Vad är ditt förhållande till naturen och miljön?

Jag tänkte att den här tråden först skulle ligga i loungen eftersom den inte är en diskussion i strikt mening - åtminstone inte än - men eftersom jag kryddar den med lite mer generella resonemang kan den gott ligga här.

Jag kan utan problem medge att jag har ett fullständigt irrationellt och romantiserande förhållande till naturen. Jag älskar prunkande grönska, vajande rapsfält i sommarvinden, hundraåriga stolta ekar, täta barrskogar, höstregn över gulröda löv, nästan ljudlösa snöfall som lyser upp mot månen, ja, allt sådant. Det riktigt skär i mig när jag ser orörd natur skövlas och molokna husskelett föras upp i dess ställe.

Men vad tycker ni? Något tillspetsat - är naturen människans fiende och är det därmed vår rätt att tukta den och forma den efter tycke, smak och behov; Eller är vi Jordens ödmjuka trädgårdsmästare som måste se efter vårt ensamma klot så vi inte skickar våra kommande generationer fullständigt i fördärvet?

Ordet är fritt.

Naturen är ett hot som ständigt vill återövra vad vi människor vunnit ifrån den. Kolla spökstäder, övergivna områden o dyl, naturen claimar och vinner på sikt, vi för en ojämn kamp.

Tyvärr gäller det även min trädgård. Om naturen hade låtit bli att fientligt och oupphörligen attackera via ogräs, mossa, maskrosor, groblad etc, plus en gräsmattsdj-vel som aldrig ger sig i sin idiotiska strävan att nå himlen... så hade jag älskat den.

Min kärlek till naturen är ofantlig.

Varandes människa, dvs. denna planets allra värsta skadedjur.

Samtidigt.

Människan, djuret med denna planets mest välutvecklade intellekt. Med detta följer ochså ett stort ansvar. Ett ansvar större än vad vi för närvarande mäktar.

Mitt motto: Live and let live. Ta inte mer än du behöver. Döda bara om du måste. Oavsett om det är en Myra eller en Maskros. Njut av världens vackra ting. Öppna ögonen.

Njut! Snart finns du inte mera.

*bump*

Är det bara betongskadade filosofer utan koppling till naturen här?

Muppar som sitter och funderar i något betong-ghetto och säger: "Öööh? Naturen? WTF? Va e de?"

Just det, var är dom? Dom som inte hade gräsmatteansvar att fullfölja, och som i fientligt nattmörker undslapp saltattacker mot invaderande spanska skogssniglar, lyckligt omedvetna om oss trädgårdsmatadorers Jozo-spill och störda nattro?

Det finns en teori att bonden kommer att ha en uppgift som "trädgårdsmästare i vår stora trädgård" och inte matproducent i framtiden...



Det var en gång när jag var ute och promenerade i skogen som jag upptäckte att jag behövde stövlar. Jag hade förnekat min skogsmulleidentitet allför länge. Typiskt ungdomar.

Nu måste jag gå och snyta mig. Fan vad vackert.

Kanske du kan ge några exempel på vad man måste döda?

var ska jag börja, min familj har alltid vistats mycket i naturen, vi gick ofta på skogspromenader, året om, medhavandes matsäck, täljknivar och fiskespön. Det var inte alltid så kul, men i efterhand är jag glad över att de tvingade ut oss.
Vi har alltid semestrat till Gotland om somrarna, och fårö speciellt.
miljön och stämningen som finns där är utan tvekan något av det bästa planeten har att erbjuda. (i min värld iaf) jag skulle kunna bli oändligt romantiserande här men jag stannar vid att säga: mitt paradis på jorden. karga, orörda, sträva, bräkande, idisslande fårö.
När man framåt kvällen, varm i huden av solande, sätter sig på verandan och filosoferar, omgiven av tallskog och gräs, då är livet så vackert att man kan brista ut i gråt.

det finaste med naturen är att den är så självklar och hundraprocentigt frisk. rensad från all den människosjuka som drabbar oss i storstäderna, fri från alla pretentioner. den bara finns där, rakt upp och ner, inga tveksamheter och ingen mediahets.

alltid är vi i slutändan underkastade naturen, oavsett vilka medel vi skapar för att kontrollera och förstå den.
jag känner mig som en besökare i granskogen, aldrig helt delaktig eller i symbios och samklang. som en försiktig inkräktare, en oönskad bortbyting under trädkronornas sång och allt jag gör känns tillgjort.

Jag är helt inne på linjen att vi som människor har ett stort ansvar, att förvalta naturen väl för jag är övertygad om att den dag då sista trädet är nedhugget har vi inget kvar att leva för. människor kommer att sjunka ner i depression och förlora livslusten.
oron inför framtiden finns där, men ändå tror jag att vi en dag kommer att vakna upp och återgå till ett mer balanserat leverne. vi blir helt enkelt tvingade att välja mellan det och att dö ut som ras. (alternativet är väl att det framkommer en revolutionerande energikälla som inte smutsar ner så förbannat)
Det som skrämmer mig mest, är att vi inte längre ( i västvärlden iaf) har någon utbredd kunskap om hur naturen fungerar. hundratals år av traditioner, knep och riktigt grundlig naturkunskap går förlorad.

Det här livet med två bilar och ett ton med prylar ser jag som toppen på en guldålder, slutet på en epok.

Vi är jordens härskare och ska trampa på myrorna. Vi ska spränga bergen, skövla skogarna, plöja fälten och pumpa upp all olja ur jordens inre. Vi ska föra upp vägar och städer av assfalt och betong. Vi ska hugga ner den gammlaste av gammla ekar och föra upp en staty av en stolt människa som är herre över naturen.

aaaahahaha

ska? allt det där har vi redan gjort

"Nu måste jag gå och snyta mig. Fan vad vackert."
Inte bara ganska "skojjigt" sagt. Det passar som handsken till din avatar.


Frågan är om du svarade för att du bittert sitter och gnager på naglarna i ett betong-ghetto, eller om du verkligen grät, och snöt dig.


Svar på din fråga:"Kanske du kan ge några exempel på vad man måste döda?"

Exempel på vad man måste döda: Om du inte vill dö, så måste du döda någon mat. Djur, människor, eller växter.

Annat exempel på vad man måste döda, om du inte vill dö: Någon/något som försöker döda dig.