Positivt anti-social

Jag är "anti-social" men på ett positivt sätt. För mig innebär det att jag är emot hela samhället och i förlängningen världen. Jag är emot all politisk korrekthet men inte bara det... Jag tycker hela samhället och hur människor lever, helt enkelt är inte är bra. Situationen i vårt land är inte hållbar och det barkar även åt helvete för hela världen. Det finns inget som kan rädda "oss" och det bästa vore nog om allt kunde gå under så fort som möjligt. Jag ifrågasätter allt: religioner, ideologier och sociala normer. Allt som står emot det konventionella sättet att leva, är egentligen bra.

Jag är inte helt i form och det är svårt för mig just nu att beskriva detta med ord. Det var mer än tanke och ett budskap som kom till mig: Krossa samhället. Har funderat lite på det, och kom fram till att det nog är bäst om samhället går under. Jag känner mig helt enkelt hatisk till hur samhället är uppbyggt och hur människor i världen lever. Med den överbefolkning vi har så kommer det ändå snart bli kritiskt. Folk lurar sig själva, och tror att det de har är något som är värt att ha, och att de kan behålla det. Möjligen kan det bli bättre om allt går under. Kanske är det min plikt att hjälpa till med att det blir så?

Du har en mycket sund inställning till världsläget och till människorna i stort. Jag har i flera år legat på rygg i mörkret och ätit mig igenom den ena sanningen efter den andra - tills jag en dag för några månader sedan vaknade upp som total nihilist och världsförnekare. Jag fäster inte längre något avseende vid de stora samhällsfrågorna, har inget medborgerligt samvete eller barnsliga illusioner om kommunikationen människorna emellan, utan går med inåtvänd blick och är nedlåtande ironisk i mitt möte med allt och alla.

Kierkegaard sade att efter långvarig och mödosam reflektion måste man agera. Problemet är bara att jag fortfarande har en kropp. Den trötthet som bemäktigar sig mig när jag tar några steg på gatan begränsar mina möjligheter att förgöra allt mänskligt liv. Jag besitter inte längre den ungdomliga spänst som är nödvändig för sådana aktioner. Inte heller är den där upplyftande känslan av segervittring och överlägsenhet närvarande om morgnarna längre. All form av revolt slutar med sucken - däri ligger det tragiska elementet i allt mänskligt strävande och det paradoxala i motståndet mot den människornas vedervärdighet vi dagligen tvingas bevittna och erfara.

Vår enda plikt är att gå under i ordlöst lidande.

Egentligen är det väl så att om man är antisocial är man pro-social, samhället som det ser ut nu är i sig självt antisocialt iom det har gått över till att belöna den [egentliga] definitionen av antisocialt beteende som egentligen innebär att människor skor sig på andras bekostnad till sin egen fördel. Samhället i sig självt är negativt; destruktivt - där att ta avstånd från det är det som egentligen är konstruktivt.

Alltså samhället som organism är antisocialt - det livnär sig på destruktivitet i allt från naturresurser till att istället för att bygga upp människor och göra dem 'starka'; det är som en organiserad vampyrism orienterad kring utbyte av psykisk energi i formen av uppmärksamhet och bekräftelse medlemmarna i samhället suger av varandra. Tänk facebook, det finns ju som ingen egentlig orsak att människor ska vara beroende av den typen av energi i formen av bekräftelse utifrån men här är det en hel industri.

Istället för att ha ett samhälle som går ut på att göra 'lyckliga' människor som är .. - med risk att låta för töntig och hippie - själsligt rika; vi går rakt emot och konstruerar hela mentaliteten kring att vara konstruerad kring att forma människor som föds i det till vandrande ihåliga egon som är konsumtionsrobotar programmerade att upprätthålla ekonomin.

Det är ju liksom totalt paradoxalt upp och ner vänt, allt med samhället handlar i princip om att främja onaturligt beteende som egentligen är dåligt för det. T ex om normalt sett det vore konstruktivt att bevara svenska rasen (NAZI ALERT!) vi ska gå rakt emot det och avla ut den prompt enbart för att gå emot hur naturen designat de som bor här i norden. Samma med synen på sexuell läggning där homosexualitet är något fint som ska främjas; då logiskt sett med tanke på hur allt annat sitter ihop troligen enbart för att den sexualiteten inte skapar något liv utan bara är emot hur det var tänkt att fungera. Där det då blir sett som något värdefullt av samhället som ska hedras med parader.

Liksom bara se på folk som är genuina psykopater eller narcissister - onda jävlar - de stämplas ju inte som störda av samhället utan i samhället blir de mer representanter för det som upprätthåller det, där då insikten till att det ska komma fram förvrids genom att stämpla de som inte konformerar sig efter samhället som de som är 'Anti'. Matrix var en jävligt bra film såhär i efterhand.

Jag håller med dig om att det finns mycket i vårt samhälle, både på nationell och global som är orätt, men för att se enda lösningen som att låta allting förstöras är vansinne. Det universum vi lever i och hela vår värld kommer falla så småningom. Du skulle förmodligen inte kunna göra något som fortgår denna process ändå - varför slösa energin på det överhuvudtaget? Om du inte gillar lidandet du får ut av det, både av dig själv och dina medmänniskor, så blir det meningslöst.

Får jag fråga hur din utopi ser ut OP?

Så är det för mig också. Jag fejkar ibland att jag bryr mig om vissa löjliga samhällsfrågor, men struntar egentligen helt i det. Har också genomskådat alla politiska ideologier och det finns inget som är bra. Vårt samhälle (oberoende av styrelseskick) kan aldrig fungera optimalt. Ju sämre det fungerar, desto mindre anledning finns det att ha kvar det alls. Drömmer egentligen om att allt ska gå under i kaos. Visst kanske det blir sämre för många ett tag, men det är knappast bra nu heller. Mina idéer är väl (till viss del) en kombination av anarki, misantropi och nihilism.


Förgöra allt mänskligt liv är en hedervärd men svåruppnåelig ambition. Det finns något vackert och dystopiskt över slutet av ditt inlägg som jag uppskattar. Själv "hoppas" jag egentligen att världen ska gå under på ett snabbt och smärtfritt sätt. En global katastrof som förintar mänskligheten. Den som tänker efter, inser att detta vore en bagatell och inte en tragedi. Det finns ingen kvar som kan sörja och allt mänskligt lidande är över för evigt.

Mycket bra skrivet inlägg och jag håller med det om mesta. Om de sociala normer och värderingar som samhället bygger på är fel, så är det "anti-sociala" det rätta. Det var något i stil med det jag menade med "positivt anti-social".

Om någonting är så dåligt att det inte kan räddas, är väl undergång det bästa? Har man tröttnat på hela skiten (som jag tyvärr har) så känner man att det kanske vore lika bra om allt bara försvann. Det är också något som grundar sig i mig själv och hur jag är som person. Jag har alltid (åtminstone delvis) sett på världen med en främlings ögon. Jag ser mig inte riktigt som en del av den och samhället. Visst gillar jag människor egentligen (trots deras brister) men jag har med tiden blivit allt mer desillusionerad. Jag ser inte världen som en plats där jag kan bli lycklig, och jag tror det är fler än jag som känner så. Har jag något litet hopp så kanske jag känner mig mindre äcklad av världen och hur människor är. Försvinner detta så kan världen (åtminstone vad mig anbelangar) lika gärna brinna.


Jag har ingen. Alla ideologier är dåliga och i förlängningen onda.

Jag håller med. Ändå ser jag det som mitt intresse att försöka förbättra allt i min tillvaro i nuet, och framtiden. Inte för att det finns någon vidare mening med det, utan mest för att det är så mycket mer patetiskt att bara låta bli. Dåtid, nutid och framtid existerar inte. Jag existerar inte heller. Men min vilja existerar, och den kan inte låta bli att göra något. Bra eller dåligt spelar egentligen ingen roll. Förfaller man i passivitet pga. nihilism, så är det enda som är säkert, att inget kommer att förändras. Låter man bli att förfalla i passivitet så kan saker kanske förändras, och iaf min vilja vill se om så är fallet. Jag såg inte verkligheten för vad den var innan jag blev nihilist, så vad säger att jag ser verkligheten för vad den är nu? Nihilist eller inte så kommer jag ändå att utforska andra sätt att se på världen/verkligheten, för att hugga en nihilistisk världsbild i sten är bara bedrövligt.

Du har naturligtvis rätt egentligen. Man har inget ansvar för andras handlingar eller vad som utom ens kontroll sker omkring en, men man har ansvar för det man själv gör. Har för mig att det var Kant som hade en tes att man alltid ska göra det rätta, oavsett eventuella konsekvenser. Det bästa är kanske att göra det man själv anser vara rätt och skita i samhället i övrigt? Folk engagerar sig i diverse partier och organisationer i tron att de gör något bra, även om deras deltagande troligen inte påverkar något alls. Har själv också funderat på den nihilistiska tesen att ingen handling är att föredra framför någon annan. I förlängningen innebär det såklart att det inte heller spelar någon roll om man alls gör något eller inte. Så för egen del kan jag köpa en del koncept som överlappar med nihilism men inte alla.

Jag är medveten om att du redan gjort ditt val som nihilist, samt jag respekterar det. Vissa stunder i mitt liv har jag med haft liknande tankar, bara se sig runt omkring. Men min uppfattning är att människan behöver någon som kan leda den, därav vi ser saker som religion, som inte har någon verklighetsuppfattning alls men som människan ändå väljer att följa och tro på. Samma gäller dess ledare oftast, sociopater som spelar det sociala spelet väl. De formar världen till sin egen förmån, men bryr sig inte om konsekvenser. Allting som människan inte kan förstå fruktar den istället, vilket leder till hemska saker som förintelse och död.

Vad människan behöver är någon som visa den att inte vara rädd, genom att ge den kunskap och visa vägen. Vårt samhälle hade sett väldigt annorlunda ut om det var baserat på ren kunskap. Alla dessa gener som leder till aggressivitet, mord och våldtäkt hade kunnat tagits bort vid födsel, ingen hade behövt lida. Vi hade haft piller eller mat som hade gjort att ingen behövt gå hungrig. Vapen och krig hade varit något från det förflutna. Våra gener hade gett oss perfekta kroppar. Genteknik, genmodifiering och allting som anses vara etiskt fel hade inte funnits. En ny renässans, ett nytt kapitel.

Hur detta ska ske kan jag inte svara på, det är sånt som framtiden får utvisa. Lär det ta en katastrof, ett krig eller en revolution, det är bagateller i min mening i det hela stora.

Har funderat lite på om jag inte är den ende som känner detta "kall". Det finns ju människor som på olika sätt stör samhällets ordning. De gör det ju ofta för kortsiktig vinning, men de tjänar kanske utan att veta om det ett högre syfte? Jag har själv funderat på vad mitt egentliga syfte är. Jag har så länge jag kan minnas känt mig "utvald" och att det finns en högre mening med min tillvaro. Kan jag inte åstadkomma något bra i samhället så kanske jag kan åstadkomma något dåligt istället (som egentligen är bra)?

Nihilism är för mig, delvis, ett sätt att hantera mina känslor kring det destruktiva leverne jag ser omkring mig överallt i samhället. Så, ja, det bästa är nog att skita i världen. Inget positivt kommer ur att bry sig om världen. Inte på något personligt plan iaf, med en nihilistisk världsbild. Jag intalar inte mig själv att jag kan förändra världen. Inte heller intalar jag mig att jag inte kan förändra världen. Men mina handlingar, som uteslutande är goda handlingar ur mitt perspektiv(även om vissa må vara motsägelsefulla), utför jag enbart för att jag ska må bra med mig själv. Det enda mina handlingar förändrar i verkligheten är mitt sinne. Men det är fortfarande skäl nog.

Jag måste dock erkänna att jag inte läst på om nihilism på något djupare plan än lite Wikipedia, och diverse åsikter och uppfattningar där det nämnts. Men min uppfattning är att nihilism bäst beskriver min världsåskådning, om jag nu måste sätta en etikett på den. Däremot så skiljer sig nog folks uppfattningar om nihilismen ganska mycket, och jag själv skulle inte kunna påstå att den räcker för att beskriva min världsåskådning, som även skiljer sig från dag till dag. Vad jag kan säga med säkerhet är att det är en världsuppfattning jag inte gärna skulle försöka pracka på någon jag bryr mig om.
Varför?