Är det många killar som är så här?

Min kille är en typisk "kille" skulle jag vilja säga.

Han har svårt att prata om känslor, han har svårt för närhet, inte mycket för att kramas och så. Han är också en typisk kille som inte skriver långa sms (det gjorde han dock i början när vi fortfarande dejtade/lärda känna varandra). Han har även blivit återhållsam med att skicka "puss" och att han saknar mig också när jag skickar att jag gör det. Vi har distansförhållande just nu btw och har träffats i snart 4 månader.

Han har blivit sårad tidigare och har öppnat upp sig väldigt mycket om det till mig så jag förstår att han har svårt med tilliten till någon ny tjej. Även jag har blivit det och jag i princip "drar" så fort jag känner obehag.

Vi bråkade senast i torsdags då det hade hänt en grej som är en lång historia, men det har med tilliten att göra. Jag blev besviken på honom och sa att jag inte ville fortsätta med honom. Han blev då deppig och sa att han ville ha mig och ingen annan. Jag har reagerat på liknande sätt en gång tidigare bara för jag har tvivlat på honom, som jag inte borde ha gjort (jag är för snabb med sådant) för jag vet att han är bra men det är bara för att jag har blivit sårad förr som jag är så.

Han har som sagt efter detta blivit återhållsam med det mesta och jag tänkte bara kolla med er om det är typiskt killar när man kommit en bit in i förhållandet? Är det vanligt att killar är så här? Jag har inte så mycket erfarenhet av förhållanden. Jag tycker verkligen om honom mer och mer för varje dag men jag är rädd att han inte litar på mig eller känner sig trygg med mig. Hur ska jag göra för att få honom att känna sig trygg?

Jag tror han blivit rädd för att förlora dig.. Och har du sagt att du inte ville fortsätta med han så skulle iaf jag bli osäker och mer återhållsam ..

Men han förstod varför jag reagerade så för vem som helst hade reagerat som jag gjorde.. Vi har ju pratat ut efter det. Men kan han känna så ändå? Vad kan jag i så fall säga för att han ska känna sig lugn?

inte bara killar, många människor är sådär. jag är sådär....man öppnar upp sig för någon och det slutar med att man blir lämnad eller sviken och man förlorar hoppet helt enkelt, man stänger in allt inom sig delar inte med sig av saker.

vad ska du göra?
börja med att tänka lite själv vad trygghet är för dig. vad ska en annan person behöva göra för att du ska känna dig trygg med den personen? sen byter du rollen...behandla killen du gillar och gör det du vill att någon annan ska göra för att du ska känna dig trygg.

För mig skulle en trygg person vara någon som alltid finns där, som ställer upp. som tar vänskap seriöst och som inte har en "fuck the world"- attityd, för den typen av personer värdesätter inte andra människor och därmed inte vänskap.

gillar du killen?
Du måste vara säker på vad du vill, vad du känner och vara beredd på att öppna upp dig själv. När du gör det kommer han att göra samma sak. Männen brukade alltid vara så självsäkra, de tog alltid första steget och var den som var modig. idag är det tyvärr nästan ombytt, tjejerna har fått rollen att ta första steget i allt....men jag tänker stå på mig! Om en tjej kommer fram till mig och flörtar eller frågar efter mitt nummer så tänker jag tacka nej och när hon går iväg så tänker jag springa ikapp och fråga henne samma sak

Min kille är ungefär likadan men jag satte mig ner i lugn och ro och försökte förklara för honom att man fortfarande vill ha de där små sakerna i vardagen. Att man fortfarande (efter ett år) uppskattar ett "godmorgon!" eller några söta meddelanden. Att berätta att man älskar personen och försöker få den andra parten att förstå hur man själv känner. Jag sa till min pojkvän att jag tycker vi borde bli "snällare mot varandra" dvs fler sådana sms och visa att vi faktiskt tycker om varandra. Jag fick ett "Va? Känner du verkligen så??" tillbaka. Han hade ingen aning. Nu känns det faktiskt bättre. Att våga öppna upp sig och vara sårbara inför varandra är nyckeln till en bra kommunikation och ett bra förhållande. Jag blir lätt sur och går igång på alla fyra men när jag sa detta till honom så tog jag djupa andetag och hade en trevlig ton. Han tog åt sig mina ord bättre än om jag hade låtit min surhet och ledsamhet ta över. Man måste tänka på hur man själv låter med.

Många blir dessutom förvirrade när smekmånadsfasen, själva förälskelsen försvinner. Jag blev osäker och trodde att jag inte tyckte om honom alls och ibland blev jag ledsen för att jag inte fick samma fina meddelanden etc. Efter det insåg jag att jag faktiskt älskar honom. Att förälskelsen hade övergått till kärlek. Jag sa till min pojkvän i början av vårt förhållande att jag var tvungen att ta små steg. Jag har också blivit sårad innan av en tidigare pojkvän som var otrogen och min nuvarande respekterade det. Är väldigt glad över den öppna kommunikation vi har. Prova att prata lugnt med honom och förklara hur du känner dig.

Att kommunicera är en bristvara i förhållanden!
Därför söker du dina svar här på FB.
För att ni skall kunna leva i trygghet och harmoni med varandra, måste ni börja prata med varandra!
Efter det skall ni fortsätta att prata med varandra tills ni blir så tajta med varandra så ni får känslan utav att det är ni mot resten av världen!
Efter det skall ni fortsätta att prata med varandra då vi människor har en förmåga att utvecklas och då behöver man i ett förhållande hålla en dialog hela tiden.
Har du förstått min poäng?

Okej, men öppna dig själv för honom. Det kan hjälpa! Säg att du gillar honom, och att du inte vill förlora honom..

haha, jag är helt tvärtom

Det är svårt att inte bli förstådd och att uppleva att man inte är på samma plan som den man älskar. Det kan göra att man förlorar fotfästet och bli klängig eller allmänt överkänslig för små subtiliteter man annars kanske inte hade funderat mycket på i en mer jämlik situation där båda är på samma plan.

En sak som stör mig är att det ofta finns en av parterna som har överläge i relationen, det är den som pratar minst och/eller älskar minst. Den andre intar en väntande, trånande hållning, alternativt försöker att låtsas som att man är oberoende och visa att man minsann har ett eget liv. Båda är ganska värdelösa metoder som i längden leder till olycka.

Prata med honom och se om ni blir klokare. Men han måste svara också, om han bara lyssnar och det slutar med sex är det givetvis skönt för stunden. Men inga problem löses på sikt.

Till slut kan det bli som en tryckkokare där det enda som sipprar ut ur kastrullocket är kärleken till dig själv. Tills locket flyger av.

Jag känner igen det där faktiskt. I början av vårt förhållande (typ de första 4 månaderna) hörde jag väldigt sällan fina saker från honom. Han var helt enkelt inte 100% säker på oss/mig! Sen att vi hade det struligt bidrog väl också.. Men efter ca. 6 månader förbättrades det, och efter ca. 8 månader kunde det inte vara bättre! Nu får jag ofta höra att jag är den finaste som finns, att han saknar mig så mycket och älskar mig. Kan tilläggas att det är inget man tror av min pojkvän, men när han är enbart med mig så mjuknar han verkligen. Och det vågade han nog inte i början, det kanske är likadant med din pojkvän?

Du har lärt honom att om han gör dig besviken är det över, och sedan undrar du varför han är återhållsam och inte öppnar sig för dig?

Visst, genom att inte öppna sig riskerar han förhållandet på sikt, men jämfört med den omedelbara risken att det kan vara över NU om han säger det han funderar på att säga är det inte underligt om du bara får de mest intetsägande bitarna.