Har sorg en evolutionär förklaring?

Jag tänkte litet på det, har den mänskliga sorgen en evolutionär förklaring?
Sorg är ju ganska ologiskt när man tänker på det, har dom som sörjt haft några fördelar mot dom som inte gjort det?

jo då det är en del av flock betendet, det är det som gör att man som art förekomer alla hot dvs man utrotar alla djur som kan vara farliga tigrar krokodilerm,m, men man går längre än så man ger sig på dom som är ett hot mot ens egendom vargar med och så kallade skade djur som käkar upp maten för en vargar möss,,
sen har man ju vissa som sitter och tycker synd om indiens tigrar det på ett säkert avstånd sammtidigt som man fullständigt glömt bort att man blåst på alla björnar och lo djur norr om uppsala samer är särskilt duktiga på att tjyv skjuta allt levande norr om dalälven

Ja. Genom att de undviker det som framkallar sorgen.

jag tycker som trådskaparen.


sorg är enbart onödigt, vi tjänar inget själva på det. att bara gå vidare med svag sorg är klart bättre än att sörja ett dött barn eller något i femtio år...

Sorgen kanske är psykets sätt att komma över någonting. Man har till exempel byggt upp sitt liv, sitt betende och sina tankar kring exempelvis en make eller ett barn. När den personen då försvinner måste psyket anpassa sig till nya förutsättningar, man kan inte ödsla tid på ett dött barn. Sorgen hjälper till att ta bort gamla nervbanor och bygga nya kanske ?

Självklart är den mest trovärdiga förklaringen av sorg ur en evolutionistisk synvinkel som tamaguchi skriver, ett tillstånd som skall få oss att undvika det som orsakade sorgen i framtiden. De individer som pga sorgen tex. försökte undvika flockmedlemmars död andra gången de utsattes för fara överlevde helt enkelt oftare i längden och kunde således sprida sin säd

Sen kan det också finnas en överlevnadsmässig poäng i att ta en paus efter något jobbigt och gå igenom det för sig själv.

jävligt fin teori.

Syftet bestraffning har nämnts här, men det kan finnas en annan förklaring också:

Sorg och deopression uppkommer oftast efter en svår och överraskande förlust, som när ens partner eller släkting avlidit vid olycka (men i mindre grad efter ålderdom då man förberett sig). Sådana faror som orsakade förlusten undviks genom den passivitet som sorgen orsakar. Man gör mindre när man är deprimerad och därmed undviker man faror.

Alltså, sorg kan vara en slags beteendekontroll på mycket låg nivå. Tänk dig primitiva människor. De blir upphetsade och oförsiktiga. En person omkommer. Sorgsenheten breder ut sig, upphetsningen dalar och folk blir mer försiktiga/passiva.

Det låter vettigt. Det är kanske därför jag alltid blir lite småledsen när jag gör illa mig, typ sparkar lilltån i ett stolsben. Det är mina primitiva reflexer som säger åt mig att slappna av