Försvunna ljud i Svenskan

http://www.youtube.com/watch?v=qjSnDHWrd58#t=632
Det här kan kanske förklara lite.
det stavades trots allt hiärta, hiul med mera, ganska logiskt. att det uttalades som det stavades. Har nog aldrig varit något j-ljud förrän h-ett föll bort helt.

antar att ljuger uttalades liuger, och ljust också uttalades liust.

nu undrar jag bara vad h framför v och l var för nåt liud.

Jo, men att du tycker att det är konstigt med din nutidssvenska fonotax, betyder inte nödvändigtvis att dina forntida förfäder tyckte att det var det minsta besvärligt från sin fonotaktiska utgångspunkt. Vad som är lätt och svårt att uttala beror ju mycket på vanans makt.En finne har t ex inga som helst problem att uttala h+j i ords som pohjoinen.

L+j uttalas fortfarande som helt vanligt l plus helt vanligt j i konservativa ovansiljanmål. D före j uttalas i den mesta finlandssvenskan och i konservativ gotländska. Där blir d+j oftast en affrikata i stil med engelskans j.

Isländskan är ett bra exempel på att vad som är svårt för den ene inte nödvändigtvis är svårt för en andre. Isländskan har inte v före r initialt, så vred (adjektivet) heter på isländska reiđr. Så där är det islänningarna som har svårt för något som vi klarar lätt.

Vad gäller h+konsonant-klustren kan det ju vara intressant att jämföra med det moderna isländska uttalet:

hl: tonlöst frikativt l, samma ljud som det berömda walesiska som stavas <ll>
hr: tonlöst r
hn: tonlöst n
hj: tonlöst frikativt j, dvs. tyskt ich-laut
hv: kv (som i vissa norska dialekter)

I det sammanhanget ska man kanske dock påpeka att isländskan har en rätt påtaglig tendens till avtoning också utan att det finns något h inblandat.

Vi vet att det är ett övergångsljud från indoeuropeiskt *s till nordiskt *r (ex: s > z > ž > ř > r), men det går inte att bestämma exakt hur det lät och exakt när, bara att det måste gått en sådan väg.

Jag förstår inte varför det skulle vara logiskt. I alla händelser bygger runalfabeten på principen ett ljud - ett tecken och de hade bara ett tecken för "h", inte två olika som i fallet med två r-ljuden.

Faktum är att man kunde höra d+j uttalas ganska tydligt i svenska filmer ända fram till början av 1970-talet.

Ryska chleb är sannolikt från gotiska (hlaifs, gen. hlaibis) och inte nordiska. Sedan är ju saken den att ryskan inte har något "h" (som i modern svenska) alls, så det vore ändå svårt att skilja ett enkelt "h" från ett "ach".

På tal om fornnordiska h i ryska lån kan framföras ett par motexempel på att det skulle varit ett "ach-ljud". Han kallas ju inte "Chrurik", grundaren av den gamla rusiska dynastin.

Rjurik- < Hrörek-
Rouald- < Hróald-
Jakoun- < Hákon-

Detta löser väl egentligen problemet. Jag tolkade dig om om det bara fanns ett surrande r och att det var palatalt, dvs. att du bara lyfte fram stockholmstrakten som en plats där detta r förekommer. Jag ska erkänna att jag inte har så bra koll på vilka surrande r som finns utanför Stockholmstrakten. Jag håller med om din beskrivning av det ljud som finns där, men jag tror dock att det utgör en minoritet av dem. Jag förknippar detta med ett sociolektalt överklassuttal.

Fast chleb och hlaifs är ju kognater med engelska loaf och svenska limpa...

Om man själv talar en dialekt med kraftigt tungspets-r, så låter de palatala r:en oerhört arroganta.

Japp, men frågan var om det fornnordiska h-ljudet, inte det gotiska eller urgermanska.

.

Bara för att ett ljud har fallit bort betyder väl nödvändigtvis inte att det är svårt att uttala.
Vi har inga problem med att säga (j)ung, (W)ulv, med mera trots att det är ljud som föll bort redan på vikingatiden.