Citat:
Ursprungligen postat av
eyilon
Jag tror det blir fel att tänka på dom olika nordiska dialekterna som riktigt separata språk, iallafall före 1500 talet kanske även senare. Skånskan skårande är ett relativt nytt fenomen, men diftongerna är icke det. Det gamla nordiska språket misstänker jag var fylld av diftonger, både primära och sekundära. Våra gamla nordiska dialekter hade helt enkelt mycket större rikedom på den här typen av ljuder. Och tolka det gamla skrivna materialet med moderna ögon och med den föreställning att dom hade ett standardiserad skriftspråk som idag tycker blir helt "gäli". Det jag menar är helt enkelt att även om dom skrev utan diftonger betyder det inte att den inte har använts i det talade målet. Precis som i nutidens engelska och franska. Om dom respektive områden var under svenska danska eller norska kungar hade förmodligen liten inverkan på det talade språket. Men att dialekterna har tillkommit genom kulturkontakter och skapat olika dialektala områden är logiskt och säkert dock dom gränserna kunde kungerna lätt överskrida och kanske till ett visst mon skapa nya.
Man stavade ljudenligt på medeltiden, hela vitsen att
inte stava ljudenligt slog igenom först när staten blev mera centraliserad, vilket krävde ett standardiserat skriftspråk som med tiden släpade efter det talade språket. "Uttalsregler" och "Djup ortografi" har sina rötter i detta.
Stavningen är så "kaotisk" i medeltida skrifter eftersom att någon standard helt saknades, var och en stavade ljudhärmade efter sitt egna uttal.
De sekundära diftongerna i skånskan har främst sina rötter i äldre korta vokaler som förlängdes på senmedeltiden för att sedan diftongeras, precis som i engelskan. De är dessutom inte dokumenterade förrän modern tid.
Det fanns sekundära diftonger i fornnordiska dialekter, såsom forngutniska
iua från eu
och samnordiska
ia och
io från e-brytning
De stora särdragen som utmärker de nordiska språken
är inte gamla, det finns inte ens någon nämnvärd skillnad mellan svea och götamål förrän senmedeltiden heller.
Det medeltida nordiska språket
var mycket enhetligt. Skånska, Svenska, Danska, och norska fanns inte ännu, ljudskrivningarna som särskiljer dem åt är ganska unga.
Jag skiter i dialektstolthet och lokalpatriotism, min östgötska har inte mycket gemensamt med heliga Birgittas precis som att språket i skånelagen inte har särskilt mycket gemensamt med dagens sydsvenska uttal, att överföra dagens regionala uttal på 1200-talet är helt fel, dåtidens dialektområden var inte samma som nutidens.
