70-talets reglerade invandring
I slutet av 60-talet infördes den reglerade invandringen. För de som ville komma till Sverige för att arbeta krävdes att de hade både arbetserbjudande och bostad klara. Dåvarande Invandrarverket tillsammans med arbetsmarknadens parter gjorde en arbetsmarknadsprövning, och bara om Sverige behövde den utländska arbetskraften gavs tillstånd. Om det fanns arbetslösa i Sverige som kunde utföra arbetet beviljades inget uppehållstillstånd.
Men för följande grupper gjordes ingen arbetsmarknadsprövning:
invånare i Norden, som sedan 1951 hade haft rätt att bosätta sig och arbeta var som helst i Norden utan några särskilda tillstånd
flyktingar
familjemedlemmar som ville förenas eller återförenas i Sverige.
Den nya reglerade invandringspolitiken ledde under 70-talet till att:
den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade
den nordiska - i synnerhet den finska - invandringen ökade dramatiskt under några år för att minska lika dramatiskt några år senare när det rådde högkonjunktur i Finland
den utomnordiska anknytningsinvandringen, det vill säga invandringen av familjemedlemmar ökade
flyktingarna kom stötvis, oftast i direkt anslutning till krig eller kriser, exempelvis militärkuppen i Chile 1973.
Hemvisttiden för att kunna få svenskt medborgarskap sänktes från sju till fem år, för nordbor 2 år. Samma krav gäller fortfarande.
80-talet – de asylsökandes årtionde
1985 infördes ett nytt system för mottagande av asylsökande. Ansvaret överlämnades från arbetsmarknadsmyndigheterna (AMS) till Statens invandrarverk (föregångaren till Migrationsverket).
I mitten av 80-talet började asylsökande från Iran och Irak, Libanon, Syrien, Turkiet och Eritrea att öka i antal i hela Västeuropa.
Under slutet av årtiondet började också asylsökande från Somalia, Kosovo och flera av de forna öststaterna att sälla sig till köerna av asylsökande. När det kommunistiska förtrycket bröt samman, ledde det till att det blev lättare för människor att lämna sitt land samtidigt som levnadsförhållandena, till en början, snarast blev sämre än bättre.
Väntetiderna på beslut blev längre, antalet förläggningar ökade och fler fick också avslag på sina asylansökningar, eftersom det inte alltid var förföljelse som drivit dem på flykt. Ofta handlade det istället om fattigdom, bristande framtidstro och en dröm om att framtiden skulle kunna bli bättre i Västeuropa än hemma.
90-talet – etnisk rensning på Balkan
90-talet bjöd på både positiva och negativa erfarenheter. På den positiva sidan fanns det kalla krigets slut, demokratiseringen och den begynnande ekonomiska utvecklingen i flera av de tidigare kommunistdiktaturerna. Flera långvariga krigstillstånd upphörde, till exempel i Libanon, Eritrea, Iran-Irak, och antalet asylsökande började minska.
På den negativa sidan fanns det jugoslaviska sammanbrottet med åtföljande, uppdelning av landet, krig, terror och etnisk rensning. Det drev, för första gången sedan andra världskriget, rekordstora mängder människor på flykt mitt i Europa. I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.
När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.
1995 blev Sverige medlem i EU. 1999 satte Europeiska rådet upp målet att EU på sikt ska bygga upp en gemensam asyl- och migrationspolitik.
1997 infördes restriktivare bestämmelser för anhöriginvandring
Åldersgränsen för familjeåterförening sänktes till att gälla barn under 18, tidigare gällde 20 år. Möjligheten för gamla föräldrar, särskilt änkor och änklingar, att förena sig med vuxna barn i Sverige togs bort. Även den så kallade ”sista länken i familjekedjan” togs bort, vilket ofta var ett ensamstående vuxet syskon som blivit kvar i hemlandet när övriga syskon och föräldrar flyttat till Sverige.
Brist på id-handlingar ett växande problem
1992 sökte 84 000 personer, främst från forna Jugoslavien, asyl i Sverige. Mellan åren 1995 och 1999 var antalet asylsökande ganska lågt sedan de öppna krigshandlingarna i forna Jugoslavien upphört. 2000 ökade antalet igen och asylinvandringen har sedan dess fortsatt att ligga högt förutom 2005 och 2006 då en tillfällig minskning noterades.
Som framgår av stapeldiagrammet nedan har antalet asylsökande ändrats ganska mycket genom åren.
Ett problem var (och är fortfarande) att allt fler saknar identitets- eller resehandlingar vilket gör asylprövningen komplicerad och långdragen. När allt färre ärenden ledde till uppehållstillstånd blev papperslösheten också ett hinder för att genomföra de avvisningsbeslut som fattades. I verkets mottagningssystem ökade antalet människor med avvisningsbeslut, som inte tvångsvis kunde återföras till hemlandet.
EU-samarbetet slår igenom under 2000-talet
Våren 2001 blev Sverige en del av Schengensamarbetet. Det innebar att gränserna mellan de då 13 Schengenländerna öppnades och att länderna beviljade visum till hela Schengenområdet.
Ett ökande antal EU-medborgare sökte sig till Sverige för att arbeta under kortare eller längre tid.
År 2001 ändrades medborgarskapslagen. Nu blev det möjligt att ha dubbelt medborgarskap. Det vill säga att behålla sitt gamla medborgarskap samtidigt som man blir svensk.
Riksdagen införde i slutet av 2005 en tillfällig lag där avvisade personer, som aldrig lämnat Sverige, fick sina ärenden prövade ännu en gång av Migrationsverket..
Drygt 30 000 personer, som tidigare fått avvisningsbeslut, prövades enligt den tillfälliga lagen, varav drygt 8 000 var sådana som hållit sig gömda i landet
I mars 2006 genomfördes en av de största rättsliga reformerna på flera decennier, när Utlänningsnämnden - den myndighet, som prövat överklaganden av verkets beslut - lades ned och ersattes med tre migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol. (2013 öpnnades en fjärde migrationsdomstol.)
Den 1 juli 2006 ändrades lagen så att kommunerna blev ansvariga för boendet för de ensamkommande asylsökande barnen. Tidigare låg ansvaret på Migrationsverket/Invandrarverket. Antalet asylsökande ensamkommande barn ökade samtidigt från cirka 400 per år till flera tusen vilket innebar stora påfrestningar för kommunerna.
2010-talet
I augusti 2010 lades fast att asylsökande har rätt att arbeta under handläggningstiden under vissa förutsättningar, exempelvis att personen kan visa sin identitet. I tidigare lagstiftning gav Migrationsverket personen enbart tillståndet ”AT-UND” om bedömningen var att ärendet skulle ta längre än tre månader.
2011 införde universiteten och högskolorna avgifter för studenter som kom från länder utanför EU. Det innebar en halvering av antalet gäststudenter från cirka 13 000 till cirka 6 000 per år.
1 juli 2013 får personer som vistas i Sverige utan tillstånd rätt till samma subventionerade hälso- och sjukvård som asylsökande, det vill säga akut sjukvård. Barn som vistas i landet utan tillstånd får fullständig hälso- och sjukvård inklusive tandvård.
I september 2013 ger Mgrationsverket permanenta uppehållstillstånd till alla syrier och statslösa som kommer från det krigsdrabbade Syrien.
källa:
http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Fakta-om-migration/Historik.html
intressant
