Pappa är alkoholist och har fått återfall, och tydligen är det mitt fel.

Problemet är ju inte alkoholen. Det handlar helt enkelt om att han inte har vuxit upp än. Han vägrar helt enkelt att ta ansvar för sitt liv. Alla har vi problem på olika sätt, men man måste till slut se saker för vad dom egentligen är. När man väl gjort det, handlar livet mest om huruvida man vill vara en bra eller dålig människa.

Ingen är perfekt, verkligen inte jag, men det värsta jag vet är vuxna bebisar. Tala om för honom att han är en jävla kärring, för närmare sanningen än så kan du omöjligt komma.

Att din far ger dig sånna här känslor och att det skulle vara ditt fel?

Du verkar som en underbar omtänksam människa å ska va glad du är som du är med tanke på vilken skit till farsa du haft, läste 5-10 rader å blodet började redan koka. Hade jag träffat dig å dina farsa idag hade jag slagit ner din pappa på plats o spottat på honom å bett honom lämna dig ifred.

Ta hand om dig, livet blir bättre. Familj kan man hitta utanför familjen.

Du har redan fått några bra svar, men ska försöka att ge min syn på det.
Och jag kommer att rekommendera AA, dvs 12 stegs möten då JAG tycker att det är en bra lösning.

1) Hur ska man vara när man försöker stötta någon med alkoholmissbruk?


Man ska inte stötta folk med alkoholmissbruk, framförallt inte sina föräldrar - det är bättre att han får klara sig själv, och att du går vidare i ditt liv. Du måste ta ansvar för dig själv, och ditt mående.

2) Har jag gjort allt fel hittills för att försöka få honom nykter?


Det är svårt, för att inte säga omöjligt att "få" någon nykter - personen måste vilja bli nykter.

3) Är det mitt fel att han började supa igen, då han tydligen börjar dricka för minsta lilla? Det kommer inte från honom, utan det är andra som påstår det.


Absolut inte!

4) Om jag verkligen inte orkar med honom mer, hans ständiga drickande och återfall, vad tusan gör jag då? För jag vill att han ska vara nykter.


Säg till honom att han måste ta kontakt med beroendemottagningen, att gå på AA möten, att han måste ta tag i det SJÄLV - för du är inte ansvarig för hans beteende.

5) Om det nu är mitt fel att han börjar dricka för att jag säger saker som sårar och blir arg och frustrerad emellanåt när han ljuger, manipulerar eller gör något annat som jag inte tycker om (ni kanske vet hur missbrukare är?), vad ska man göra istället?


Om man har en beroendepersonlighet så ljuger man nästan automatiskt som någon form av flyktbeteende. Han manipulerar dig för att du ska må dåligt, för att du ska hjälpa honom att hålla på.
Du har all rätt att sätta gränser i ditt liv.

6) Jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga nu. Har redan försökt med vård och behandling i olika former, och försökt finans där när han har behövt prata. Idag har pappa hjärtproblem, och kan inte ta antabus på grund av det. Samtidigt har han tidigare kunnat dricka, trots antabus. Har även fått det bekräftat att en liten minoritet kan dricka trots att de har antabus i kroppen. Så när jag har tid och energi, vad kan jag göra för att få pappa nykter?

Jag skulle säga att AA är det bästa alternativet.

Och jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med Al-Anon (som är AA´s anhöriggrupp)
Dom har en enorm erfarenhet av alkoholism i nära relationer.

Jag är själv nykter alkoholist och kan först och främst berätta att det alldeles på riktigt inte spelade nån roll vad folk runt mig gjorde - ville jag dricka så drack jag. Hans drickande är enbart hans "fel". Alkoholism är en sjukdom, ett substansberoende. Din pappa är sjuk.

Jag svarar nu på dina frågor utifrån hur jag, som nykter alkoholist, tycker det är mest konstruktivt att agera:

1) Hur ska man vara när man försöker stötta någon med alkoholmissbruk?

Älskande, förstående men du ska ha noll tolerans för att ta ansvar för hans drickande eller det hans drickande orsakar som konsekvenser. Hjälp absolut inte till att reda ut problemen han får när han dricker.

2) Har jag gjort allt fel hittills för att försöka få honom nykter?

Nej. Din pappas drickande har inget med dig att göra alls. Han kan ibland använda ditt agerande (eller annat) som ursäkt för att dricka. Men alkoholister gör just det - letar ursäkter att skylla drickandet på. En glad nyhet, en sorglig nyhet, något som måste firas, ett dödsfall, ett förlorat jobb... vad som helst är en bra ursäkt att dricka för oss alkisar. Det är ett beroende - en sjukdom. Alkoholen har kidnappat hjärnan på riktigt.

3) Är det mitt fel att han började supa igen, då han tydligen börjar dricka för minsta lilla? Det kommer inte från honom, utan det är andra som påstår det.

Nej, det är inte ditt fel. Jag skyllde också på allt och alla och använde allt som gick mig emot som ursäkt för att supa mer.

4) Om jag verkligen inte orkar med honom mer, hans ständiga drickande och återfall, vad tusan gör jag då? För jag vill att han ska vara nykter.

Det låter som en klysha, men det enda som fick mig nykter var AA-möten. Kolla upp om det finns sådana i din stad. Efter tre möten slutade jag dricka och begäret att dricka försvann. Det är lite oförklarligt hur det funkar, men alkoholister förstår varandra och AA funkade för mig direkt. Jag hade supit i 8 år och kunde plötsligt sluta. Gör det odramatiskt. Bara ta med honom på ett AA möte. Sitt och lyssna. Han behöver inte säga något. För mig var det otroligt när jag plötsligt befann mig i ett rum fullt med andra som hade precis samma problem. Det gav mig styrkan att sluta dricka. Googla på AA och kolla vilka möten som finns nära dig.

När du säger till honom att du vill att ni går till ett möta, anklaga honom inte och var inte dramatisk, bara säg typ: "Pappa, jag tänkte ta med dig på ett AA möte. Tror du vi skulle kunna gå och kolla hur det funkar? Jag hänger med så kollar vi hur det är. Du behöver inte säga något, vi bara lyssnar."

5) Om det nu är mitt fel att han börjar dricka för att jag säger saker som sårar och blir arg och frustrerad emellanåt när han ljuger, manipulerar eller gör något annat som jag inte tycker om (ni kanske vet hur missbrukare är?), vad ska man göra istället?

Det går inte att "göra" något speciellt för att din pappa ska sluta dricka. Han är sjuk, han har ett beroende, han behöver ett vårdprogram - som AA.

6) Jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga nu. Har redan försökt med vård och behandling i olika former, och försökt finans där när han har behövt prata. Idag har pappa hjärtproblem, och kan inte ta antabus på grund av det. Samtidigt har han tidigare kunnat dricka, trots antabus. Har även fått det bekräftat att en liten minoritet kan dricka trots att de har antabus i kroppen. Så när jag har tid och energi, vad kan jag göra för att få pappa nykter?

Ta med honom till ett AA möte. Det funkar. Jag lovar.

Vilka är de andra som skyller på dig?

Nej min vän!
Ingenting är ditt fel.
En alkis som din far är manipulerar, bedrar, ljuger o hugger sin bäste vän i ryggen.
Han är svårt sjuk o skyller allt på andra.
Inget är hans eget fel.
Han letar endast anledningar att få dricka igen.

Idioter som kommer hit och påstår att det är barnens fel om föräldrarna dricker för mycket får gärna motivera varför. Jag har redan dåligt samvete och skuldkänslor över pappas drickande, så ni behöver inte göra det värre genom att komma med grundlösa påståenden.

Många andra har dock kommit med bra förslag och tips. Problemet är att det inte är så lätt för mig att fokusera på mig själv och mitt eget mående. Jag vet att jag kommer må dåligt så länge pappa har ett alkoholmissbruk. Oavsett om jag har kontakt med honom eller inte. Säger jag dessutom upp kontakten så kommer jag garanterat få familjen/släkten på mig som kommer anse att jag är kallhjärtad och hård.

Tro mig. Mina farföräldrar sade till och med upp kontakten och under flera år hade vi ingen kontakt alls. Om jag sprang på dem på stan till exempelvis, så låtsades de som om de inte känner mig alls. De kunde inte ens hälsa. Träffade dem i alla fall nyligen, och farfar drog upp det där med antabus (igen! Han har en naiv tro på antabus och tror att det löser alla problem). Slutade med ett rejält bråk då jag inte höll med dem, så de har återigen sagt upp kontakten. Så att säga upp kontakten eller inte göra som andra vill när det gäller behandling, så kommer det leda till konflikter. Min familj resonerar ungefär likadant, och vi har redan en ansträngd relation. Delvis på grund av pappa. Så säger jag upp kontakten med honom så säger jag upp kontakten med andra i samma veva. Dessutom kommer jag alltid behöva oroa mig för honom, och aldrig riktigt veta hur han har det eller veta om han återigen är farligt nära alkoholförgiftning. För han klarar inte av att dricka små mängder, han måste dricka stora mängder för att ens bli full och kommer lätt upp i en hög promillehalt.

Så jag antar att han ska behöva vara nykter ett längre tag, och återfallsrisken ska vara låg, innan jag kan släppa taget och må bra. Lär väl aldrig hända, antar jag. Men folk påstår att missbrukare behöver hjälp av sina anhöriga för att kunna bli kvitt sina problem, så det är väl därför som jag har kämpat så länge och försöka hjälpa pappa även om han inte vill ha hjälp. För han kommer bara isolera sig i huset (han bor själv i huset sedan mina föräldrar skildes), om ingen orkar finnas där för honom, och isolering och ensamhet lär knappast hjälpa honom att bli nykter.


Familjen och släkten framförallt. Det var min farfar som på något vis fick tag på antabustabletterna för länge sedan, och bad mig se till att pappa tog dem. Då var jag 13 år. Eftersom jag bodde med pappa (eller ja, båda föräldrarna) då, så var det lättast att be mig se till att han verkligen tog tabletterna. Speciellt då min pappa undvek sin egen far (min farfar). Jag vet att farfar var på mig för ett tag sedan angående antabustabletterna och visade till och med upp en burk med det. Fast jag förstår fortfarande inte varför, då pappa inte får äta antabus pga hjärtproblem. Men det har varit han som varit mest arg och besviken över att pappa inte tog antabus.

Sedan är det mina syskon och min mamma som tycker att jag ska sluta bråka med min pappa. När jag träffar honom så har jag aldrig avsikten att bli arg eller börja bråka. Oftast går det bra ändå. Men det förekommer att jag blir arg när han ljuger för mig, att han vill utnyttja mig under en hel helg genom att jag ska passa hans hund så att han kan supa eller göra vad han vill (och aldrig att jag passar hunden om pappa har en dålig ursäkt). Eller om jag anser att han behandlar mig illa på annat sätt. Då kan jag bli arg och frustrerad, och beroende på hur han reagerar då så kan det leda till bråk. Speciellt då han har en förmåga att aldrig lyssna på vad jag säger. I första hand är det mina syskon som anser att det är mitt fel om pappa väljer att supa i det läget, för han är inte stabil nog att hantera om man blir arg och säger saker som kan såra honom.

Självklart är det inte ditt fel. Har personligen ingen erfarenhet av liknande situationer, men tycker du har agerat exemplariskt. Nä, ställ ultimatum och ta avstånd från honom tills dess att han tar sig i kragen och nyktrar till.

Vad är det för idioter som skyller på dig?

Du borde ta kontakt med en anhöriggrupp eller någon drogterapeut med inriktning på anhörighjälp. Låter som resten av familjen är medberoende.
Lycka till.

TS, säger inte att det är ditt fel, men upplever som du gnäller och är arg på honom.
Mitt råd är väl att acceptera honom för den han är och undvika honom när han är full.

Tror inte tjat och kritik hjälper, det är först när han inser att han vill sluta han kommer söka hjälp och göra det. Att bli utskälld för han är full och pinsam gör ju att han vill gräva ner sig mer i sitt beroende.

1. Tycka om personen, men inte acceptera beteendet. Inte stötta honom i något avseende när han kommer med förklaringar. Anklaga honom inte men var iskall när han försöker få godkännande av dig
- Jag har bara köpt lite bira idag till fotbollen!
- Varför talar du om det för mig?
- ja bara så att du fattar varför
- Det har jag förstått länge etc
Inte hjälpa honom på något sätt utan låta honom ta eget ansvar. Ramlar han ut från fönstret skall du naturligtvis ringa ambulansen
2. Ja det vore ju skönt för honom i alla fall om det vore så. Nä det är okunniga personer som säger så.
3. Flytta hemifrån
4. Det ÄR inte ditt fel. Han kanske kan säga
- Jag trodde att jag hade problem med alkoholen, sen kom jag på att jag inte hade det. Problemet var mitt barn. Nä problemet rä inte alkoholen problemet heter pappa