Livet eller illusion?

Sägs i Hinduismen, Kabalah... att vi är själar som råkat fastna i en multidimensionell "grej".
Vissa kallar det superdator.
Man vet ännu inte om vi har fri vilja då valet ibland kan registreras före vi blir medvetna.
Att valet bestäms från "datorn". Speciellt om de kommer ur rädsla.
Men vi kan ta oss ur och uppleva Nirvana.

Ja precis. Så mitt rus som jag försöker förklara är starkt och så? Grejen är att ju mer jag gick in/går in i tankarna, ju "overkligare" och "verkligare" blir "världen" på samma gång? Och desto " skönare" och "behagligare" blir den också på samma gång som den blir "obehaglig" och jag inte vet vad jag ska ta vägen? Eller göra och blir bara mer och mer borta ju mer jag tänker...

Har dock aldrig haft sådana här tankar, känslor och så som barn, de kanske funnits där eftersom det är "så det är", men att "mitt" tankesätt eller tankar och så, gjort allt för att förhindra det och att det är därför jag alltid har haft svårt att känna känslor, empati, förstå folk och så? Och känna saker? Och därför liksom haft svårt med kärlek, sex och sådant, för jag inte tillåtit mig att gå in i mig själv, försvunnit bort och bara "varit"? Och bara tänkt och tänkt och så.. Utan jag har blockerat mig själv i mig själv så att säga?

Låter detta troligt?

Ja, din andra teori är också intressant och också troligt. Det jag minns att jag kände under denna tid det var som starkast vilket var relativit nyligen, var att jag hela tiden hade en tanke om att allt bara var ett test, att jag var skapad som ett test (?) Att allt mer eller mindre förutbestämt? Sedan innan, och sedan att jag bara hade val att göra och att exakt ALLT handlade bara om vilka val och vägar jag gjorde, samtidigt som allt var på låtsas. Lite som att vara i en stor stor stor enorm oändlig labyrint som du INTE kan komma ut ur, det finns alltid nya vägar att gå och att "livet ser ut så"... EN STOR LABYRINT helt enkelt och det finns flera vägval.. och att någon typ övervakar vart du går och vad du gör? Förstår du? De har satt mig där.. och jag springer runt och gör det jag gör.. Och alla andra med (?) om det nu finns några andra, om jag inte är helt ensam och allt annat bara är HOT mot mig eller vad man ska säga.. och det var det som skrämde mig, jag kunde inte lita på något, eller någon?! Så jag visste inte om jag ville leva eller dö. Jag kunde inte försvinna och jag kunde inte vara där på samma gång så mitt hjärta dunka som fan hela tiden.. Helt extremt.. och jag visste inte vart jag skulle ta vägen?!!

Är det någon som upplevt detta, eller har du gjort det? Är det ens normalt, eller är det såhär livet är egentligen?

Detta finner ju ytterst intressant. Eftersom du säger "speciellt om det kommer ur rädsla". För då är det ju på något sätt som jag skrev i mitt tidigare inlägg. Vi är något sorts "test", "De" utsätter oss för situationer där vi måste välja, likt en labyrint som jag skrev i föregående inlägg. Är vi då ett test, borde vi också då vara programmerade med allt vi erfar, och eftersom vi heller hela tiden bevisar att människan inte var först, utan att vi kom från apor och apor kom från... Så måste det ju betyda att allt bara är ett "test" och en "lek".. På något plan? Som hela tiden utvecklas i generationer till generationer. Vi blir smartare och mer medvetna och därigenom upplever att vi kommer framåt. Men egentligen finns det nog inget här, nu, då, utan allt sker samtidigt på något plan, allt står stilla typ? alltså detta med tid, finns egentligen inte.

För om man tänker på det. Tiden är något vi uppfann för att kunna mäta en upplevelse, hur länge den varade, med "fysiska" medel på något sätt, för att få det att leda till en känsla och "uppfattning", eller hur? Och det kan ju förklara varför "tiden går fortare ibland och Långsammare" ibland, eller hur? För egentligen existerar den inte.

Ett litet exempel på detta är väl om du är stressad, och uppe i varv och inte kan vara det vi kallar "här och nu", utan du bara stressar vidare hela tiden. Då kan "tiden" gå jättefort verkligen. Du kan sitta och gör saker som egentligen inte betyder något, t ex sitta vid datorn och spela som jag gör. Och då kan dagar, månader, år gå, utan att du uppfattar det så? Du ser det endast visuellt så att säga.. Inte på ett intellektuellt plan, inte på ett känslomässigt plan. För enda anledningen till VARFÖR du "VET" att det gått såhär lång "tid", är för att du har en klocka. Du kan se vilket datum det är, vilken tid det är, osv. Men du har ingen känsla för det, förutom just dessa "tecken", om du förstår min tankegång här? Du helt enkelt fastnar och allt som gör att du ändå tror dig se och veta vad tid är, är allt runt omkring dig. Tänk dig om du aldrig någonsin sett, du alltid varit blind, hur uppfattar du då tid? Då är allt som finns bara bilder inne i ditt huvud, eller hur? Och ingenting annat. Det är en känsla, för du kanske känner. Men du ser inget.

Du lever ju genom alla dina sinnen så att säga.. Men ja.. Nu blev detta väldigt djupt, men ju mer jag skriver och ju mer jag läser, desto djupare börjar jag tänka och ju mer kommer jag på, men desto mer frågor och sånt dyker upp?! Samtidigt som jag tro mig bli "klokare", så blir jag samtidigt bara mer förvirrad och "dummare" eftersom en fråga inte leder till ett svar, utan alltid till en ny fråga i dessa banor.. Vilket fortsätter i all oändlighet..

Är lite för slö i huvudet just nu för att orka utveckla det här men vad jag förstått går det i cykler. Du kan känna av dessa. Råkade göra det. Så tiden finns väl men den är kanske lite annorlunda än hur vi oftast uppfattar den.

Detta kanske kan ge svar.
Vi befinner oss nu i perioden Kali Yuga vad jag vet. Ytterligare 1-2 decennier eller hur det nu fungerar. Beror väl lite på. Inget kanske är helt förutbestämt. Korta cykler kan vi påverka med vilja men förmodligen inte riktigt stora.
http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_c...f_the_universe

Möjligt att detta är superdatorn. Vissa menar att den fått eget medvetande och lever på rädsla.
Tror David Icke skriver något om det också. I varje fall det där angående time loop = cykler.
http://www.psyche.com/psyche/cube/cube.html

Jag har varit ett med kärleken när tankarna plötsligt tystnar och du upplever en inre frid där du bara vet att allt är perfekt som det är, du är fullständigt omhändertagen och det finns inget att oroa sig för.
Du behöver inte tänka speciellt mycket bara vara medveten om vad som händer i dig. Det som också är fantastiskt är att ju mer du förstår dig själv ju mer förstår du alla andra. Du är en spegling av världen och tvärtom.

Tack! Det låter bra

Tror jag märkte av den där lådan. Thinking outside the box, säger man ju kanske av en anledning då.
Vissa rädslobaserade tankar återkom med jämna mellanrum. Var väl Ajna som var lite öppet. Man liksom såg tankarna om jag minns. Tror det är denna vi nu börjar ta oss ur.

Man tar sig ur "lådan" med meditation och Shakti.

Jo, precis. Detta är så sjukt intressant. Förut när jag varit helt omedvetande så att säga, avtrubbad, borta från verkligheten, hade jag en helt annan bild. Som nu börjar suddas ut mer och mer!! Och det blir bara helt jättehäftigt. Trodde allt detta bara var galenskap som folk kommit på, men väl här, inser man, att de kanske har rätt, och att det faktiskt betyder något och att det kanske är jag som varit galen som inte trott det och bara tänkt att vad fan sådär förstår väl folk att det inte kan vara, varför hävdar de det där för. Men samtidigt så kan det ju inte tas från tomma intet FRÅN BÖRJAN, om det nu finns en början så att säga. Och detta får det bara att vara ännu mer intressant och gör att jag bara vill forska vidare i detta och hur det ligger till och vad som är vad och det är väl det som skapar forskare, samt våran utveckling? Att folk har kommit till samma stadie, fast tidigare än mig, eller hur man nu vill se det? Och inser detta och börjar gräva och ställa massa frågor.

Frågorna kanske aldrig leder till det slutgiltiga svaret, det kan mer eller mindre aldrig leta till detta, förutom om allt detta får ett slut, först då vet vi. Till dess kan vi bara ställa frågor, som gör oss enligt vissa galna, andra klokare, andra mer medvetande, men hur som helst hör allt detta ihop och det är det som drar oss framåt i utvecklingen, vilja att vilja utforska och utvecklas, komma på nya saker hela tiden.

När jag väl sitter här och skriver detta, så känner jag att jag lite att det är dumt att kasta bort tiden på dåtid, om den nu hänt...På det vi redan har och uppfunnit och redan vet, och istället lägga all sin energi på att ställa frågor vidare och vidare och vidare, för att komma framåt och till slut ta sig ut ur den oändliga labyrinten, om det nu finns ett slut?

Det jag syftar på i praktiken, är att det egentligen är slöseri på något sätt att spendera sina dagar i att bara göra det alla andra gjort tidigare? För detta leder inte utvecklingen framåt, utan endast får den att stanna till i alla fall bromsas upp lite på vägen, istället för att gå så fort som möjligt mot framsteg..

Men frågan är ju om detta skulle hålla i längden? Om ingen gick till sina jobb, för att alla vill forska och ha det senare? Och inte hålla på med det vi redan uppfunnit.. Och det vi redan skapat, eller någon skapat.. På något sätt är det svårt att tro, för att någon måste ju se till så att allt fungerar, dessa "normala" människor, som bara gör som majoriteten, dessa som drar lasset, men inte utvecklat det.. Om ni förstår min poäng? Dessa människor blir ju egentligen en sorts slav för vår utveckling, eller hur?

Så varför nöja sig med att leva sitt liv som det är, istället för att alltid sträva efter det bättre? Det är ju så man kommer framåt? Men frågan är om man då har tid för att stanna upp, om man alltid strävar, när jag väl är här och strävar, så känner jag mig mer levande än jag någonsin gjort i hela "mitt liv"....

Detta får mig bara att bli irriterad och besviken på mig själv, hur jag under hela uppväxten aldrig tänkt i dessa banor, så jag förstod vikten av allting. Utan jag trodde att allt var bara som det var. Men egentligen finns det ju en framtid, och det är den vi tillsammans ska sträva efter och att den ska bli så bra som möjligt, men hur går detta ihop, om det finns fler än en, och alla vill olika? Det blir kaos, därför det är kaos i våran värld ju, eller?

Därför det finns olika tro.. Man kanske har trott, hur svårt är det att enas? Men samtidigt, det är olika världar samtidigt som alla är en, det blir en himmelsk krock, som antagligen till slut kommer göra att vi inte existerar eller att vi ännu troligare, en gång i tiden, kommer till insikten, "alla" kommer till insikten, och vaknar upp och inser vad fan vi håller på med och att alla är en, och att vi alla lever i fred och evig lycka och harmoni och extas.. Det är ju dit någonstans vi alla strävar och allt rör sig omkring eller?

Helt sjukt vad jag sitter och skriver nu, men ju mer jag skriver, ju mer logiskt blir det och ju smartare känner jag mig, eller snarare ju mer insiktsfull blir jag.. För så fort jag säger att jag är "smart", så kommer jag längre ifrån "jaget" för då är det mina styrda tankar och inte den riktiga viljan och "jaget" som styr så att säga..

Så ja.. Innan jag fortsätter, vad har ni att tillägga? Galen eller insiktsfull? Det är ju dock sjukt läskigt att tänka i dessa banor, för det blir bara värre och värre... Ju mer man tänker.. men samtidigt behagligare..

Kanske alla dessa tankar som får folk att göra vissa saker, och då är ju frågan, vill vi att alla vaknar upp och får dessa tankar och känslor? Hur fan skulle då världen se ut? Den enda man egentligen då känner att man kan "lita" på, är sig själv och då blir man ännu mer ensam och går in ännu mer i sig själv och allt bara går runt runt runt.. men är det såhär det är?

Skulle som sagt slutat skriva för länge sedan känner jag.....

Intressant. För det är det jag upplever. I "normala" fall, så är det alltid tankar i huvudet, jag får aldrig tyst på de verkligen och då menar jag aldrig. Jag kan inte stänga av, om jag försöker och jag kan inte stänga av om jag inte försöker. Och det kanske är just detta som jag behöver mediciner till att göra? Eller någonting annat? För att få uppleva "den riktiga världen" så att säga. Istället för att vara borta.

För det är lätt att förvirra sig. För när jag har dessa andra tankar i mitt huvud, och det aldrig blir tyst, utan alltid saker jag ska göra (inte tvångstankar kanske, eftersom jag inte tvingar fram dessa själv tror jag), eller är det det som är tvångstankar? Blir helt förvirrad nu.

Men i alla fall. Tankarna omfattar allt och när jag har dessa tankar så är det ju tankar om verkligen ALLT och då tror jag att jag det är det det är så att säga, jag fattar inte att det inte är "normalt" om det nu inte är "normalt", om du fattar?

I alla fall. Jag kan inte slappna av, och bara vara och stänga av, har inte den kontrollen. Utan istället kan jag mer eller mindre vara i trans av mig själv, hypnotisera mig själv..

"Gå och lägg dig", och så går jag och lägger mig, bestämmer mig bara, och POFF så somnar, sen VAKNA (även om jag inte hör dessa när jag sover såklart), men så POFF så vaknar jag igen. Sen är det ÄTA och så går jag och äter för att man måste äta. Utan att uppleva något av det. Har slutat uppleva saker.

Jag äter inte för att jag är hungrig, utan för att tankarna säger ät, känner mig knappt hungrig, vilket gör att jag inte heller bryr mig om att äta. Kan sitta en hel dag framför datorn utan att äta någonting och sen kanske jag kollar på klockan, fan klockan är 22, okej men då går jag och äter.. Det går aldrig en signal som, fan är hungrig, går och äter, nästan aldrig i alla fall.

Sen kan du ju tänka att det är såhär precis på allting.

Jag får ingen upplevelse, njutning eller något av livet.

Skulle inte det finnas en klocka jag kan titta på, eller jag skulle vara blind, så skulle jag nog inte ens finnas mer eller mindre. Eller då kanske mina andra sinnen skulle ta över. Men du förstår principen där?

Jag kan sitta vid datorn i dagar, månader, år och enda anledningen till att jag VET att det gått så lång tid, är för att jag kan kolla på en "fysisk" klocka, eller en människa, eller något.. Kolla ut eller så.. För då vet jag aha nu har det gått såhär lång tid. Men jag känner inte av det. Inte alls.

Så ett år, är ingenting. Medan när jag tänker såhär, så kan jag ligga i sängen och verkligen komma in i det, och när jag väl kommer in i det, är det som att jag "vaknar upp" ur en "dröm" där jag inte upplevt något, till att känna INTENSIVA känslor av alla dess slag. Och i detta läge så kännes 1 sekund, som en evighet, ju längre in jag kommer, ju mer kan jag liksom korta ner det.

Det jag vill säga här är följande. Att en sekund i detta läge, "är längre" än 1 år i "den andra världen", mitt "normala" när jag inte tänker såhär.. och är avstängd.. För ligger jag i sängen några sekunder eller kommer in i detta djupa jaget, så blir jag närvarande, medveten och inte omedveten som jag är annars.

Hänger du med här?

Men så fort jag kommer ur detta tänkande, så återgår det till det andra, meningslösa där jag inte upplever något, samtidigt som detta där jag upplever är skrämmande, men underbart på samma gång..

Med andra ord kan jag göra 100000 saker i min "normala värld" som jag inte upplever, och göra detta under en "tidsperiod" på flera år... Men ändå känns tiden när jag ligger i sängen och kommer in i jaget i några fåtal sekunder innan jag blir för rädd och så, eller hur länge det nu varar, som en evighet på riktigt, som aldrig tar slut.. MYCKET LÄNGRE, trots "tiden" egentligen är längre i det andra skedet..

Därav borde inte "tid" existera heller.. Utan detta är endast hur DU upplever det som räknas.. Och därför borde livet vara evigt..

Man kanske aldrig dör? Utan det är alla runt omkring en som dör? Man lever för evigt och testas, ställs inför val och vägar i en stor och oändlig labyrint där du inte kan försvinna ur, men inte heller vill vara kvar i, samtidigt som du vill, allt handlar om överlevnad, någon får dig i alla fall att tro det, men egentligen ska du inse att det handlar om att njuta och att bara vara och uppleva.. Så ställer de dig för massa olika upplevelse, jobbiga som lätta, och ger dig olika val, för varje val du gör, finns det sedan dörrar att gå till och du kan alltid välja, som ett spel typ.. oändligt.. Inget slut.. Och du måste förstå bara inse att du är där och då och det är först då livet kan bli häftigt på riktigt och upplevas på riktigt, men det är då du vet också att du är HELT ENSAM! och det är det som SKRÄMMER SKITEN UR MIG och därför jag börjar tro att jag är HELT ENSAM, och om det inte är såhär, så är det antagligen detta som gör att folk gör galna saker, för att "testa" om denna teori stämmer eller inte.. Så egentligen borde jag kanske inte skriva det jag skriver?!

Fan jag kommer ju få panik av detta.. Detta är i alla fall hur tankarna går..

Anledningen till mina tankar om denna labyrint är för att jag mer eller mindre fick den "besannad" och att jag egentligen är det enda som existerar och att exakt allt, vad jag tänker, vad folk säger, skriver, gör, allt är i mitt huvud var på grund av en händelse som hände i mitt liv. Detta var inte länge sen och det är sen dess jag fått dessa tankar, detta var något form av ett "wakeupcall", vad håller du på med, varför varför varför varför varför...

Som jag skrev i en av mina andra trådar här, så var det efter jag sett The hunger games och därefter pratat med en kompis. Det som hände blev helt enormt. I början pratade vi bara om filmen, sen när jag började fokusera och gå in i det, kände jag hur jag ryktes med och fick bilder i huvudet, att det var som att vi satt på en bioduk och skrev, som bara fick det ännu mer häftigt och jag ville bara ha mer och mer och mer av det, för det verkligen drog i mig (hjärtat och kände hur jag fick ryckningar typ i magen på något sätt?! Och kände mig euforisk eller vad det heter i hela mig? I alla fall.. Ju mer jag tänkte, ju mer blev det så..

Sen flög tankarna längre och längre och jag kände mig mer och mer intresserad av vad hon skulle skriva på skype, där vi pratade. OBSERVERA att vi inte pratade sexuellt här. Utan bara om filmen och allmänt. Och sedan började hon besvara mina tankar i mitt huvud, jättekonstigt. Det var som att jag ville att hon skulle skriva att "så har jag det med" och då började jag tro att VA? Har alla såhär? Så började jag fortsätta skriva om sådant till henne, fråga.. och hon ba jaa har du aldrig upplevt det och så skrev hon detta med bioduken och det och att är som att sitta på en bioduk eller alltså framför.. Och så säger hon typ "första gången?" och då drogs jag mer ännu mer och ju mer jag tänkte ju mer kände jag att allting kom innefrån mig på något sätt, att allt bara fanns i mitt huvud och tillfredsställde mig liksom.. som sagt vi pratade inte sex, utan vi pratade om detta... Och det blev verkligen WOW WOOOW WOOW.. Blev helt till mig och galen.. Visste inte vart jag skulle ta vägen?!

Till slut kom jag på mig själv att jag faktiskt satt och skrev med en dator och helt plötsligt blev det helt tyst, mer eller mindre? Stegvis, men ändå snabbt.. så jag kom längre och längre in i mitt medvetande, tills jag förstod att jag satt framför en dator, som egentligen inte existerar och pratade med någon som bara fanns i mitt huvud osv?! Så kände mer och mer så.. bara fortsatte, till slut började jag se hur jag skrev på tangenterna och typ.. mer eller mindre fall längre och längre ner/tillbaka på stolen och insåg det mer och och mer och mer..

Sen blev jag jätterädd och skrev SLUTA SLUTA SLUTA du skrämmer mig typ.. Och bara sprang ifrån datorn.. och då var jag i labyrinten, fast... Och visste att FAN jag är ensam... Visste inte vad jag skulle göra alls.. Ringde morsan och systern och var helt borta.. alltså jag var livrädd (var ensam hemma)... Visste inte hur fan jag skulle göra..

Sen kom de hem och jag fick något antipsykotiskt skit...Zyprexa...

Är detta en psykos eller är detta den "riktiga" verkligheten som vi "väljer" att blunda för någonstans? Eller upplever alla det jag upplevde, bara att jag inte är "van" och att de inte upplever det lika "intensivt" så att säga?

Jag måste verkligen ha något svar, men alla frågor leder till frågor...HJÄLP!

"Men frågan är ju om detta skulle hålla i längden? Om ingen gick till sina jobb, för att alla vill forska och ha det senare? Och inte hålla på med det vi redan uppfunnit.. Och det vi redan skapat, eller någon skapat.. På något sätt är det svårt att tro, för att någon måste ju se till så att allt fungerar, dessa "normala" människor, som bara gör som majoriteten, dessa som drar lasset, men inte utvecklat det.. Om ni förstår min poäng? Dessa människor blir ju egentligen en sorts slav för vår utveckling, eller hur?"

Den globala ekonomin är en del av boxen och rädsla. Här har vi det förstås bra.
Men nuvarande skuldsystem med ränta leder ingenstans. Det blir en exponentiell kurva som i verkligheten tillslut slår i taket.
Så därför kommer vi få ett nytt system med tiden. De större nationerna går förmodligen samman för att skriva av skulder. Ett stort steg till enhet och fred igen.

Vi är något andligt med en fysisk upplevelse. När vi inser vår verkliga natur så behöver vi inte arbeta som idag utan med vad vi finner utvecklande. Själen behöver ju inte mat eller pengar.