Nu får ni tänka lite poetiskt och svävande och inte så jävla logiskt. Utan ta in det ni läser.
Tänk om allt som ni ser, gör och känner bara är "luft". Allt som händer är ingenting, det är ditt undermedvetna som skapar den världen som DU lever i. Fast NI finns inte det är bara JAG som finns. Ni är tankar i mitt undermedvetna, det ni säger och gör är tankar i mitt undermedvetna.
Alltså har det jag gör ingen som helst betydelse. Eftersom det är mig själv jag möter. Fast jag finns inte heller jag är bara luft jag med.
Alla lever i en fasad. Där verkligheten är den ni lever i. I denna verklighet är det de "galna" som lever. Det är dom som ser den verkliga världen, det är dom som ser genom fasaden. Det är därför vi uppfattar dom som galna.
"Är jag galen", "är jag normal", "är det såhär för alla"
Desto djupare du går i dessa tankar, desto värre och sjukare blir världen, egentligen existerar den inte överhuvudtaget. Utan den finns bara i ditt huvud och du vet inte vad som är vad, i början tror du att alla har det likadant, ju mer du gräver, ju djupare går du in i dig själv och tror mer och mer på att allt bara är en illusion inne i ditt huvud, att ingenting annan existerar, inte ens du, det bara finns samtidigt som det inte finns, du känner saker, men fattar inte varför, vill vara kvar samtidigt som du vill få det att sluta, du vet inte om du vill dö eller leva. Det går inte att hantera, allt blir bara helt sjukt och ju mer du tänker, ju fler frågor får du. ”Du” besvarar dina egna frågor, får svar, men det leder bara till ännu fler frågor. Du finns helt enkelt inte. Du vet inte vad som är vad, ingenting finns.
Lite av det jag skrev ovan är förklarat av en annan som uppenbarligen haft exakt samma upplevelse, illusion eller vad det nu är som jag. Eller är det det där som är det verkliga livet? Och det som vi har som vårt ”liv” och det vi lever normalt. Gå till jobbet, skolan, allt annat. Är det grejor som vi gör bara för att slippa detta? För att detta är bortom vårat förstånd? För att vi inte kan förstå detta? Och därför automatiskt flyr och gör annat utan att vi vet om det, och att det är därför vi inte heller fattar hur allt skapades? För att det egentligen inte finns någonting alls? Utan allt är en illusion, precis allt, finns ingenting, ingen värld, inget liv, inget allt, utan det som är förklarat där uppe är det verkliga livet, som är skrämmande? Som kanske kan förklara varför vissa människor är galna, gör helt sjuka saker i vår ”normala värld”? Där vi försöker styra allt av en högre makt, men egentligen är det såhär livet ser ut. Det gäller bara att inse det. Och ju mer man inser det, ju mer faller man in i det, och ju häftigare blir världen, men samtidigt blir det ännu mer skrämmande. För man förstår ingenting, men detta gör att våra sinnen kan njuta till fullo, om vi bara tillåter de.
För när jag var inne i detta tillstånd så var det världens rus, hjärtat slog i 360 hela tiden, var helt till mig, helt uppslukad av detta, ville bara ha mer och mer, kände sånt begär av allt, samtidigt som jag bara ville försvinna och få det att sluta?
Är detta en rimlig förklaring till livet? Eller vad är egentligen detta? Det är i alla fall en verklig historia jag upplevt.
Är det någon mer här som haft en sådan här upplevelse eller känner såhär just nu? Är detta normalt? Är detta livet? Eller är det en illusion eller psykos?
Någon som har något svar eller några tankar kring detta?
Tänk om allt som ni ser, gör och känner bara är "luft". Allt som händer är ingenting, det är ditt undermedvetna som skapar den världen som DU lever i. Fast NI finns inte det är bara JAG som finns. Ni är tankar i mitt undermedvetna, det ni säger och gör är tankar i mitt undermedvetna.
Alltså har det jag gör ingen som helst betydelse. Eftersom det är mig själv jag möter. Fast jag finns inte heller jag är bara luft jag med.
Alla lever i en fasad. Där verkligheten är den ni lever i. I denna verklighet är det de "galna" som lever. Det är dom som ser den verkliga världen, det är dom som ser genom fasaden. Det är därför vi uppfattar dom som galna.
"Är jag galen", "är jag normal", "är det såhär för alla"
Desto djupare du går i dessa tankar, desto värre och sjukare blir världen, egentligen existerar den inte överhuvudtaget. Utan den finns bara i ditt huvud och du vet inte vad som är vad, i början tror du att alla har det likadant, ju mer du gräver, ju djupare går du in i dig själv och tror mer och mer på att allt bara är en illusion inne i ditt huvud, att ingenting annan existerar, inte ens du, det bara finns samtidigt som det inte finns, du känner saker, men fattar inte varför, vill vara kvar samtidigt som du vill få det att sluta, du vet inte om du vill dö eller leva. Det går inte att hantera, allt blir bara helt sjukt och ju mer du tänker, ju fler frågor får du. ”Du” besvarar dina egna frågor, får svar, men det leder bara till ännu fler frågor. Du finns helt enkelt inte. Du vet inte vad som är vad, ingenting finns.
Lite av det jag skrev ovan är förklarat av en annan som uppenbarligen haft exakt samma upplevelse, illusion eller vad det nu är som jag. Eller är det det där som är det verkliga livet? Och det som vi har som vårt ”liv” och det vi lever normalt. Gå till jobbet, skolan, allt annat. Är det grejor som vi gör bara för att slippa detta? För att detta är bortom vårat förstånd? För att vi inte kan förstå detta? Och därför automatiskt flyr och gör annat utan att vi vet om det, och att det är därför vi inte heller fattar hur allt skapades? För att det egentligen inte finns någonting alls? Utan allt är en illusion, precis allt, finns ingenting, ingen värld, inget liv, inget allt, utan det som är förklarat där uppe är det verkliga livet, som är skrämmande? Som kanske kan förklara varför vissa människor är galna, gör helt sjuka saker i vår ”normala värld”? Där vi försöker styra allt av en högre makt, men egentligen är det såhär livet ser ut. Det gäller bara att inse det. Och ju mer man inser det, ju mer faller man in i det, och ju häftigare blir världen, men samtidigt blir det ännu mer skrämmande. För man förstår ingenting, men detta gör att våra sinnen kan njuta till fullo, om vi bara tillåter de.
För när jag var inne i detta tillstånd så var det världens rus, hjärtat slog i 360 hela tiden, var helt till mig, helt uppslukad av detta, ville bara ha mer och mer, kände sånt begär av allt, samtidigt som jag bara ville försvinna och få det att sluta?
Är detta en rimlig förklaring till livet? Eller vad är egentligen detta? Det är i alla fall en verklig historia jag upplevt.
Är det någon mer här som haft en sådan här upplevelse eller känner såhär just nu? Är detta normalt? Är detta livet? Eller är det en illusion eller psykos?
Någon som har något svar eller några tankar kring detta?
Ät en rejäl frukost och gör något vettigt!
