Metamodernism

Istället för att försöka återge den på svenska så saxar jag inledningen från Wikipedia:
https://en.wikipedia.org/wiki/Metamodernism

Vandringen från tro till uppgivenhet och vidare till någotslags desillusionerat men funktionellt mellanläge är ett vanligt inslag i livet. Narrativet användes också av Marx på historiska processer; test, till anti-tes, till syntes.

Är det fler som känns vid det här makro-fenomenet? Vilka företeelser kan ses som symptom på den processen? Är vi, på ett övergripande plan, komna till en slags modernitetens slutsats? Håller det västerländska industrisamhället, efter förra sekelskiftets naiva barnatro och 68-generationens förtvivlade tonårsuppror, på att bli vuxen?

Detta är ju inte utmärkande för Marx, utan beskriver egentligen all dialektik.

Jag vet att jag låter extremt pessimistisk, men jag tror snarare "post-postmodernismen" (eller metamodernismen - ett bättre ord faktiskt) är en sista anhalt innan vår tids socioekonomiska kollaps. Jag talar alltså inte en ekonomisk kris bland andra, utan om en total renblåsning som kommer kosta mer än halva mänsklighetens deras liv (givetvis drabbas de som är fattiga just då värst).

Metamodernismen, tror jag, är ett sorts sista försök för det kollektiva psyket att hålla samma alla de motsägelsefulla - rationella och känslomässiga - försanthållanden det innehåller. Vi vill till exempel gärna hjälpa de som har det svårt och vi känner i vårt hjärta att vi måste "göra något". Men samtidigt är det just för att vi skall kunna upprätthålla vår levnadsstandard som de har det svårt. Att välfärd kan finnas på ett ställe innebär alltid att den måste tas från något annat ställe. Och det är inte en politisk åsikt utan ett fysiskt faktum. Alla kan inte ha det lika bra som oss (eller vilka det än hade varit som just nu hade det bra), ty antingen måste några ha det bättre än det stora flertalet, eller så måste alla ha det ungefär lika bra. Det senare scenariot behöver jag nog inte förklara närmre varför det inte har besannats och med tanke på hur många vi nu är vore det omöjligt.

När denna världsordning inte längre håller (kort och gott; när resurserna tar slut) kommer dammen sannerligen rämna. Inte bara rent fysiskt i och med samhällens kollaps och miljontals människors död, utan även rent mentalt. 'Metamodernismen' är, om något, en sista reinkarnation av den mytbildning vi påbörjade i Europa någon gång på 1700-talet. Myter såsom penningen, maskinen, evig tillväxt och så vidare har omedvetet drivit oss in i fördärvet.

Tänkte bumpa upp tråden. Har inte så mycket annat att säga.

Konceptet verkar intressant. Förstår det dock inte, riktigt.

Metamodernister förklarar:
http://metamoderna.org/

Jag är för okunnig för att värdera giltigheten/rimligheten i resonemangen.

Inte jag heller, verkar intressant dock. Bra initiativ.

Det har uppståt en rad olika termer för att beskriva samtiden: Post postmodernism, hypermodernism, post-ironi, 'new sincerity' m.fl. så metamodernism är bara ett exempel. Post kontinentalt tänkande är en liknande term.
Ett annat försök att komma bortom "postmodernt" tänkande är spekulativ realism. Accelerationism är en annan samtida strömning.

Ur ett inomakademiskt perspektiv förstår jag drivkraften, alla vill bli en ny Lyotard som föräras med att få namnge en era.

Här en diskussion om Metamodernism med sociologen Daniel Görtz i podden 'Hur Kan Vi'
https://youtu.be/vll2LJB9DbU

Görtz är väldigt pedagogisk som förklarar sina tankar på ett mkt tydligt sätt. Bara det är värt att lyssna på.

Jag tycker Metamodernismen verkar generellt intressant, och det finns säkert mycket att lära. Jag delar dock intrycket att detta känns lite som något ett gäng studenter på c-nivå har kommit på för att imponera på sig själva och sina klasskamrater. Då syftar jag mest på formen, inte innehållet. Av vad jag har läst hittills så verkar det mesta vara lite snirkligt och ordrikt uttryck, och man kastar gärna in lite "svåra ord", kanske för att ge lite extra tyngd. Men - det hindrar ju såklart inte att det underliggande tänkandet är värdefullt.

En analys metamodernisterna verkar göra är att postmodernismen är bra på att riva ner värdesystem, men inte så bra på att ersätta dom med nya. Jag tror det ligger mycket i det. Det är enkelt för postmodernisten att komma fram till (genom dekonstruktion osv) att religionen, eller kapitalismen, eller vad det nu är, har en massa brister och motsägelser. Men när man väl konstaterat det så erbjuder postmodernismen inte några verktyg för att reda ut vad man isf ska ersätta sitt gamla raserade system med. Jag tror att många hamnar i den, rätt olyckliga, situationen. Så om metamodernisterna kan hjälpa till med det så är jag all for it!


Jag gillade den. Lite uppfriskande ändå, att någon är såpass allvarlig (pretentiös?) att han isolerar sig i en alpby i ett år och mediterar fram en ny rörelse.

Om jag fattat det rätt är det Daniel Görtz och Emil Ejner Friis som står bakom pseudonymen Hanzi Freinacht, och givit ut boken The Listening Society – A Metamodern Guide to Politics, Book One. Den består i huvudsak av texter från hemsidan https://metamoderna.org/

Både dem och Alexander Bard verkar ha upptäckt "Burning Man" typ 20+ år för sent, och blivit väldigt tagna av upplevelsen. Mycket vibbar av "Temporary autonomous zones" a la Hakim Bey, McLuhan, Robert Blys Iron John etc.

Va? Är Hanzi Freinacht en pseudonym? O Görtz är upphovsman..? Dina belägg för det är vadå?

Är det någon som läst the Listening Society? Hört någonting om den?