Varför anstränger ni er, när allt ändå är meningslöst?

Det förklarade jag redan med kakan som hade en mening fast den inte varade för evigt.

Ja, de kan till exempel vara en form av underhållning. Vissa forskare säger också att meningen med drömmar är att defragmentera data.

Allt som inte är varaktigt är meningslöst, möjligtvis finns det ett antal järnklot i slutet på universums tid, som kommer att vara i något som är väldigt nära en evighet och kan sägas ha någon slags odefinierbar mening men allt annat är meningslöst

Men vilken jäkla skitsvammeltråd du skapat, du kräver bevis för att något ska ha betydelse när du mycket väl vet att det inte heller går att bevisa att något inte skulle ha någon betydelse. Bevisbördan är lika mycket din. Du är en tråkig loser som är så jäkla trist att det blir humor av dig.

Lycka och olycka innebär väl i sig själv mening?

Men om 100 år finns det ju ingen som har upplevt det du har upplevt, dvs ingen har upplevt dina upplevelser, hur kan dom då ha mening?
Vems mening och var?

Det kan finnas massa saker som vi aldrig upplever, men som ändå har en mening. Till exempel kände vi inte till radiovågor för några hundra år sedan, men idag vet vi att de har en betydelse.

Jag försöker bevisa att det är lika sanslöst att leva sitt liv, för att livet skulle ha någon slags självändamål, som att leva för någon slags gud, som man ska förenas med efter livet.

Tack för att du ger mig rätt.

Om vi föreställer oss att järnkloten varar i en nära på evig tidsrymd, i alla fall relativt till vår tidsuppfattning, vad med deras oändliga existens gör dem meningsfulla?

För vem och hur länge?
Hur mycket är det värt när ingen finns, som har upplevt det?
Kan någon som inte finns, verkligen sägas ha upplevt något, objektivt sett?

Det du nu tog som exempel och många andras olika exempel i denna tråd är fullt vettiga argument som varje normalt begåvad vuxen människa redan kan tänka ut själv. TS är antingen ett troll eller under snittet rent begåvningsmässigt.

För mig är lyckan allt i livet, det är den jag lever för. I det långa loppet får jag många härliga och fina minnen att blicka tillbaka på och dessutom tänker jag att jag alltid har en framtid som jag kan fylla med massor av lycka. När jag är död kommer jag såklart inte minnas känslan av lycka eftersom mitt medvetande kommer försvinna, men när jag ligger på min dödsbädd och precis är på väg att kola av vill jag hellre se tillbaka på ett liv med massor av lyckliga minnen än massor av elände. Om 100 miljoner år lever jag troligtvis inte och har därför inget behov av att veta hur mycket de är värda då, men det gör mig inget eftersom jag lever här och nu.

Du kan använda samma argument för att komma fram till en slutsats om att allting är meningsfullt. Värderingar har ingen rationell struktur och kan följa vilka mallar och modeller som helst, hur ologiska de än må vara.

Känner du avsky och meningslöshet inför livet, universum och alla möjliga och omöjliga metafysiska världar är det precis lika meningslöst - och meningsfullt - som att finna mening i allt detta. Vill du grunda din tillvaro på objektivitet föreslår jag att du helt lämnar frågor som berör värderingar. Då blir meningsfullhet och meningslöshet totalt ointressant. Det som är, det är, helt enkelt.