Pappa är alkoholist och har fått återfall, och tydligen är det mitt fel.

Min pappa är alkoholist, och har varit det väldigt länge. Mer än 15 år faktiskt. Han har haft sina nyktra stunder, men de har sällan varat längre än några månader innan han har fått återfall igen.

Jag har känt att jag har gjort allt för att han ska bli nykter. I skolan försökte jag till exempel få bra betyg i allt (och lyckades rätt bra). Men det hjälpte inte, för han blev inte ens glad över mina betyg. Än mindre lyckades det få honom nykter (jag var ung, dum och naiv). Jag var länge som en tyst mus som tassade omkring på tå, allt för att slippa störa honom och orsaka ett raseriutbrott. Till slut var jag helt förändrad som en mus, och några vänner hade jag inte. Ville han vara i fred och supa, så lät jag honom göra det. Jag ställde aldrig några krav på honom.

När jag var tretton år så fick jag ansvaret att se till att han tog sina antabustabletter. Senare slutade det med att jag blev hans personliga psykolog. Han gick till mig för att tycka synd om sig själv. Han påstod att han ville ha hjälp men att han inte fick den hjälpen han behövde. Jag frågade vad han behövde för hjälp, men det kunde han inte svara på. Men jag ordnade allt från riktiga psykologer (men han ljög tydligen hejvilt för dem), behandlingshem (han söp så fort som han kom ut därifrån), till familjeterapi och att följa med honom till akutpsyk när det var som värst. Köpte han alkohol så kunde jag hälla ut den. Samt en hel del annat. Vad jag än gjorde så fick jag bara höra att han aldrig fick den hjälpen han behövde, men han kunde aldrig säga vad han behövde ha för hjälp för att han skulle kunna bli nykter.

Jag har länge känt att det har varit mitt fel att han är alkoholist. Att en vuxen person gav mig ansvaret som 13-åring att se till att min pappa tar antabus och håller sig nykter, det har påverkat mig en hel del. Sedan dess har jag känt att det är mitt ansvar och min skyldighet att se till att han är nykter. Men jag har misslyckats, och gjort andra besvikna och arga.

Det senaste året eller så, så har saker och ting förändrats. Jag har fått nog, men håller ändå kontakten med pappa. Problemet är väl att vi ständigt bråkar. Han lyckades till slut hålla sig nykter ett halvår, men har nu börjat dricka igen. Folk skyller det på mig, att jag säger saker som sårar och blir förbannad på honom. Att han dricker på grund av allt och alla, och han att börjar dricka för minsta lilla sak. De påstår att jag ska hålla allt inombords eller ta ut ilskan på någon annan. Lättare sagt än gjort. Men det får mig att känna mig så skyldig till hans missbruk, som om det återigen är mitt fel och att jag borde förändra mig själv.

Har ändå lite frågor:

1) Hur ska man vara när man försöker stötta någon med alkoholmissbruk?
2) Har jag gjort allt fel hittills för att försöka få honom nykter?
3) Är det mitt fel att han började supa igen, då han tydligen börjar dricka för minsta lilla? Det kommer inte från honom, utan det är andra som påstår det.
4) Om jag verkligen inte orkar med honom mer, hans ständiga drickande och återfall, vad tusan gör jag då? För jag vill att han ska vara nykter.
5) Om det nu är mitt fel att han börjar dricka för att jag säger saker som sårar och blir arg och frustrerad emellanåt när han ljuger, manipulerar eller gör något annat som jag inte tycker om (ni kanske vet hur missbrukare är?), vad ska man göra istället?
6) Jag har ingen aning om hur jag ska gå tillväga nu. Har redan försökt med vård och behandling i olika former, och försökt finans där när han har behövt prata. Idag har pappa hjärtproblem, och kan inte ta antabus på grund av det. Samtidigt har han tidigare kunnat dricka, trots antabus. Har även fått det bekräftat att en liten minoritet kan dricka trots att de har antabus i kroppen. Så när jag har tid och energi, vad kan jag göra för att få pappa nykter?

Att han dricker är hans beslut & ansvar. Ingen annans.

Självklart är det inte ditt fel!

Du måste ta avstånd från honom helt och hållet. Du ska leva ditt eget liv nu och strunta i honom.

Kolla på nätet om det finns någon stödgrupp för anhöriga till missbrukare i din närhet.

AA kan säkert hjälpa dej att komma i kontakt med någon sådan grupp, de kanske tom har egna sådana?

Han vill inte sluta, det finns inget du eller n¨ån annan kan göra sålänge han inte verkligen vill sluta.

Har du bundit fast honom och tvingat i honom spriten? Om inte så är det inte ditt fel att han dricker den.

Nästa gång nån påstår att det är ditt fel, fråga dom vad dom har gjort för att försäka hjälpa.

Precis, han får dricka precis hur mycket han vill, han är vuxen =) men undra hur hans lever mår

Han är antagligen så vek så hsn kan inte erkänna att det är hans eget beslut att dricka så han skyller på dig.

Vet inte om du är ett troll eller på riktigt men anser det här med alkoholism är skenheligt. Bittra förnekande människor är dessutom sämsta sorten. Du säger han har varit nykter i ett halvår. Jag har fan inte varit nykter i två veckor sedan jag fyllde 18 och tycker mig ha ett ganska normalt liv liksom alla jag känner. Klart han blir ledsen och du är sur på honom men har han varit nykter ett halvår beror det nog på något annat än begär för alkohol. Jag tycker han ska prova något mot depressioner istället.

man får inte återfall, man tar återfall, det är hans viljan att dricka.
Vill han inte ta antabus kan han ta naltrexon vilket minskar merbegäret när man väl börjat dricka

Är inget troll alls.

Det är egentligen inte han som blir sur och ledsen på mig, utan andra som blir arga för att han inte kunde hålla sig nykter längre utan har fått återfall igen. Det är ju de som skyller återfallet på mig, att jag jämt bråkar med honom och blir arg och säger saker som tydligen sårar honom (de tror att jag sårar honom i alla fall, han har inte sagt något om det). De säger att jag förvärrar allt, så att han måste dricka för att lugna ner sig och slippa sina problem.

När han gnäller så beror det mest på att det är synd om honom och att han inte får den hjälpen han behöver för att hålla sig nykter, inte att det är mitt fel att han dricker. Han har dock sagt att det där halvåret har varit väldigt tufft för honom och han känner ett ständigt sug efter alkohol, men att han har försökt hålla sig nykter. Så varför tror du att han är deprimerad och egentligen behöver medicin mot det?

Det handlar inte om att han inte vill, han har hjärtproblem så läkare vill inte skriva ut antabus åt honom. Det finns risker med antabus om man har allvarliga hjärtproblem. Ska kolla upp naltrexon i alla fall.

TS är inget troll, det kan jag säga till 99,9999999999999999999%

Alkoholen är den som gör en person att "tycka sig själv om" . Om du börjar tycka synd om honom tänker han "du ska inte tycka synd om mig, det är jag som ska tycka synd om mig" Ett ganska sjukt tänkande men det är så en alkoholist tänker.

Det du ska göra (låter hårt) att när han nästa gång kramar porslinet och bölar, hostar och gör massa ljud ifrån sig att bara skita i det. Låta honom liggar där och spy och sedan skaka av abstinens...
När han märker inte folk "tycker synd om honom" kommer han sluta sitta och grina. Kommer det ingen respons så slutar han med det där fylletramset.

Bor du hemma fortfarande med din far ? Då kan det vara jobbigt faktiskt , jag kan förstå att detta är inte kul alls , men det är inte ditt fel alls att han super dagarna långa , oftast så tar barnen på sig skulden , men känn inte så , låt han supa bara och försök att stå ut , Lycka Till !