Mitt bruk har ökat något enormt sedan sommarlovet började, jag vet inte riktigt om jag ser mig själv som beroende. Om man inte har röka (vilket jag inte har haft de tre senaste dagarna) känns det ungefär som att det inte är lönt att stiga upp ur sängen på morgonen, dagen förlorar m a o sin mening, ifall man nu inte har något annat särskilt inplanerat.
Hasch (jag röker mycket sällan grönt) har den senaste månaden eller så gett mitt liv en helt ny mening, om jag vet att jag kommer få röka på kvällen eller natten så blir dagen ofta jättetrevlig. I dessa lägen går jag ofta långa promenader och har t o m inget emot att umgås med mina föräldrar, sysselsättningar som jag annars undviker in i det sista. Hasch är inte något berusnings
medel längre för mig - åtminstone inte på samma sätt som det var tidigare - det har istället blivit något av ett
mål för dagen. Vetskapen om att få röka hasch håller mig helt enkelt igång, hur konstigt det än må låta.
Jag har spekulerat ofta och länge i hur mitt drogbruk kommer att se ut i fortsättningen, och har alltid kunnat övertyga mig om att jag inte kommer sluta i "rännstenen". Samtidigt blundar jag för framtiden: Mina föräldrar (speciellt min mamma) är väldigt, väldigt anti-droger. Om hon ens får reda på att jag har druckit alkohol - vilket har hänt ett par gånger - resulterar detta i timmeslånga samtal och långvarig besvikelse, ni kan ju tänka er hur det vore om hon fick reda på att jag röker hasch så gott som dagligen. Jag är medveten om att min situation som den ser ut nu är ohållbar i längden - någon gång kommer jag ju att torska - förhoppningsvis klarar jag mig lite över ett år till så att jag är myndig när den dagen kommer, vilket antagligen skulle underlätta.
Jag planerar att minska (

) mitt rökande när sommarlovet är slut, vi får väl se hur det blir med den saken.