Ångest över 9-5 livet...

Förstår dina tankar, tänkte ungefär likadant i 2an i gymnasiet. Det som är det jobbiga är ju ångesten man får när man tänker "fan imorgon ska jag göra det där och det där, och det ska jag göra i flera år framåt".

Själv pluggar jag högskola, har väldigt lätt för det jag pluggar och drar därför inte till skolan varje dag utan pluggar istället 4-5 dagar innan varje tenta. Innebär alltså att jag har helt fria dagar och för att fylla upp dem har jag 3 extrajobb som jag tycker är roliga och som är rätt flexibla. Jag umgås mycket med vännerna, drar vi inte ut på krogen eller på fest så är det hemmakväll vid skype och spela som gäller. Jag tror det viktiga är att man alltid ska se fram emot något. Vi har t.ex. bokat resa till thailand i December, 8 pers. Kommer bli skitskoj! Har även börjat gymma (= ännu en aktivitet jag gör varje/varannan dag) och ser fram emot när kroppen ser ut precis som jag vill att den ska göra.


Mitt enda egentliga problem är väl pengar, vilket är anledningen till att jag längtar så in i helvete till examen om 2 år. Linjen jag går har i stort sett garanterat jobb direkt efter examen med ingångslön på 29.000:-. Jävlar vad härligt det ska bli, just nu lever jag på runt 8k i månaden. Ser fram emot att köpa egen villa, inspelningsstudio etc.

Har jobbat timanställd på flera olika jobb och det är fan inte roligt att inte kunna planera något. Det är det som gör 9-5 livet så jävla värt, du åker till jobbet, gör ditt och resten av tiden är du ledig och kan planera vad som helst. Jag tror att om man inte gillar 9-5 livet så har man inte rätt jobb. Jobbar jag med något jag tycker är kul, där jag lär mig grejer, reser etc så kommer jag se fram emot att gå till jobbet, ingen söndagsångest alltså!

MEN det är såklart ännu viktigare att ha ett socialt liv, vänner som gillar att hitta på saker. Men även hobbys, pilla med datorn, programmera, bygga lådbilar, vafan vet jag

Grundtanken för att klara varje dag är i slutändan att längta tills något ska hända. Längta tills kvällen kommer så man kan sitta och ta det lugnt, längta till thailandresan, längta till helgen för då ska man hoppa fallskärm, ni fattar. Utan längtan så är ju ingenting värt, köper jag en biljett och åker till thailand ikväll så kommer det aldrig bli lika uppskattat som den resan jag väntat ett halvår på

Har TS sett filmen Fight Club?

yupp!

Jag anade det...
Men du sa ju att du bara ville ta ett flyg nånstans och aldrig komma tillbaks. Jag får själv lust att göra det ibland men jag har saker som håller mig tillbaka. Du är ju bara 21 så jag antar att du inte har familj eller bor hemma. Då finns det ju egentligen ingenting som stoppar dig förutsatt att du inte har en pojkvän/flickvän. Åk iväg till ett okänt ställe och stanna där i kanske några veckor.
Men vad vet jag?

Håller med dig om att man måste de saker man uppskattar och ser fram emot. Men det är just tiden emellan som jag inte klarar av.

Att veta att jag måste knega 6+ månader för att sedan kunna åka utomlands.
Plugga vidare är inte för mig något alternativ för att jag inte alls hittat vad jag vill göra.

Men jag antar att jag får rätta mig in i ledet förr eller senare för inkomsten behöver ju komma från någon eller något.

Jag tänker helt enkelt bara att det är inte meningen att en människa ska ha ångest över att gå till jobbet (tror nog de flesta oavsett jobb får det ibland) för att sedan ha sitt "roliga" på helgerna. Jag tror inte vi som människor var "designade" till det från början men det har blivit så eftersom samhället har utvecklats till det.



Ungefär såhäg känner jag:

http://www.youtube.com/watch?v=bek1y2uiQGA

Vill göra som hon, resa bort och leva livet

Mm, den där ångesten är väll ungefär som smärtan som uppstår när man sätter handen på spisplattan: en signal om att du är i kontakt med en skadlig omgivning och borde avlägsna dig. Inte konstigt att signalerna blinkar så mycket som de gör, så skadliga miljöer som vi befinner oss i.
Att på riktigt kontemplera över vilket sorts arbete som skulle passa en är nog en väldigt värd investering. Menar inte med det att man borde försöka klura ut ens "livs-karriär", utan mer i stil med: Att Bert gör lite djupdykning i sig själv, inser att han blir väldigt spänd, nervös och utmattad av att träffa mycket nya människor, så han slutar jobba i kassan på posten för att istället sortera breven därbak, vilket är perfekt för då kan han undertiden lyssna på blabla som han så gärna osv. osv..

Att dra till nåt asiatiskt tempel, lära sig att leva bättre, hamna mer i balans åså är ju annars en förhoppningsfull väg att romantisera

Men tids nog så kommer nog mänskligheten oundvikligen utvecklas förbi ångest, stress, oro, irritation och allt det andra, fast vi har miljarder och åter miljarder känslo-tumults-episoder att erfara tills dess. Personligen så tror jag dock utvecklingen kommer att gå förvånadsvärt snabbt

Hej!

Men det är den här eviga väntan och veta att när jag kommer hem igen så måste jag anpassa mig in i ledet igen och börja jobba och leva den här jävla tråkiga livsstilen..

Måste finnas mer än jag som känner såhär! Hur gör ni?