Vad är nyttan med kvalitativa metoder?

Det kan tyckas uppenbart: Nyttan med kvalitativ forskning och dess metoder är att man får ett betydligt större djup i det man undersöker.

Men då kvalitativ forskning inte direkt kan generaliseras så undrar jag vilken nytta den verkligen har. Jag menar, en journalist kan ju åka ut i förorten och göra ett reportage om unga invandrarkillars förhållande till porren - det behövs ju egentligen ingen sociolog med 8 års utbildning för att göra det. Eller? Självklart blir ju sociologens arbete kanske mer matigare och dessutom mer "vetenskapligt", men skillnaden är ju ändå inte så stor.

Vilken kvalitet har egentligen kvalitativ forskning och kvalitativa metoder? Vilka större insikter ger den oss som vi inte kan få reda på genom kvantitativ forskning? Och hur vet vi att den kunskap vi får genom just kvalitativa metoder inte är just unika för det undersökta fallet? Och hur undviker vi bias?

Det finns mycket kritik mot kvalitativ forskning för att den är för subjektiv, men jag är ingen expert så jag vet inte så mycket egentligen om hur nödvändig den kvalitativa forskningen är -- men det vore intressant om vi kunde reda ut det och diskutera de kvalitativa metodernas vara inom akademin och forskningen.

Fördelen med kvalitativ forskning är väl att man utesluter fler faktorer? En kvantitativ statistisk trend kan ju ha flera orsaker. Är det inte just DÅ det är lättare att vara subjektiv? Sedan när man bekräftat sin kvalitativa studie ska den självklart testas statistiskt även den.

Har du gått någon metodkurs på B- eller C-nivå vid ett universitet?

Nej, tyvärr inte.

Jag ser nu att jag skrev en rätt arrogant trådstart men jag var rätt trött och orkade inte uttrycka mig mer elegantare än så.

Det jag menade var mer hur den kvalitativa forskningen används och vilken kunskap som finns i samhället är baserad på den. Men även hur den kvalitativa forskningen fungerar är jag också intresserad av. Självklart finns det ju en osäkerhet i vilka slutsatser man kan dra av kvantitativ forskning men osäkerheten verkar ju större bland kvalitativ forskning.

kvalitativa case kan väljas ur ett analytiskt perspektiv: de kan därmed vara av nytta för att att bygga ny -grunda- teori eller testa rådande teori.

det du pratar om är empirisk generaliserbarhet. Men detta är inte riktigt poängen alla gånger

I vissa fall finns det en överförbarhet när materialet är detaljerat och omfattande samt berör en väldigt specifik och väldefinierad grupp.

Kvalitativ forskning ökar förståelsen för fenomen. Jag kan ju statistiskt och kvantitativt visa att drunkningsolyckor och glassförsäljning korrelerar. Genom en kvalitativ undersökning kan man ta reda på att inget orsak-verkan sammanband finns mellan att äta glass och olyckor till sjöss. Man köper inte glass för att man är på sjön och man drar inte i väg med en båt för att man har köpt glass. Båda beror självfallet på att det är soligt och varmt, vilket man kvalitativt kan få fram genom att fråga varför du är på sjön i dag / varför äter du glass i dag.

Jo, allt det här låter vettigt men det jag undrar nu är varför vissa är så extremt kritiska till kvalitativ forskning. Jag har märkt det här på flashback i varje fall att det finns en ofta rätt högljudd samling individer som antingen helt o hållet inte erkänner kvalitativ forskning som vetenskap eller legitim forskning öht eller som har en rent allmänt föraktfull attityd mot sådana metoder.

Bland annat har jag sett några gånger kommentarer som låter ungefär såhär: "på Södertörn så använder de sig av kvalitativ forskning och ni vet ju hur det är: forskare tar bara fram det forskare vill ha".

Okej så ju mer definierad en grupp är, att det t.ex. handlar om unga invandrare från invandrarområden med föräldrar som saknar utbildning och som kommer från muslimska länder, ju lättare blir det att anta att deras erfarenheter, som exempelvis framkommer i en djupintervju, är tillräckligt intersubjektiva med andra liknande grupper?

Så om vi gör en forskning i en invandrarförort i Stockholm så kan vi anta att dessa personer delar liknande erfarenhet med en i princip likadan grupp i en göteborgsk invandrarförort? Eller en parisisk för den delen?

I vetenskaper där det finns väldigt begränsad tillgång till rådata för att finna samband så har man bara kvalitativ forskning att gå på, och då kan forskare extrapolera lull-lull, trams och tankemässiga kullerbyttor för att påvisa det som forskaren själv vill.

Södertörn är ungt som högskola och har inte byggt upp något vidare rykte. Diskrepansen mellan ideologi och forskning är i mitt tycke väldigt tunn där. Högskolan satsar på mångkulturalism genom "mångkulturell bildning". Det är hem till en hel psuedovetenskap vid namn genus, och rektor Moira von Wright har beskyllts för att vara vetenskapsfientlig utgående från hennes genusteoriserande. Tobias Hübinette som är verksam där är en riktig pajas som producerat alster så som att västerländska mäns fallenhet för asiatiskor är "inget annat än undanträngda pedofila böjelser som här kan komma till uttryck som en socialt accepterad blandrelation, dessutom hyllad som ett mångkulturellt ideal". Överlag så har Södertörn ett dåligt rykte eftersom det mesta som blir känt därifrån har en rätt så tydlig vänsterprofil.

I vilka vetenskaper är det så? Etnologi, sociologi och antropologi? Eller menar du mer undergenrer såsom queerstudier och postkolonial forskning om vithetsnormer?

Ursäkta mig om jag låter som en noob men som jag förstått det är kvalitativ forskning väldigt ofta antipositivistisk till sin natur. Att det ofta finns en viss skepsis gentemot positivistens, kanske naiva, ideal om vetenskapens objektivitet - särskilt när det kommer till socialvetenskapligt forskning om människors beteenden och upplevelser. Istället, som jag uppfattar det i varje fall, så lutar sig många fans av kvalitativ forskning åt tolkningslära, alltså hermeneutiska teorier.

Och i viss mån känns det ju vettigt; det subjektiva, det upplevda, kan ju vara svårt att pressa in i en positivistisk mall utan bör kanske hellre tolkas, eller? Självklart finns det ju en risk att forskarens egna ambitioner, ideologi, preferenser eller erfarenheter smutsas ner forskningsobjektet och forskningen blir därför alldeles för tendentiös. Men å andra sidan så är det väl det som man också granskar i diskursanalyser (som är en vanligt metod, vad jag märkt) - i en diskursanalys brukar ju forskaren även granska sin egen position i diskursen och hur det påverkar analysen. Det är ju en av de stora delarna av post-strukturalismen, att vara medveten om att man själv inte kan ställa sig utanför strukturen och granska den objektivt som ett andlig väsen som svävar ovanför den, helt oberoende av strukturen.

Det jag undrade med "nyttan" var just hur generaliserbar kvalitativ forskning är. För om jag läser en kvalitativ studie i bögighet och om bögar och upplever "jamen, det här stämmer ju, det här är rimligt" för att jag kan relatera det till mig själv, min pojkvän och andra bögar så har ju den forskningen en "nytta" om den kan begripliggöra fenomen för mig. Men då är det ju för att jag kan referera till mig själv, den värld jag lever i och upplever, för att jag är just bög. Om vi då tar en studie om japanska affärskvinnors förhållande till hemmet, maken och barnet så blir det ju mycket svårare för mig att uppleva vad som är rimligt och inte - där så kan ju en kvalitativ studie ha väldigt lite "nytta" för mig.

På det sättet kan jag ibland undra om inte viss kvalitativ forskning kan bli lite för "lokal" (om vi ska låta postmodernistiskt) och producera fram kunskap för en väldigt snäv grupp människor. Å andra sidan så är det ju möjligt att just kunna sätta fingret på vissa fenomen genom kvalitativa metoder som ingen annan forskning kan.

Förresten: vilka metoder används inom kvalitativ forskning? Djupintervjuer vet jag och även fältstudier där man observerar människor och ja, förr i tiden, så brukade ju antropologer i princip leva tillsammans med primitiva stammar ute i djungeln och rapportera tillbaka. Men räknas även textanalyser som kvalitativt? Kan litteraturforskning vara kvalitativt? Är Michel Foucaults "geneaologiska metod" en kvalitativ metod eller lutar det mer åt vanlig humaniora?


Jo, det där låter ju rätt bananas.
Men det kanske finns små guldklimpar i den forskningen också?


Fast varför skulle det ge ett dåligt rykte? Många institutioner världen över har ju haft en tydlig vänsterprofil men ändå haft hög status. ENS, EGS, John Hopkins University och tja, även fast Frankfurtskolan inte kanske har så hög status här på FB så har den haft det historiskt och påverkar fortfarande än idag.

Allt kan inte mätas i siffror.