Varför anstränger ni er, när allt ändå är meningslöst?

Om vi föreställer oss att järnkloten varar i en nära på evig tidsrymd, i alla fall relativt till vår tidsuppfattning, vad med deras oändliga existens gör dem meningsfulla?

Men om 100 år finns det ju ingen som har upplevt det du har upplevt, dvs ingen har upplevt dina upplevelser, hur kan dom då ha mening?

Jag försöker bevisa att det är lika sanslöst att leva sitt liv, för att livet skulle ha någon slags självändamål, som att leva för någon slags gud, som man ska förenas med efter livet.

Tack för att du ger mig rätt.

För vem och hur länge?
Hur mycket är det värt när ingen finns, som har upplevt det?
Kan någon som inte finns, verkligen sägas ha upplevt något, objektivt sett?

Det kan finnas massa saker som vi aldrig upplever, men som ändå har en mening. Till exempel kände vi inte till radiovågor för några hundra år sedan, men idag vet vi att de har en betydelse.

Det du nu tog som exempel och många andras olika exempel i denna tråd är fullt vettiga argument som varje normalt begåvad vuxen människa redan kan tänka ut själv.

För mig är lyckan allt i livet, det är den jag lever för. I det långa loppet får jag många härliga och fina minnen att blicka tillbaka på och dessutom tänker jag att jag alltid har en framtid som jag kan fylla med massor av lycka. När jag är död kommer jag såklart inte minnas känslan av lycka eftersom mitt medvetande kommer försvinna, men när jag ligger på min dödsbädd och precis är på väg att kola av vill jag hellre se tillbaka på ett liv med massor av lyckliga minnen än massor av elände. Om 100 miljoner år lever jag troligtvis inte och har därför inget behov av att veta hur mycket de är värda då, men det gör mig inget eftersom jag lever här och nu.

Du kan använda samma argument för att komma fram till en slutsats om att allting är meningsfullt. Värderingar har ingen rationell struktur och kan följa vilka mallar och modeller som helst, hur ologiska de än må vara.

Känner du avsky och meningslöshet inför livet, universum och alla möjliga och omöjliga metafysiska världar är det precis lika meningslöst - och meningsfullt - som att finna mening i allt detta. Vill du grunda din tillvaro på objektivitet föreslår jag att du helt lämnar frågor som berör värderingar. Då blir meningsfullhet och meningslöshet totalt ointressant. Det som är, det är, helt enkelt.

Nu låter du som en påtänd hippie.

Nej, det finns ingen som tänker som jag, för då skulle dom begå självmord.

Då blir automatiskt syftet med deras placering att dom skulle vara i sina banor för evigt, det är den automatiska och slumpmässiga meningen, objektivt.

Har faktiskt samma syn på livet som många hippies, lyckan är källan till ett bra liv. Det är upp till var och en hur man uppnår denna lycka, för mig är det meditation, att uppleva naturen och att skratta och vara glad med vänner och familj. Livet löser sig, allt behöver inte vara så seriöst hela tiden. Slappna av och ta varje dag som den kommer.

Vad är det som du tänker som skulle gör ditt liv meningsfullt, eller kommer kommer du inte skriva det för vi kommer begå självmord då?

Jag är inte påläst om himlakroppar och deras rörelser, men att de förblir i sina banor är, såsom jag förstår det, på grund av gravitationen från något annat (och ev. större?) objekt. Rätta mig gärna.

Ditt ordval ("syfte") ger mig anledning att fråga, bara för förtydligandets skull: är det en extern part som givit järnkloten "syfte"? Vem? Och varför ska man tolka deras bana/placering/varaktighet som ett existentiellt syfte framför naturlagarna i spel rent generellt?

Härligt men det är meningslöst, du kommer inte att finnas i framtiden.

Du skulle begå självmord om du vaknade ur dina vanföreställningar om att ditt liv har någon mening.
Själv kommer jag att spendera evigheten i paradiset.

Jag trodde att vi redan hade rett ut att en evighet i paradiset är lika meningslös som en ändlig tillvaro här på jorden. Det är ett högst subjektivt påstående att yrka på att meningsfullhet uppstår när någonting aldrig upphör att existera.