Vad är nyttan med kvalitativa metoder?

Det har du mycket rätt i.

Inget är bättre än kvalitativ forskning vad gäller subjektivitet. Problemet blir när man extrapolerar teorier man håller som samhälleligt sanna utifrån en persons vittnesmål, eller ens flera. Folk kan alltid känna och beskriva en sak utifrån hur de förstår den, men något annat kan självfallet vara den verkligen anledningen bakom fenomenet. Warren Buffet har exempelvis i detalj skrivit ned sina teorier för aktiehandling, men ingen annan än han har blivit rik på att följa dem. Uppenbarligen så vet han då inte själv vad det är som får honom att välja så rätt där alla andra väljer fel, eller så vet han men säger inte, eller så förstår de som läser hans böcker inte vad han menar. Nyttan finns alltid där, men det är inte alltid som den gäller andra än den som faktiskt var föremål för studien. Resultat från en fältstudie i en afrikansk by kan fortfarande ha noll förklaringsgrad för andra byar än just den.
Det ser överlag ut som vi förstår varandra här.
Jag har för mig att litteraturstudier hör dit också, ja. Det övriga får någon mer insatt svara på.
Har jag väldigt svårt att se. Slik forskning blir ej hellre publicerad i seriösa internationella tidsskrifter. Fast rent generellt så är det sant för större delen av humanioran.
Här argumenterar professor Bo Rothstein i frågan:

Av de 63 forskare inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsområdet som av Vetenskapsrådet år 2012 tilldelats relativt omfattande anslag (det vill säga över tre miljoner) saknar drygt hälften internationell exponering av sin forskning. Deras citeringstal i databasen är så pass lågt (under 150) att man tryggt kan säga att deras forskning inte alls är internationellt uppmärksammad.

Två slutsatser kan man dra av detta. Den första är att Vetenskapsrådet inte lever upp till vad som av regeringen ålagts dem, nämligen att ”ge stöd till grundläggande forskning av högsta vetenskapliga kvalitet inom samtliga vetenskapsområden”. Den andra slutsatsen är att stora delar av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen i Sverige som tilldelas omfattande anslag och alltså bedömts vara mycket framstående, inte når upp till kvalitetskravet att vara internationellt erkänd och uppmärksammad utan måste betecknas som provinsiell till sin karaktär.

http://www.dn.se/debatt/svensk-samha...r-provinsiell/
Absolut, samma är sant med exempelvis Chicagoskolan åt andra hållet. Men då så handlar det om verklig vetenskap som sedan används av politiker för något som politikerna tycker är viktigt. Svenska universitetsvärldens genuscertifieringar och mångkulturalismande är inte vetenskap, det är politik. Att ha vetenskap influera politik är mycket bättre än tvärt om.

I viss mån kan jag störa mig på debattörer och forskare som så uppenbarligen är influerade av postmoderna teorier ändå kan ha en sån totalitär syn på kunskap - något som är väldigt opostmodernistiskt.

Men ändå fast det kan vara svårt att säga något generellt om samhälleliga fenomen från kvalitativa studier -- där folks upplevelser av världen undersöks -- så tycker jag ändå de ofta kan ge ett stort förklaringsvärde tillsammans med annan forskning. Exempelvis tycker jag att idéerna om de socialt konstruerade identiteterna funkar rätt väl ihop om man ser till den historiska och sociologiska forskningen, men även ur ett rent personligt perspektiv. Om vi tar "bög-identiteten" som ett exempel, som enligt nuvarande historiesyn verkar vara ett relativt nytt påfund och specifikt för västvärldens kultur och regioner (men som de senaste decennierna spridit sig till i princip resten av världen också). När jag pratar med äldre bögar så känner de inte alltid igen sig i unga bögars "jag har alltid vetat att jag var bög"-diskurser utan snarare brukar de ofta, i varje fall enligt mig, berätta om hur de "upptäcker" att de kan vara bögar. De såg det som en slags möjlighet snarare än en av gud/naturen given essens. I sådana fall tycker jag att den kvalitativa och historiska forskningen verkar fungera och stämma överens på ett mer generellt plan.

Är det där något specifikt med Sverige eller är det så rent allmänt för länder med samma storlek som Sverige? Är det så även för Danmark, Norge och Finland?

Självklart lär ju knappast svensk litteraturforskning om svenska sci-fi-romaner på 70-80-talet knappast väcka större uppmärksamhet eller intresse utomlands. Jag kan knappast tänka mig heller att en biografisk studie om Sven Delblanc är intressant för amerikaner på samma vis som en amerikansk biografisk studie om Jack Kerouac kan vara för oss svenskar.

Sedan så har väl inte svensk samhälls- och humanioraforskning lika mycket resurser som tysk, fransk, brittisk eller amerikansk? Jag har hört talas om amerikanska professorer i historia som knappt ens tittat i arkiven utan istället har ett halvt dussin underhuggare som gör det åt dem.

Jag menar: det är ju inte så underligt att svensk samhällsforskning till största del grundar sig i teorier från Frankrike, USA, Storbritannien och Tyskland. Om jag förstått något så brukar kritiken från Vetenskapsrådet vara att svenska forskare ofta är alltför ointresserade av att skapa egna teorier av den empiriska forskningen som drivs här.


Fast i viss mån tycker jag att politiken kan göra gott för vetenskapen också. Vi lever i ett samhälle som är präglat av politik och vi färgas av det oavsett om vi vill eller inte - således är ju inte forskarens ögon helt obundna av samhällets ideologier. Jag kan tycka att den kritik som många feminister kom med på 70 och 80-talet var helt befogad. Bland annat så var det feministiska antropologer som ifrågasatte hur man kan göra en undersökning om en afrikansk stam utan att öht fråga och undersöka kvinnorna; som om kvinnornas erfarenheter av livet och vardagen var exakt densamma som mannens och därför onödig att undersöka. Om man med politisk motivation kan hitta områden där kritiken är vettig tycker jag inte politiken är så farlig för kunskapsproduktionen.

Ditt exempel: Ung (15-25 år), invandrare (första-, andra-, trejdegeneration - alla invandrare alltså), från muslimska länder (Islam är utbrett som religion i Mellanöstern, Afrika och Asien - själva religionen har 1,5 miljarder utövare), föräldrar utan utbildning (finns många fattiga länder i de tre nämnda världsdelarna, de är inte direkt kända för sina skolsystem). Avslutningsvis, det finns både segregering och diskriminering på bostadsmarknaden så inte så konstigt att många människor från andra länder hamnar i just "invandrarområden". Totalt rör det sig om åtskilliga miljoner, om man snävar till så att det enbart gäller förorter i Stockholm skulle jag tippa på att det rör sig om minst 25 000-30 000 med tanke på att det bor 789 000 människor där. Jag anser inte att en urvalsgrupp är specifikt definierad om det stämmer in på tiotusentals människor.

Om man istället väljer kvinnliga civilingenjörer mellan 25-26 år, utbildade vid Lunds universitet, som blivit utsatta för trakasserier på arbetsplatsen så kanske det i värsta fall rör sig om så mycket som 500 personer. Få kvinnor väljer att studera tekniska yrken, en bråkdel av alla kvinnliga civilingenjörer har studerat just i Lund och sen blir urvalet ännu snävare genom att definiera med hjälp av trakasserier. Det som gör urvalet specifikt är åldern vid undersökningens genomförande, det är nog ytterst få av alla som uppfyller övriga kriterier som är i just den åldern.

Fast vad menas då med överförbarheten i kvalitativa studier? Betyder det att en kvalitativ studie med just de kriterierna du har tagit upp här ovan endast gäller för då ca 500 individer? Eller är studien även "överförbar" till en liknande grupp kvinnliga civilingenjörer mellan 25-26 och som blivit utsatta för trakasserier på arbetsplatsen fast som istället pluggat vid Uppsala universitet?

I viss mån blir ju annars kvalitativa studier som en slags mer avancerad (och dyrare) form av journalistik.

Helt enig.
Det skulle vara intressant att veta. Tänkte bara framföra någon som argumenterar för den specifika ståndpunkten gällande Sverige. De som blev upprörda av artikel bemötte den inte med sådana spörsmål utan var mycket mer på barrikaderna så att säga.
Okej, litteraturstudier för mig innebär att man går igenom olika studier på ett område och sammanställer en överblick om vad den rådande forskningen säger.
Överlag verkar Sverige vara dåligt på sådant. I Finlands riksdag (som har samma rötter som våran) så har ju exempelvis varje riksdagsledamot rätt till egna medarbetare, något som inte alls finns i Sverige.
Kan bra vara.
I en vetenskaplig miljö så finns alltid möjlighet att framlägga sina teorier utifrån alla möjliga perspektiv fritt och så länge de är seriösa så får de också ett seriöst bemötande. När politiker går in och förbjuder eller trycker på rörande något specifikt så slutar det vara vetenskap och blir politik. Klimatforskningen hör till ett ämne som blivit särdeles politiserat på sistone där politiker går ut med en sanning och sedan bara beviljar forskningsstöd till projekt som stödjer den synen. Det är i vart fall den bild jag fått som lekman.

Medan du i en enkät formulerar ett påstående eller en fråga på max en rad för att sedan använda en likertskala eller definierade svarsalternativ så kan du i en intervju ställa följdfrågor. Studiens kvalitet är däremot mycket beroende av forskarens kapacitet att ställa "rätt frågor" eller som så enkelt att vänta ut respondentens svar.

Det är superenkelt att dela ut en enkät som respondenten ska kryssa i men att däremot i realtid analysera innebörden av ett svar, identifiera "det viktiga" för studien, upptäcka vad du vill ha mer information om och sen utöver detta formulera en duglig fråga till respondenten är en mycket svår uppgift.

Jag var ganska skeptisk till kvalitativ metod i början men ju mer kvalitativa forskare som jag diskuterar med desto större respekt får jag. Däremot gör studenter ända upp på kandidatnivå en oerhörd skada på fältets rykte med sina attityder att "eftersom allt är subjektivt kan jag göra lite som jag vill, det är inte så noga".

Det finns många horribla uppsatser som knappt blir godkända men likförbannat publiceras de i universitetens "informella" databaser så att de blir tillgängliga på Google. Har man bara googlat och fått upp en kandidatuppsats så bör man vara mycket skeptisk, speciellt om det gäller kvalitativ metod men även kvantitativ då det är en sopa som suttit med SPSS och utfört reliabilitetsuppskattningar med Cronbachs alfa och i bästa fall (vid en valideringsstudie) använt en förenklad form av faktoranalys.

Efter att ha satt mig in i fältet så kan jag gladeligen erkänna att kvalitativ metod står över min förmåga och att jag hellre ägnar mig åt att förbättra det som går att reducera och fördumma tillräckligt mycket för att det ska gå att operationalisera än att bli duktig hantverkare inom det kvalitativa fältet lagom till pensionsåldern.

Edit:

1. Vad menar du med enbart "gäller" för 500 personer? Är det negativt eller positivt?
2. Med överförbarhet uppfattar jag det som att den kvalitativa forskaren skapat en teori (som för att få generell acceptans inom "forskarsamfundet" behöver operationaliseras och testas kvantitativt). Denna teori går att analysera andra utifrån, huruvida det stämmer på dem är en ny fråga att besvara.

3. Om materialet är detaljerat nog om en extremt snäv grupp kanske det går att applicera på andra människor med en liknande situation bättre än vad siffran 9 i medelvärde för studenter vid "universitet 1" på instrumentet Hospital Anxiety and Depression Scale går att applicera på siffran 8 för studenter vid "universitet 2".

En argumentationslinje kan vara att kvalitativ metod visserligen innebär en långsammare kunskapsackumulering men att studiernas resultat är mer detaljerade och specifika än vad kvantitativa studier förmår att ge.

Fast enkäterna måste väl ändå vara bra utformade? Finns ju bra och dåliga enkäter också -- för att inte tala om analyserna av enkäterna. Men visst, det kräver en viss sorts forskare för att ge kvalitet till kvalitativ forskning.


Kan det också ha göra med att det blir svårt att i den omfattningen (eller brist på omfattning) som kandidatuppsatsen är att genomföra en kvalitativ studie? Eller kanske intervjustudie? Man kommer aldrig så djupt i så små studier.

Iof så är ju en diskursanalys av en text också en kvalitativ metod så kanske inte spelar så stor roll?



Det jag menar är: vad kan vi använda oss av en kunskap som "enbart" rör 500 individer?
Om en by i Amazons enbart har 500 individer så kan vi ju ändå få en kunskap om ett helt folk och en hel kultur, men 500 personer av 9 miljoner blir ju lite futtigt.

Eller är det så att ju fler kvalitativa studier som görs ju fler mönster kan man hitta? Alltså att det blir kvantitativt när man väl har många studier inom ett område? För att enbart känna till vad 500 personer känner och upplever och inte på något vis kunna se det ur ett större perspektiv blir ju "futtigt".

Finns det någon kvalitativ studie som gett dig större insikt i något? Och i så fall hur?


Kan du ge några exempel på forskning som fungerat så? Att det börjat med kvalitativa studier för att sedan förflyttas till en större grupp eller "population" och gett oss kunskap om ett visst sorts samhällsfenomen.

Räknas Fanny Ambjörnsson till en av de som är bra på kvalitativ forskning här i Sverige?

Hon har ju gjort två väldigt kända studier: I en klass för sig och Rosa - den farliga färgen. Som jag förstått det så ska de två vara väldigt bra gjorda studier.

Men vad kan vi dra för slutsatser från dem om vårt samhälle från hennes forskning?
Att färgen rosa inte är en helt okomplicerad färg och att vi lägger enormt mycket värderingar hos den färgen vad gäller våra barn?
Att genusyttringar är ett större skäl till mobbning än en elevs sexualitet?
Eller är det bara lokala fenomen som vi bör vara försiktiga att generalisera med?

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till sådana studier.

Naturligtvis men det är bra mycket lättare att få fram en bra enkät, eller att under en längre tidsperiod konstruera ett mätinstrument.



Nja, om man begränsar sig så kan man anstränga sig att göra ett noggrant arbete om det fåtal respondenter som intervjuats istället för att flumma med diverse idiotiska påfund som ibland förekommer. Det är noga med alla metoder, vad som kännetecknar god vetenskaplig metodik är noggrannhet och redbarhet.


Det har lite med kunskapsintresse att göra, kvalitativa metoder har ofta ett intresse för det unika snarare än det generella. Och ja det går att använda, de flesta teorier har sitt ursprung inom kvalitativ metod. Sedan har forskare via kvantitativa metoder försökt testa teorins giltighet med större urval.


Det blir inte så futtigt, sedan är det viktiga att få ett detaljerat material inte att kunna tillämpa det på så många som möjligt.


Inte enskilda studier utan framför allt forskningen inom vissa fält och det samlade resultatet.

Erving Goffman är fortfarande viktig inom stigmaforskningen och intrycksstyrningen även om han arbetade mest med observationsstudier (vilket ofta klassificeras som en kvantitativ metod).

Barney Glaser och Anselm Strauss studie från 1967 är ett exempel på bra kvalitativ forskning, Awareness of dying.

Helen B. Lewis, Suzanne M. Retzinger och Thomas J. Scheff är tre forskare som byggt upp ett forskningsfält om skam och sociala band.



Det finns numer instrument avsedda att mäta attityder om vissa grupper, självstigmatisering m.m. och så finns det försök till mätinstrument tänkta att fånga skamkänslor.

Frommelt Attitude Toward Care of the Dying Scale är ett mätinstrument som utvecklats delvis baserat på Glaser och Strauss artikel från 1967.

Men hur mycket kan vi som skattebetalare tolerera "unik kunskap"?

Och om jag förstått dig rätt så brukar kvalitativ forskning användas som grunden för just kvantitativ forskning? Det blir alltså som ett sätt genom djupstudier förstå individers förhållande till omvärlden för att sedan kunna testa det på större grupper.

Finns det, förresten, forskningsprojekt som använder sig både av kvantitativ och kvalitativa metoder? Att använda sig av båda är ju givetvis resurskrävande men borde ju ge mer stimulerande resultat om det går att både se till det unika och get generella. Eller?

Jag är ingen bra företrädare för kvalitativa metoder då min kunskap är mycket begränsad om det fältet. Ja, det finns projekt som använder båda former av metoder. Allt går inte att mäta och all kvalitativ forskning är inte bara till för att operationaliseras i kvantitativa studier.

Apropå skattebetalarna så förstår jag inte ditt resonemang, jag tycker inte att Göte som svetsar på varvet som enbart gått ut grundskolan ska avgöra vad forskare ska undersöka. Forskarna har spenderat 1,5 år på grundutbildning (a-c nivå), 2 år (magister- och masternivå) samt 4 år (skriva doktorsavhandling). Så 7,5 års utbildning medför en viss kompetensnivå. Sedan har univsersitet en ledning som avgör hur resurser bäst bör fördelas och dessutom krävs det anslag för forskning och oftast är det bra studier som får forskningsanslag.