del fortfarande är. Jag vill dock vara som alla andra egentligen men vet inte om jag kan vara det.


Rent nihilistiskt kan jag svara: Varför inte? Om ingen handling ändå är att föredra framför någon annan, så kan man lika gärna göra vad som helst. Vill helst inte vara nihilist men i nuläget är det kanske inte så lätt för mig att vara något annat. Jag försöker kanske "rädda mig själv" genom att kämpa emot och tro på något men det verkar inte som om världen vill ha det så... Nåväl, det får bli som det blir.

Jag känner igen mig i, vad jag tror att, du säger. Det går förmodligen i vågor det här med att känna mening, ansvar och vilja att göra gott, gentemot apati, avsmak och ointresse av omvärlden. För mig så kan det bokstavligt, och bildligt, talat handla om natt och dag. Dagtid så skulle jag förmodligen aldrig sitta och skriva här, för att det är meningslöst ur ett större perspektiv, men just nu så finner jag något värde i det. Varför vet jag dock inte. Det är därför jag ställde frågan "Varför" till dig, utan att ens specificera vad det var jag undrade. Men det kanske du fattade?

Det tragikomiska med den här tråden är ju att vi som diskuterar här ligger ganska långt från normen, ur ett filosofiskt perspektiv. Samtidigt som vi, här i tråden, finner medhåll och förståelse, så är det ingen av oss som på något sätt blir lyckligare för det. Det är iaf så jag uppfattar det, och det är inte i många situationer "likasinnade" kan vara så likgiltiga till ett sådant "socialt samspel", eller vad jag nu ska kalla det. Det är nästan som att man skulle starta "De osocialas klubb", bara för att ge fan i att träffas och diskutera med varandra ett par gånger om året.

Ok. Men det är kanske något annat för mig. Hur jag var som barn förändrades ju vid en tidpunkt och det var ungefär som när en kontakt slås av eller på. Det stämmer ju in på vad du beskriver så jag var väl en sorts "naturlig nihilist". Man hade säkert kunnat sätta någon diagnos på det, men jag förändrades ju och blev som en "vanlig person" men inte helt... Jag är tacksam att jag förändrades men mitt liv blev inte så bra ändå. Senare så har "det" väl inte kommit i vågor men mer av att jag åter gick mot ett visst håll, eller vissa saker i min natur som ändå kanske är oförändrade. Därför kan jag inte känna mig som en helt vanlig person eller som en del av världen på samma sätt som jag tror andra människor gör. Du verkar ju gå in för att vara nihilist (även om inget är fel i det). I mitt fall är det mer yttre, mindre positiva omständigheter som gör att jag dras mot nihilism eller vad man ska kalla det.


Jo, hehe. Vi blir nog inte lyckligare av denna diskussion nej men känns ändå bra att det finns andra som känner på samma (eller liknande sätt) och kanske förstår. Jag själv ser ju inte mig som "asocial" då jag fungerar bra i sociala sammanhang och inte har något emot att umgås med folk. Snarare "anti-social" men i så fall på ett djupare plan i linje med det jag skrev i huvudinlägget. Men idén med en klubb där man aldrig träffas är rolig. Du kan ju starta den.

Vi får väl se hur det utvecklar sig helt enkelt.