Försvunna ljud i Svenskan

När en läser om Fornsvenska, eller äldre svenska överhuvudtaget, brukar en stöta på olika stavningar som antyder om svunna tiders uttal som sedan länge har förändrats.

Bra exempel är väl þ som nyttjades för det läspljud som än idag finns i engelskan och isländskan.
Som senare stavades med "th" och "dh" för tonlös och tonande. Idag är båda ersatta med t och d ljuden. Vi har också de klassiska stavningarna för sje-ljudet som där varje bokstav uttalades var för sig.
Dessa stavningar och uttal är logiska för mig, och jag kan tänka mig att det kan ha låtit en gång i tiden.

Men det är vissa stavningar som vittnar om andra ljud som är mera bökiga att uttala.

"gh", som i lagh uttalades det som ett holländskt gutturalt g?, eller som ett ach-ljud?,eller bara g?
"lj" , Ljus = Li-us? eller som mera bredare L ljud som i götamål?
"hj", hjärta = hi-ärta?, eller som ett ach-ljud? chjärta?
"hl", hlev ( alltså bröd) chlev?
"hv", som ett engelsk W, eller som ach?, alltså antingen uttalades hvad som chwad eller som chvad?

och sen undrar jag hur gamla uttalen som "fosch" (fors) är, uttalades det som i finlandssvenskan en gång i tiden? med tydligt r innan s.

och sen har jag hört att läsuttalet av ord som (jag, bröd, staden, och) med mera är en slags anakronismer och att när de ljuden uttalades så var det (jaɣ, bröð, staðen, oɣ) ? innan ljuden försvann helt och vi fick dagens, (ja´, brö, stan, å).

Ja, de uttalades var för sig.

Jag är inte säker på om det gjorde det på fornsvensk tid och senare, men i alla fall i runsvenskan var /g/ frikativiserat mellan vokaler (alltså som i holländskan). Detta ska dock inte blandas ihop med den dekorativa stavning som var vanlig fr.o.m. sen medeltid och framåt. Då svarade nog stavningen <gh> bara mot ett vanligt /g/.

Mig veterligt förekom (förekommer) inte tjockt l i början av ord utan bara efter vokal eller klusil.

Jag är inte helt säker på vilken typ av sje-ljud det var, men ett sje-ljud var det.

Jag vet inte när retroflekteringen (sammansmältningen av r + s) uppstod. Det är en intressant fråga i sig – om den uppstod vid vissa konsonantkombinationer först och sedan generaliserades vidare.

Se ovan.

Ett annat ljud som är försvunnet i svenskan är det palatala r-ljudet som fanns under runsvensk tid (och betecknades med en speciell runa).

Tydligen ska flera utav dessa numera stumma stavelser uttalas i vissa bondska dialekter, har för mig att Fredrik Lindström nämnde det i sin dialektserie.

Jag har hört talats om den skumma "älg"-runan som har tillskrivits alla möjliga ljudvärden, jag har både hört att det ska ha låtit som ett gutniskt/engelskt R, som Sje-ljud eller som ett surrande ljud som man ibland hör i slaviska språk. Varifrån engelskan och gutniskan utvecklat sina R-ljud är också intressant.

Jag vet att det typiskt östgötska L-ljudet förekommer i mitten av ord, men jag känner inte till något alternativt L-ljud på rak arm, vet du någon dialekt/språk som har ett ljud som representerar "Lj"? var förresten det breda L ljudet mera spritt förr?

Kan sje-ljudet i ord som till exempel i ordet skjuta vara drag inlånade från lågtyska? engelska har ju palataliserat rätt mycket redan på medeltiden, och engelskan var ju nära släkt med lågtyskan, och vi vet ju redan att läspljuden nog försvann pga nordtyskarna som hade gjort sig av med det tidigare än nordborna.

Sedan är det ganska logiskt att h i ord som hjärta, hjul, hvad med mera uttalades som ett sje-ljud med tanke på att det härstammade från ett indoeuropeiskt k-ljud. Kan också förklara varför vissa norrmän säger "kvad" istället för "vad"

intressant angående r+s sammansmältningen är att dialekter med bakre-R uttalar ljuden för sig, antingen beror det på läsuttal eller så är retroflekteringen av sent datum.

Nog är sammansmältningen av rs till ett sj-ljud dialektal, må vara i en dialekt som levererar en ansenlig del av vår svenska BNP. I den mån förvaltning och finans är en nationalprodukt.

I två vitt skilda områden i Sverige har jag hört följande ortnamn med -rs- uttalas från läsuttal av det som står på vägskyltar till effektivt lokalt språk, men utan sj-ljud så vitt jag minns.

1. Bjursås ... Bjurs ... Bjus — till »åsen vid sjön med bäver i« vilket jag kallar rationellt

2. Björsered ... Björsəre’ ... Bjösse

I ett sammanhang där det inte behövs 7-8 ljud för att identifiera en ort så blir uttalet gärna summariskt. Exempelvis var »Gustav-i-Bjösse« alldeles entydigt i en omgivning med 10 000 pers inom 15 km radie. Sammandragna ortnam är en rationalisering som knappast står till buds i riksmedier, om det inte har gått den långa vägen som när Liunga kaupinga (annan tråd) blev Linköping. Det är klart att exempelvis bilburna turister uttalar Bjursås som det står vid infarten, men det finns ingen anledning att häckla navigatören för okunnighet i sitt (egentligen dens) befängda läsuttal.

Att r+s uttalas för sig stämmer in på skånskan, men i halland,småland och blekinge hoppar man över r'et många gåner.


uttalet blir fåås istället för fåårs som skåningarna skulle sagt

Vad 17 menar du med sje-ljud här? Har du gått helt överbord i bakre blåsiga sje-ljud och betraktar också h-ljudet som ett sje-ljud, eller vadå?

Det finns en hel del som tyder på att den är sen - måhända i huvudsak en 1800-talsföreteelse. För detta talar dels att den inte alls har slagit igenom i finlandssvenska munarter, och dels att man behöll r och s separat och oretroflekterat i sång fortfarande ett stycke in på 1900-talets andra hälft.

Jag tror inte alls att det är försvunnet, utan att det lever med prima liv i stockholmstrakten. Däremot har säkert det moderna palatala r-ljudet ingen som helst kontinuitet med det gamla runsvenska.

Problemet med det korrekta lokala uttalet är att det har en tydligare emotiv laddning. Bjurs är nämligen Dalarnas - eller i vart fall falutraktens - motsvarighet till Abdera, Wigan, Vetlanda eller Örsundsbro.

Det skorrande r'et kom till södra sverige under samma tid, så det skulle förklara varför man här aldrig hoppade på trenden att uttala det som sje ljud.


Något som jag personligen aldrig kommer att vänja mig vid att lyssna på, men det är en annan femma

Vad jag har hört har det beskrivits som sje-aktivt, inte bara ett /h/, men jag går bara på vad jag hört. Men vederbörande/läraren/lektorn eller vad det nu var tog måhända i lite för mycket för att illustrera ljudet.

Då är frågan: är dagens surr-r verkligen palatalt? Såvitt jag vet är dagens frikativa r retroflext ([ʐ]). Så beskriver också Engstand det. Jag vet att du inte vill använda en symbol som beskriver processen som leder fram till en viss artikulation (dvs. retroflektering) utan i stället själva artikulationsstället. Då beskriver vi väl rimligen artikulationsstället som alveolart eller postalveolart. Enligt Engstrand uppträder retroflektering hos postalveolara konsonanter (koronaler). Jag ställer mig frågande till att dagens surrande r skulle vara palatalt. Även om vi skulle säga att det var så skiljer det sig i alla fall från runsvenskans r som jag aldrig har hört beskrivas som retroflext, så det måste i vilket fall som helst vara fråga om två olika ljud.

Хлеб (Chleb) betyder bröd på ryska (och kommer vad jag vet från en germansk rot), så om det nu fanns ett äldre svenskt ord som stavades "hlev" och betydde bröd känns det inte otänkbart att det uttalades med ett ch-ljud liknande det i Bach.

Om det nu är en relevant jämförelse.

Det jag ursprungligen undrade över är hur konsonantkluster som idag är stumma uttalades förr.
alltså h framför konsonant, som jag har djävligt svårt för att uttala som ett vanligt h, då jag måste skjuta in en vokal mellan så det blir hä-vad, hä-järta med mera, och det låter väldigt onaturligt, ett sje-ljud verkar mera vettigt.

och hur l framför i/j ska uttalas som ljus, ljuger med mera,

hur uttalas det i isländska och vissa andra konservativa nordiska dialekter?

Oavsett hur det lät, tycker jag uppriktigt att man ska akta sig - i synnerhet i akademisk undervisning - för att öht använda termen sje-aktigt, så länge de svenska sje-ljuden är sådana fonetiska bofinkar, och kan låta precis hur fan som helst. Det säger ingenting - eller, rättare sagt, det säger alldeles för många olika saker som inte är internt förenliga.

Sen skulle det var kul att veta vad vetenskapen har för källor hur h:et i t ex hjärta uttalades. Det kommer ju uppenbarligen från ett fullt normalt h - eng heart, ty Herz - som i de nordiska språken fått ett j inskjutet efter sig genom brytning. (a-brytning i hjärta, och hjälm, ty helm, och u-brytning i hjort, ty Hirsch, hjord, ty herde, eng herd, och hjul, eng wheel.) Det var alltså ett h från början och är ingenting nu. Så varifrån kommer uppgifterna att det skulle ha uttalats med mer friktion i mellantiden? Har Columbus skrivit nånting? De kan väl inte bara bero på att dagens svenskar lägger på mycket mer friktion när de ska uttala h-ljud i positioner som inte är förenliga med deras fonotax?

De surrande främre r-ljuden i svenskan är inte helt enhetliga, utan kan artikuleras på lite olika sätt. Att påstå att ett r-ljud är retroflext har ju, alldeles bortsett från den normala problematiken, påtagligt bisarrt när det gäller ett r-ljud, men jag tror att jag fattar vad det rör sig om nu, i synnerhet när du berättar hur folk behandlar begreppet sje-ljud. Det gäller att rakt av ersätta tecknen [ʃ] och [ʒ ] med [ʂ] och [ʐ] i svenskan, oavsett fonetisk historia, och detta beror på att man uppenbarligen inte vill erkänna [ʃ] som ett svenskt sje-ljud, trots att det fortfarande förekommer, i synnerhet i uppenbara lånord och i final position, hos en god del av de normtalande svenska talarna. (Att påstå att det finala sje-ljudet i dusch eller page är en retroflex måste ju rent sakligt kräva en alldeles ny definition av retroflex för att inte vara fullkomligt fnoskigt.) Men det är isåfall en snarast politisk strävan, som herrar och damer svenska fonetiker kan hoicka upp där solen inte hoiner.

Åter till de surrande r-ljuden. De flesta av dem har samma artikulationspunkt som det svenska svagrullade främre r:et, och utgör alltså den tonande motsvarigheten till ett engelskt (men inte tyskt eller ryskt) [ʃ] och ett finlandssvenskt sje-ljud. Men somliga artikuleras med tungan mer tillbakadragen, vilket ger ett mer apikalt, "engelskklingande" frikativt r, och andra artikuleras med tungan längre tillbakadragen, vilket leder till ett "j-haltigare" ljud. Det är de senare, "j-haltigare" frikativa r-ljuden som jag tycker väl går in under kategoriseringen palaltalt r. I all synnerhet som man kan fråga sig hurpass palatala de ursprungliga fornsvenska palatala r:en var heller. De härstammade trots allt från ett urgermanskt [z].

Det kan så vara, men det surrande r-ljudet är, om det inte är påtagligt "amerikanskt" i klangen, i förhållande till det rullade absolut inte retroflekterat, som rimligen måste var en beteckning på ett processresultat, helt oberoende av hur man definierar retroflex.

Detta ditt antagande bygger på ett antal olika långt ifrån självklara premisser. För det första postulerar du att vi faktiskt med någon rimlig säkerhet vet artikulationspunkten för fornsvenskt R. Det är riskfyllt bara det. För det andra förutsätter du att den runsvenska fonetiska terminologin är i synk med den samtidssvenska, som alltså på flera olika sätt förefaller vara påtagligt påverkad av den fortgående förändringen av de svenska sje-ljuden - ett fenomen som naturligtvis är fullkomligt irrelevant för fornsvenskan. Den befintliga runsvenska fonetiska terminologin kan mycket väl var knäsatt av Run-Janne på femtiotalet, långt innan svenska fonetiker började fascineras av bakre sje-ljud.