Gissa poet.

Det var tydligen lätt trots att jag återgav dikten i svensk översättning. Ölkaggen återlämnas härmed.

(Din länk fungerar inte. När man klickar på länken dyker det upp %20%20 mellan Aboon. och htm. I och för sig behöver man bara radera det för att länken skall fungera.)



EDIT: There is something rotten on flashback. Din länk fungerar inte i ditt inlägg, men den fungerar i det avsnitt jag har citerat.

Meh! Det där var ju super-enkelt. Fröding hade tolkat Burns. Och Uffe Lundell gjorde en "cover" på den versen på live-albumet Natten hade varit mild och öm från -77. Roligast var att han lirade just den "låten" lajv ett antal gånger under slutet av 2005 och början av 2006.

Edit: Fan. Jag är packad. Jag såg inte att Ördög hade nämnt Fröding. Usch.

Edit 2: Lundell-tolkningen kan rekommenderas. Den är kul!

Edit 3: Jag var flera timmar försenad. Så kan det vara. Jag blev helt enkelt så upphetsad när jag läste något som Lundell (en favorit) har gjort.

Av nån anledning fastnar jag återigen för en dikt som hyllar ett landskap. Vilket? Och vad heter författaren?

Du är vidsyn och fjärrblick mot drömmarnas länder,
du är jordmust och jordkraft, evigt ny.
Du är alfågelns lockrop vid klippbruna stränder
och vildgässens tåg under vårljus sky.
Du är dagarnas soleld och kvällarnas vaga,
förtrollande, drömblåa töckenvåg,
du är måndaggens skimmer på stigar, som draga
sitt slingrande band genom åkrarnas råg.

Du är brusande älvar med jordbrunt vatten
och majvindens visa i hagens björk,
du är rönnarnas dofthymn i midsommarnatten
och havsstormens drapa, ödesmörk.
Du är flammande blodfärg och guld, som lågar
på tvinsjuka mossar i senhösttid,
du är snöviddens prakt under norrskensbågar
på stjärnnattens djupa oändlighetsfrid.

Du är jordtyngda tankar och stoftbunden strävan
och arbetets jämngråa, tunga musik,
du är själarnas längtan i grubbel och bävan
att sjunka i brinnande trosmystik.
Du är dagarnas klarsyn och skymningsdrömmen,
du är visor med snyftande, hemlig gråt,
du är lekfulla sagor ur folkhjärtats gömmen
och skärkarlens sorgfria sjömanslåt.

Du är muskler av järn under vadmalströja,
du är trotsiga sinnen och manligt skick,
du är viljor, som aldrig för våldsbud sig böja,
du är hotfulla blixtar i stålgrå blick.
Du är händer, som hårda kring vapnen sig knyta,
när landet är hotat och folket i nöd,
du är krafter, som bräcka och krossa och bryta,
du är hjärtans okuvliga frihetsglöd.

Det bör väl handla om någon nordlig del av landet... Kan det vara Anders Abraham Grafström som skaldat?

Ah, äntligen vaknade den här tråden till liv igen ... jag började nästan undra.

Jo, man gör klokt i att söka sig norrut. Men Grafström? Nä, den här lyrikern tillhör en senare generation. En mycket mångsidig karl - utbildad till agronom, verksam bland annat som folkhögskolerektor och bankdirektör, och en betydande amatörornitolog och -arkeolog.

Från revet ljuder morgongällt en gråtruts höga skratt.
Nu ljusnar över blekgrönt hav den korta sommarnatt,
och stjärnan dör i fuktig glans, och skuggorna bli långa,
och sältan stiger dubbelt stark ur vattnets vita ånga.

Nu flammar gryningsfärgen röd. Den första brisen sval
med skälvning går i daggvått gräs och smeker strandens al;
så lätt den är, så svag den är: en enda pärlgrå strimma
den drar vid kobbarna i norr, där gudungsflockar simma.

Den mojnar åter. Gult som guld sig höjer solens klot.
En ensam lom far skriande dess ljusa flamma mot.
Han lyfter tungt; det dryper guld ifrån hans våta vingar,
och högt som en trumpetfanfar hans glada jaktrop klingar.

En stund förgår. - I väster dras ett brett och djupblått band,
och morgonvinden blåser yr med friskhet in mot land,
och ur det blåa sticker upp en flock av segel spända:
från utskärsgrynnan havets män och kvinnor återvända.

Och båt vid båt mot stranden styr för frisk och förlig slör;
nu komma de med fisk ombord och skum kring buktad för.
Sin sköna last av havets skatt de glatt på vågen gunga:
den lyser rikt ur skötarna, som ligga silvertunga.

Den ende folkhögskolerektor som jag känner till är den mordförsöksanklagade Stewe Claeson, men det torde vara ännu mer fel än Grafström. Kanske går FB:s vittbelästa auditorium bet på den här.. Jag föreslår att du droppar namnet och väljer ett nytt citat, eller ger oss (om möjligt) ytterligare någon ledtråd.

Vem skriver för ögonblicket i Skandinavien strofer av så psalmlikt äkta trängtan och fromhet? frågade Levertin och citerade en dikt av Jacob Tegengren.

Visst tusan är det Tegengren. Första dikten är "Österbotten" som ingår i samlingen "Sånger och hymner" från 1919. Den andra dikten heter "Morgon vid havet".
Huh huh, det tycks ha varit en svårknäckt nöt, det här. Om jag får chansen att ordna tävlingen en gång till, ska jag definitivt försöka med nånting lättare.

SYSTERN.

O bröder! - Hvarför på er syster
med vreda ögon skåden I?
Liksom en sorgelampa dyster,
en ryslig låga syns deri...
Gördeln sliten från er sida;
trenne gånger dolken re'n
halfutdragen ur sin skida
mellan edra händer sken.


ÄLDSTE BRODREN.

Säg, har du ej i dag lyft slöjan vid moskén?


SYSTERN.

Man mig från badet återförde,
o bröder, i min palankin,
och ingen giaours blick mig störde;
ty ingen kunde se dit in.
Middagssolen grufligt brände
och jag mig så plågad fann,
kanske, att det dervid hände,
slöjan lyftes litet grand.


ANDRE BRODREN.

Och, klädd i grön kaftan, gick då förbi en man.


SYSTERN.

Ja, kanske - men blott varen vissa,
att ej en blick han på mig stal.
Men, bröder! - Hvad skall jag väl gissa?
Hvart syftar väl ert tysta tal?
Viljen I mitt blod skall rinna?
Jag sagt sannt. - O, sen min nöd!
Mörden ej en stackars qvinna,
svag, försvarslös, utan stöd!


TREDJE BRODREN.

I qväll, då soln gick ned, hon sken som blod så röd.


SYSTERN.

Nåd, bröder! - Sen, er syster ligger
för edra fötter - hör' min röst!
Gud! - Då jag er om lifvet tigger,
I stöten dolkar i mitt bröst! -
Bröder, mån I hos mig dröja!
Tung blir re'n min andedrägt,
och jag dignar - dödens slöja
mina brustna ögon täckt.


FJERDE BRODREN.

Du den åtminstone skall icke kunna höja.

När sommardagen flytt, från ängens blomstergömmen
en doft ur fjärran når oss som ett rus.
Med slutna ögon hör vi ljud i drömmen,
vår sömn är lätt och genomskinligt ljus.

Klart träder skuggan fram och klara stjärnor glimma,
halvdager färgar himmelens kupol,
en gryning, mild och blek, förbidande sin timma,
tycks hela natten sväva i dess skål.

Mest bara för att få lite rörelse i tråden: Fröding?

Ingen svensk diktare. Son till en av Napoleons generaler. Han befann sig i exil 1851-70.

Vore blott fri jag åter
kunde jag älska dig,
haf, du, som kring mig gråter,
land, du, som ler kring mig,
älska dig, underbara
himmel, du stjerneklara -
stode blott ej en skara
vakter på hvar min stig!

Våld blott mig kunnat sälja
hit, der en slafvars stam
trängs att min guzzla välja,
sträcka min spegel fram.
Långt ifrån lastens salar
minns jag mitt hemlands dalar,
ynglingars blick, som talar,
suckar och skymningsglam.

Dock, hur min själ må tråna,
håller jag kär en trakt,
der inga stormar dåna,
der ingen snö får magt;
der ingen frost gör illa
blommorna, men den lilla
lysflugan surrar stilla,
prydd med smaragdens prakt.
(Ur en diktsamling som skrevs mer än tjugo år före landsflykten.)





Jag vill vara Chateaubriand eller intet.