Då begår jag min debut i tråden med följande släktminne:
Hans grav fick ej en enda grön liguster,
och böljan blev hans enda vigda brud.
Men kanske han en natt vid fjärran kuster
lärt negrerna ombord att be till Gud.
Har han förlist vid Cuba, vid Alaska?
Och har han vittnat hur en sjöman dör
med några rader gömda i en flaska,
som böljan aldrig förde till Flundrör?
Nej, varken fransken eller Hjalle. Avsnitten var hämtade ur förstlingsverket som också innehåller författarens mest kända dikt – en extremt känd sådan.
Som hjälp för vidare spekulationer bjuder jag på ett annat avsnitt ur samlingen, författat på blodigaste allvar:
Ty aldrig sinar kraften i vårt sköte,
och evigt trängta våra sprängda ax
att återgå till mullens mörka möte,
när det på nytt en gång blir såningsdags